Väldigt mycket av tillvaron som matskribent handlar om att få folk att handla, laga och äta ett snäpp bättre. Kanske två. Varsamt får man fösa folk framåt – tills de en vacker dag ömsar skinn och framstår som fullfjädrade matnördar. Under hela min karriär har jag bara en enda gång korrumperat en obekymrad smakanalfabet till en stackars hjälplös sate fast i smakernas våld. (Kanske skriver jag om den märkliga historien någon gång.) Så här får ni i stället ett sådant där realistiskt litet pyttetips som hjälp på vägen.

Upprinnelsen ligger naturligtvis i moderskärleken, den starkaste kärleken i världen näst den till  perfekt stekt lök . Visst är det världens vackraste och ljuvligaste bebis jag välsignats med, men ibland växer önskan att sätta ut ungen till räven mig nästan övermäktig. Närmare bestämt när matvägran slår till. Lösningen är att antingen riva parmesan eller smula getost över maten. Succé! Metoden ökar näringsintaget med ca 124 procent. Just nu googlar jag dock nervöst på: ”getost”, ”bebis” och ”dödlig dos”. Bonustips: Om man dessutom tummar lite på sin värdighet och imiterar alla djuren i ett ordinärt storstads-zoo under måltiden kan man ytterligare öka på konsumtionen. Men eftersom det här inte är en blogg om goda djur snarare än söta djur, håller vi oss till osten, va?

Hur som helst: Om du är och harvar i det ordinära getostträsket men inte lägre riktigt går igång på den billigaste rullen så ska du kika efter den franska getrullen från Wernerssons Ost. Den är ganska exakt 23 gånger så bra som den billigaste sorten. Mer aromatisk. krämigare och smälter bättre i munnen. Nej, jag hörde inte änglars härskara stämma upp i hymn när jag första gången smakade den. Men nog tusan satt en amorin i skafferiet och smågnolade lite? Eller så var det bara köksfläkten som skevade. Sen när du dramatiskt höjt lägstanivån i getostförrådet kan du börja nafsa på Mont Enebro, Rocamadour och andra godsaker. Efter ett tag är det de som är dina matlagningsostar medan du går på mer obskyra höjdare … Och snart, mycket snart inser du att det inte blir det här året du kommer att börja pensionsspara heller.

När jag nu ändå är i farten och tipsar måste det ju nämnas att Nibble Gårdsgris släppt sin egen bacon. I charkdisken klår den alla annan bacon på walkover eftersom ingen svensk producent på allvar ens försöker. Nå, Nibbles bacon har ingenting att skämmas för: den är lite tjockare, lite fylligare, lite köttigare än konkurrenterna och vattnet går inte i pannan. En anständig vardagsbacon av en producent vars standard borde vara lägstanivå i Det nya matlandet.

För att vara helt säker på att ingen missar det fantastiska Mistral-minglet lägger jag ut en blänkare här också. Det är en så ljuvlig idé att bjuda in potentiella (just nu aningen misstänksamma)  gäster på lite smakprover och möjligheter att testa en rätt eller ett glas till fyndpris. Anar vi en ny trend med speedejting för krog och gäst? Jag, Johan och bebisen kommer. Om ni kommer kan ni gärna skriva det i kommentarerna så ser jag ännu mer fram mot söndagen. Läs mer hos Robin!

Vid det här laget vet ni att torsdag betyder frågelåda på Twitter. OK, åtminstone oftast. Samma sak som vanligt: fråga vad du vill, en fråga per tweet och så många frågor du vill under timmen. Det går bra att fråga redan nu och märka frågan med #frl. Och helst inga frågor som skulle vara lämpligare som ämne för en bok … Då är det fiffigare att dela upp din frågeställning i korta frågor eller ställa den så inspirerande här att jag svarar i ett evighetslångt blogginlägg i stället.

Om ni fortfarande inte fått nog av mig, eller vill träffa min käre vän Edward Blom, kan ni bege er till Strand på söndag och kika och smaka på resultatet av en skojig chilitävling. Om ni inte ska tävla förstås. The Stockholm Chili Experiment kommer kanske rent av skapa en liten renässans för chilin bland kockar, vilket inte är den dag för tidigt.

The past is another country, they do things differently there. Så. En av de vackraste inledningsmeningarna jag läst i en bok. Jag lånar orden mot bättre vetande. När jag gick på gymnasiet fick vi lära oss av min fantastiska lärare i svenska Björn Tunström att om man verkligen inte visste hur man skulle börja en uppsats kunde man alltid ta till ett citat. Men han gjorde också klart för oss att det var en nödlösning. Det här är en nödsituation, för jag vet verkligen inte hur jag ska börja på den märkliga berättelsen om hur en av mina  mest värdefulla vänskaper tog sin början. Jag kan inte ens hitta på en vettig titel. Lyckligtvis behöver jag inte slå knut på mig för att hitta en avslutande mening som lever upp till inledningen–  för historien pågår ännu.

Minnet är bedrägligt, det spelar en spratt och tar sig friheter; så det förflutna omskapas hela tiden, proportioner förändras och händelser får nya betydelser. Jag kan inte svära på att det verkligen var så här det gick till, men jag ska försöka skriva så sant jag kan. Första veckan i januari 2007 fick jag ett mejl. Ett anonymt mejl utan meddelande, bara en länk. Länken gick till en blogginlägg som handlade om mig. Egentligen var det ett ganska harmlöst inlägg – en person B. hade sett mig på teve och tyckte att jag var askass. Sånt är man van när man är offentlig person, även om tonen var lite råare än jag var bekväm med. Jag blev lite ledsen. Lite. Sen läste jag kommentarerna som var rena hatfesten med bedövande volym. B. applåderade allt som skrevs. Jag minns inte de exakta formuleringarna. Jag minns att en av kommentarerna gick ut på att jag hade så fjantig röst att det verkade som om jag pratade med munnen full med sperma. Resten lämnar jag åt er fantasi.

Kanske hade jag bara ryckt på axlarna om det inte var så att jag just drabbats av en stor sorg vid samma tid. Det var ju inte första gången jag åkt på däng på nätet. Men just då var jag vidöppen för attacker. Jag minns smaken av metall i munnen, hur hårt mitt hjärta slog, hur blodet svirrade bakom ögonlocken och att luften blev så tjock och tung att det bara gick att ta helt små andetag. Och doften var där; den av damm, svett och linoleum – av högstadiekorridorerna man aldrig riktigt lämnar. Känslan av att vara genomskådad. För det är det som är det försåtliga med mobbare, att deras röster flätas samman med den där egna rösten inom en, den som ständigt viskar att man är en bluff, otillräcklig och oälskad. Ni vet känslan att dina mobbare inte alls är idioter att skratta bort, utan i själva verket ser dig klarare än någon annan. Mobbare behöver inte anstränga sig så mycket, det mesta jobbet gör man så bra själv.

Samtidigt som jag i tankarna formulerade en riktigt vidrig tillintetgörande kommentar skummade jag igenom ett par tidigare inlägg på bloggen. För att hitta blottor, även om det känns svårt att medge idag. Och jag förstod att bloggaren, precis som jag, gick igenom en svår period. Det blev en annan kommentar än den jag först planerat.  En ganska diplomatisk kommentar där jag förklarade att förtal  var olagligt, att det de ägnade sig åt var mobbing och att jag kunde anmäla bloggen. Jag skrev också att jag i ärlighetens namn inte var särskilt nöjd själv med de där teveframträdandena och att hen gärna fick skriva att jag var dålig.  Vidare att jag förstod att bloggaren gick igenom en svår period och att jag därför nöjde mig med att inlägget raderades och en offentlig ursäkt på bloggen.

Medan jag väntade på svar i kommentarena läste jag igenom bloggen. Letade efter tecken på något, vad vet jag inte. Fram trädde bilden av en trött, sjuk och ledsen människa som kände sig i underläge. Men också en människa som älskade sin partner, sina barn, sina vänner och slogs för dem med förtvivlat mod. En envis och lojal person som vägrade låta sig kuvas av sjukdom och motgångar. Och som själv utsatts för mobbning. Dessutom var hen vansinnigt rolig mitt i all sin förtvivlan. Medan jag läste ersattes ilskan av en overklighetskänsla. Kunde det vara så att en ganska normal – ja, rent av trevlig människa avskydde mig. Vad gjorde det då mig till?

Följande dag hade B. raderat inlägget om mig och publicerat ett nytt  där hen skrev att hen skämdes som en hund. Att hen skulle lägga ner bloggen. Jag skrev ett mejl till hen. Hur föll orden? Jag har letat upp vår mejlväxling begravda i en gammal mejlbox:

”Tycker inte du ska gå under jorden. Jag tycker du verkar vara en  jättefin person med viktiga åsikter. Och du skriver bra. Du behövs! Jag ska sluta plåga dig nu, men du ska veta att jag absolut inte är  arg. Och det sista jag vill är att tysta en annan människa.”

Det blev många mejl. Trevande först, sedan lättare. Varför inte bryta kontakten? Kanske hade jag en barnslig idé att hen skulle lära mig något om mig själv. Eller inbillade jag mig att om jag bara kunde beveka hen så skulle jag vara osårbar sen? Hen erkände efter ett tag att hen nog varit avundsjuk för att jag verkade vara så säker, så lyckad, så överlägsen. För att jag hade ett jobb som hen uppfattade som glamouröst och välbetalt.

Jag ville förklara att jag var lika sårbar som alla andra, att teverutans tjocka glas inte skyddade mot just någonting. Så jag berättade mer om mitt liv än jag någonsin gjort för en främling, om att jag också levde med en kronisk sjukdom, sorgen över min barnlöshet, att jag knappt kunde försörja mig på mitt skrivande. Att jag visste vad förtvivlan var. För det gör ju de flesta, eller hur? B. konstaterade förvånat att hen inte alls ville byta liv med mig.

Och så skrev vi om mat förstås. Det frustrerande och ljuvliga det innebär att laga mat till en älskad familj, där alla har en smak för sig, som inte alltid uppskattar ens ansträngningar. Om en slatt portvin i en pastasås, platta surdegsbröd, våra mammors mat.

Till slut kom hens fråga: ”Du….om du vill..kan vi inte träffas någon gång och ta en kaffe eller te? Du behöver inte så det är inget tvång.” Så gick vi helt enkelt och fikade.  Jag vet inte om jag vågat om situationen varit den omvända. En av mina bästa vänner blev faktiskt arg på mig, tyckte att jag var galen som beblandade mig med mobbare. Såna människor skulle man bara ignorera. Stå över. Gå vidare. Ni vet. Jag invände att jag behövde träffa B., jag ville se att hen verkligen inte var farlig.  Hen skrämde mig mer när han inte hade ett ansikte.  Vi stämde träff på ett fik. Hens händer skakade, mina också. Vi visste inte vart vi skulle titta, vi drack för mycket av kaffet som var tunt och surt. Vi skrattade mycket. Först nervöst. Sen på riktigt. Vi har fortfarande roligt tillsammans, även om vi inte ses ofta. Varken hen eller jag kan idag  riktigt förstå att vi träffades på det sätt vi gjorde.

Sedan hen hände mig är jag inte lika rädd för nätmobbare. De är inte ansiktslösa längre. Jag inbillar mig inte att jag skulle förstå alla, än mindre att jag skulle tycka  om dem. Men jag tycker mycket om en. Det räcker.

B. har läst texten och godkänt den. Inlägget är tillägnat Hanna Fridén som bland annat skapat Facebookgruppen Vardagshjältar mot nätmobbing. Gå med!

Som så ofta är det rajraj i kväll. Det vill säga frågelåda på Twitter 21:00-22:00. Det går finemang att ställa frågor redan nu och märka med #frl. Som vanligt gäller: En enkel fråga per tweet, men hur många frågor du vill sammanlagt. Ställ frågorna så att de går lätt att besvara kort. Det vill säga dela upp komplexa frågor i fler delfrågor.

Naturligtvis får ni andra också svara.

Vi ses!

En av de saker jag tjatar mest om när det gäller matlagning: Skaffa en bra mortel!

En mortel är en själlös tingest som ändå är värd att älska och vörda, en mortel kan bli din bäste vän. Och vad är väl ettpar hundra vänner emellan? Köp en nu!

Sisådär! Är vi färdiga nu? Sen måste du förstås ha kryddor också. Det är ju mest därför man mortlar, för att komma åt den där ofördärvade smaken med spretiga, ljuvligt parfymerade toppnoter som färdigmalda kryddor aldrig kan ge.Undvik gulliga butiker som säljer bleknade kryddor i lösvikt i stora burkar. Det är helt enkelt inte seriöst. Kryddor ska skyddas från luft, ljus och ljud. Ljud? Jag vibrationerna får atomerna på doftmolekylerna att halka på sniskan Eller inte. Men visst lät det bra? Inte? Nåja, jag har druckit lite vin och är lättroad.

Jag har två huvudleverantörer. Dels Govindas på Fridhemsplan som har fantastiska supersöta fänkålsfrön, högaromatisk kolainsmickrande bockhornsklöver, fylligt rökiga spiskummin och en hel del annat småttoch gott. Tack vare snabb omsättning är kryddorna pinfärska, ofta finns ekologiska alternativ, så vad väntar du på? Att de ska sekulariseras? Glöm det! Man kan ha synpunkter på religionen, men jag har betydligt svårare för diverse produktionsmetoder vad gäller andra produkter. Som jag sagt tidigare: det ska mycket till innan jag bojkottar en producent eller leverantör av utsöktheter.

Min andra leverantör är Risbergs Import som säljer egenförpackade kryddor – bland annat sanslöst bra sichuanpeppar (tyvärr med hopplöst varierande kvalitet, men aldrig sämre än acceptabel, ibland strålande). Oglamorösa plastburkar med ett strålande innehåll. Kryddburkarna finns bland annat på Daglivs på Fridhemsplan i Stockholm (Övre plan). Jag inkommer med flerfavoriter så småningom.

Tipsa gärna om era favoritkryddställen i kommentarerna!