Off topic: Min historia om nätmobbning

The past is another country, they do things differently there. Så. En av de vackraste inledningsmeningarna jag läst i en bok. Jag lånar orden mot bättre vetande. När jag gick på gymnasiet fick vi lära oss av min fantastiska lärare i svenska Björn Tunström att om man verkligen inte visste hur man skulle börja en uppsats kunde man alltid ta till ett citat. Men han gjorde också klart för oss att det var en nödlösning. Det här är en nödsituation, för jag vet verkligen inte hur jag ska börja på den märkliga berättelsen om hur en av mina  mest värdefulla vänskaper tog sin början. Jag kan inte ens hitta på en vettig titel. Lyckligtvis behöver jag inte slå knut på mig för att hitta en avslutande mening som lever upp till inledningen–  för historien pågår ännu.

Minnet är bedrägligt, det spelar en spratt och tar sig friheter; så det förflutna omskapas hela tiden, proportioner förändras och händelser får nya betydelser. Jag kan inte svära på att det verkligen var så här det gick till, men jag ska försöka skriva så sant jag kan. Första veckan i januari 2007 fick jag ett mejl. Ett anonymt mejl utan meddelande, bara en länk. Länken gick till en blogginlägg som handlade om mig. Egentligen var det ett ganska harmlöst inlägg – en person B. hade sett mig på teve och tyckte att jag var askass. Sånt är man van när man är offentlig person, även om tonen var lite råare än jag var bekväm med. Jag blev lite ledsen. Lite. Sen läste jag kommentarerna som var rena hatfesten med bedövande volym. B. applåderade allt som skrevs. Jag minns inte de exakta formuleringarna. Jag minns att en av kommentarerna gick ut på att jag hade så fjantig röst att det verkade som om jag pratade med munnen full med sperma. Resten lämnar jag åt er fantasi.

Kanske hade jag bara ryckt på axlarna om det inte var så att jag just drabbats av en stor sorg vid samma tid. Det var ju inte första gången jag åkt på däng på nätet. Men just då var jag vidöppen för attacker. Jag minns smaken av metall i munnen, hur hårt mitt hjärta slog, hur blodet svirrade bakom ögonlocken och att luften blev så tjock och tung att det bara gick att ta helt små andetag. Och doften var där; den av damm, svett och linoleum – av högstadiekorridorerna man aldrig riktigt lämnar. Känslan av att vara genomskådad. För det är det som är det försåtliga med mobbare, att deras röster flätas samman med den där egna rösten inom en, den som ständigt viskar att man är en bluff, otillräcklig och oälskad. Ni vet känslan att dina mobbare inte alls är idioter att skratta bort, utan i själva verket ser dig klarare än någon annan. Mobbare behöver inte anstränga sig så mycket, det mesta jobbet gör man så bra själv.

Samtidigt som jag i tankarna formulerade en riktigt vidrig tillintetgörande kommentar skummade jag igenom ett par tidigare inlägg på bloggen. För att hitta blottor, även om det känns svårt att medge idag. Och jag förstod att bloggaren, precis som jag, gick igenom en svår period. Det blev en annan kommentar än den jag först planerat.  En ganska diplomatisk kommentar där jag förklarade att förtal  var olagligt, att det de ägnade sig åt var mobbing och att jag kunde anmäla bloggen. Jag skrev också att jag i ärlighetens namn inte var särskilt nöjd själv med de där teveframträdandena och att hen gärna fick skriva att jag var dålig.  Vidare att jag förstod att bloggaren gick igenom en svår period och att jag därför nöjde mig med att inlägget raderades och en offentlig ursäkt på bloggen.

Medan jag väntade på svar i kommentarena läste jag igenom bloggen. Letade efter tecken på något, vad vet jag inte. Fram trädde bilden av en trött, sjuk och ledsen människa som kände sig i underläge. Men också en människa som älskade sin partner, sina barn, sina vänner och slogs för dem med förtvivlat mod. En envis och lojal person som vägrade låta sig kuvas av sjukdom och motgångar. Och som själv utsatts för mobbning. Dessutom var hen vansinnigt rolig mitt i all sin förtvivlan. Medan jag läste ersattes ilskan av en overklighetskänsla. Kunde det vara så att en ganska normal – ja, rent av trevlig människa avskydde mig. Vad gjorde det då mig till?

Följande dag hade B. raderat inlägget om mig och publicerat ett nytt  där hen skrev att hen skämdes som en hund. Att hen skulle lägga ner bloggen. Jag skrev ett mejl till hen. Hur föll orden? Jag har letat upp vår mejlväxling begravda i en gammal mejlbox:

”Tycker inte du ska gå under jorden. Jag tycker du verkar vara en  jättefin person med viktiga åsikter. Och du skriver bra. Du behövs! Jag ska sluta plåga dig nu, men du ska veta att jag absolut inte är  arg. Och det sista jag vill är att tysta en annan människa.”

Det blev många mejl. Trevande först, sedan lättare. Varför inte bryta kontakten? Kanske hade jag en barnslig idé att hen skulle lära mig något om mig själv. Eller inbillade jag mig att om jag bara kunde beveka hen så skulle jag vara osårbar sen? Hen erkände efter ett tag att hen nog varit avundsjuk för att jag verkade vara så säker, så lyckad, så överlägsen. För att jag hade ett jobb som hen uppfattade som glamouröst och välbetalt.

Jag ville förklara att jag var lika sårbar som alla andra, att teverutans tjocka glas inte skyddade mot just någonting. Så jag berättade mer om mitt liv än jag någonsin gjort för en främling, om att jag också levde med en kronisk sjukdom, sorgen över min barnlöshet, att jag knappt kunde försörja mig på mitt skrivande. Att jag visste vad förtvivlan var. För det gör ju de flesta, eller hur? B. konstaterade förvånat att hen inte alls ville byta liv med mig.

Och så skrev vi om mat förstås. Det frustrerande och ljuvliga det innebär att laga mat till en älskad familj, där alla har en smak för sig, som inte alltid uppskattar ens ansträngningar. Om en slatt portvin i en pastasås, platta surdegsbröd, våra mammors mat.

Till slut kom hens fråga: ”Du….om du vill..kan vi inte träffas någon gång och ta en kaffe eller te? Du behöver inte så det är inget tvång.” Så gick vi helt enkelt och fikade.  Jag vet inte om jag vågat om situationen varit den omvända. En av mina bästa vänner blev faktiskt arg på mig, tyckte att jag var galen som beblandade mig med mobbare. Såna människor skulle man bara ignorera. Stå över. Gå vidare. Ni vet. Jag invände att jag behövde träffa B., jag ville se att hen verkligen inte var farlig.  Hen skrämde mig mer när han inte hade ett ansikte.  Vi stämde träff på ett fik. Hens händer skakade, mina också. Vi visste inte vart vi skulle titta, vi drack för mycket av kaffet som var tunt och surt. Vi skrattade mycket. Först nervöst. Sen på riktigt. Vi har fortfarande roligt tillsammans, även om vi inte ses ofta. Varken hen eller jag kan idag  riktigt förstå att vi träffades på det sätt vi gjorde.

Sedan hen hände mig är jag inte lika rädd för nätmobbare. De är inte ansiktslösa längre. Jag inbillar mig inte att jag skulle förstå alla, än mindre att jag skulle tycka  om dem. Men jag tycker mycket om en. Det räcker.

B. har läst texten och godkänt den. Inlägget är tillägnat Hanna Fridén som bland annat skapat Facebookgruppen Vardagshjältar mot nätmobbing. Gå med!

32 kommentarer

  1. Sanna Töringe skrev:

    Du är makalös med dina texter, en märklig blandning av hudlöshet och yppersta professionalism. Menar inte att det är någon motsättning, utan oerhörd styrka.

  2. Helena skrev:

    Herregud. Du måste vara en av världens modigaste människor.

  3. Space Babe skrev:

    Åh, Lisa!

  4. HeMo skrev:

    Vad fint Lisa. Jag blir alldeles rörd. På riktigt.

  5. Anna B skrev:

    Så otroligt starkt av dig Lisa (och faktiskt också av B som vågade släppa garden)

  6. jonas skrev:

    Shit, Lisa… Du är bäst!

  7. Lisa skrev:

    Åh vad stort och inspirerande. Heja.

  8. Anna Toss skrev:

    Klokt och modigt.

  9. Mats skrev:

    Jag laser med intresse in blog ibland. Jag forstar dock inte varfor du maste anvanda ordet ‘hen’ som skapar onodig irritation. Fokusera pa det viktiga

  10. Anna S skrev:

    Modigt Lisa! Din berättelse visar att vi alla är människor och att den som mobbar aldrig är stark.

  11. Fantastiskt fint skrivet och ett strålande exempel på hur praktiskt och nödvändigt ordet ”hen” är.

  12. Malin skrev:

    Fantastisk berättelse, imponerande engagemang och empati. Allt behöver inte vara som det ser ut att vara. Tack för att du delade med dig.

  13. Linnea skrev:

    Min första kommentar på din blogg var en anmärkning på någon fånig språklig miss. Jag minns inte om den var spydigt formulerad, men jag minns att min intention var otvivelaktigt spydig. Jag ville bara säga att jag ångrar det. Och att du är så otroligt mycket mer än vad jag hade en aning om då. Förstås! Förstås är du det, förstås är de flesta det! Jag ville bara berätta att jag har lärt mig någonting av dig. Och att du är fantastisk! Helt fantastisk! Intelligent och rolig och varm och insiktsfull och fantastisk. Du inspirerar mig, i ordets allra bästa mening!

  14. Tack alla! Först vill jag säga att det kanske inte framgått tillräckligt tydligt vilken hjälte B. är. Jag har också gjort askorkade elaka saker. Om jag inte hade varit väldigt bra på att be om ursäkt hade jag inte haft många vänner kvar.

    Sanna: Tack, det var väldigt fint och generöst sagt.

    Mats: Om du inte förstår det fina och nödvändiga med att använda hen i just den här texten kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Jag tycker inte att jag ska ändra mitt sätt att skriva, jag tycker du ska ändra din inställning. Eller helt enkelt läsa andra bloggar.

    Amders: Tack, och precis!

    Linnea: Jag är fruktansvärd på att ”skriva maskin”, har lite knepiga synfel så det är fel nästan varje text. (Just nu har t. ex. bebisen kvaddat mellanslagstangenten …) Men jag är inte särskilt känslig för språkkritik. (Ibland blir jag ledsen över att folk orkar vara elaka över något så bagatellartat.) Så det gör faktiskt inget. Men det var väldigt fint av dig att be om ursäkt.

  15. Örjan skrev:

    Mats: Håller inte med dig. ”Hen” är här använt på ett sätt jag accepterar, och bättre än alternativet ”han/hon”, enligt min uppfattning.
    Könsidenditeten på bloggaren tycker jag är ointressant i sammanhanget.

    I övrigt. Tack för ditt inlägg Lisa, och även tack för länken till Hanna.

  16. Cathy skrev:

    Det skulle stå hen, och det gör det, utom på ett ställe. Kan vara lämpligt att ändra till ‘Hen skrämde mig mer när hen inte hade ett ansikte.’.

  17. Calla skrev:

    Tack för en oerhört fin text. Det borde vara mer självklart kan man tycka, förståelsen att bakom elakhet finns nästan alltid en frustration, som i sin tur kommer av maktlöshet. Syndabocken blir den som finns närmast till hands. Viktigt inte minst idag vid ökade klassklyftor och sk ”nättroll”. Jag för egen del blir inte särskilt upprörd av sådant. Värre är det att mötas av fullkomlig tystnad/ignorans.

    Tack igen Lisa!

  18. Calla skrev:

    Vill inflika att jag däremot är tveksam till Hanna Fridéns metoder. Uppplever att hon är ute efter att vinna ett krig framför viljan att lära känna personen bakom en nätmobbare? Effekten blir att man tystar personen, medan frustrationen växer ytterligare. Tar sig bara ett annat uttryck. Alla insatser mot mobbing är förstås angelägna, min invändning handlar mer om att göra en bestående skillnad.

  19. Calla: Tack för din kommentar.Jag tycker inte att man ska begära att ett offer ska lära känna en förövare och tala personen till rätta. I många fall är det svårt störda och trasiga individer.

    I första hand måste offret få ovillkorligt stöd och lyftas från en känsla av maktlöshet. Jag tycker att du ska gå med i gruppen och se vad du tycker. Jag tycker att det finns ett fint konsensus om att försöka prata personer till rätta, och inte vara otrevlig.

    Jag är inte helt säker på att jag delar din teori om att en tystad person blir frustrerad och övergår i värre beteenden. Tvärtom finns det väl visat att forum som emochan ”smittar” och att mobbing kan normaliseras.

  20. Calla skrev:

    Jag förstår hur du menar och håller delvis med, men nej, vi är nog inte helt överens. Det jag instämmer i är att man inte kan eller alls bör begära att ett enskilt offer som de facto är i underläge ska visa någon förståelse för sin förövare. Det är givet. Vad jag saknar i dylika diskussioner är emellertid det faktum att förövaren förmodligen också är ett offer. Det är inget jag tycker man, som så ofta sker, kan avfärda med en axelryckning, lika lite som annat maktmissbruk, kränkningar etc, bara för att det inte sker med uttalade, konkreta ord(-dyngor). Det senare är ju jämförelsevis lätt att sätta åt.

    Jag tycker att det är värt att som grupp alltid ha i åtanke.

    Jag vänder mig emot tanken att mobbare är det av en slump liksom att flertalet skulle vara svårt störda och trasiga individer vilka man endast har att tysta.(Menar inte att det är din åsikt, eller en allmän åsikt.)

    Forum som Emochan smittar ofrånkomligen, det jag ifrågasätter är metoden med vilken man kväver det.

    Jag ska kolla in gruppen närmare.

  21. Annika skrev:

    Suveränt. Jag vet inte om jag hade klarat av att vara lika ”storsint” (använder ordet och citationstecken i brist på bättre synonym), men jag hoppas det.

    Jag brukar försöka förklara för mina barn att människor som gör och säger elaka saker själva (oftast) mår dåligt själva. Därmed inte sagt att det är en ursäkt för att bete sig illa, eller att man ska ha överseende med dem, utan för att försöka skapa en förståelse för vad det är som kan få människor att säga elaka saker och begå elaka handlingar.

  22. Annika: Det är nog mest för att jag är ett rövhål själv ibland, då måste man ju faktiskt ge andra en chans att ställa saker till rätta.

    Calla: Att man har förståelse för att förövaren själv kan vara ett offer på olika sätt är bra. Men samtidigt är det faktiskt bara en förklaring, inte en ursäkt för att själv bete sig som ett svin. Och , jo – jag tror verkligen att slumpen – eller rättare sagt miljön och umgänget – avgör om många tar det där steget över gränsen. Mobbare är inte alltid offer själva.

    Emochan har attackerats med det värsta mobbare och översittare vet: Delfiner, solnedgångar och rosa enhörningar. Gå in och kolla. Inte ett ont ord har jag sett. Däremot är alla mobbingbilder på tjejer och killar, olovliga nakenbilder, nekrofili etc borttagna efter några dygn av kärleksbombning. Och ägaren försöker desperat sälja sajten.

    Men du hade alltså velat ha business as usual med fortsatt uthängning för att hålla mobbarna fria från farlig frustration ;-) Äh, det fattar ju att du inte vill. Kram

  23. Catrin skrev:

    Så moget och klokt agerat! Jag tror inte att jag skulle klara av att vara så förståndig i en liknande situation.

    Det är i sådana här berättelser som ordet hen behövs, om det är en han/hon saknar betydelse… och btw sådana här berättelser behövs också!

    Tack!

  24. Tog bort en kommentar på postarens begäran!

  25. Tobias skrev:

    Heja fina människor!

  26. Karin skrev:

    Varje gång någon övervinner impulsen att slå tillbaka (och slå hårt!) är mycket vunnet. Och som nätet fungerar tror jag det är extra viktigt att försöka hitta en rimlig umgängeston. Men det är ju inte lätt – vad otroligt starkt av dig att klara av att göra just det!

    Hen är väl bra när man inte vet könet, men han och hon funkar ju fint när man vet det, precis som du gjort i ditt inlägg. Jag tycker att ”hen” berikar språket med ett behändigt pronomen som saknas. Mer om detta här: http://www.karinenglund.com/2012/03/lite-konsbyte-skadar-val-inte/

  27. roffekock skrev:

    Tack Lisa.

    Det ligger verkligen många lärdomar i detta inlägg och lite av det hela får vi väl tacka Björn Tunström för. Men varje gång jag läser ditt ilägg (jag läst flera gånger)så finns det något bortom som skönjer ett ljus ett ljus som brinner för oss alla. Du har inte bara skrivit inlägget på ett utomordentligt vist sätt utan oxå visat en styrka som jag beundrar.
    Tack för att du finns Lisa Förare.

  28. Malin skrev:

    Hej Lisa

    Jag är en av alla dom som beundrar dig för all din kunskap och din begåvning.
    Ditt inlägg berörde mig så på djupet och jag vill bara ge dig allt mitt stöd i att ingen har rätt att ge sig på dig eller någon oavsett hur officiell eller ”fel” denna hen är.
    För flera år sedan var jag med ett halvår på FB och snabbt återkom känslan av all den mobbning jag varit uppvuxen med. Jag tycker FB är det ultimata mobbingforumet.
    Att få vara med, att bli utvald, att vara bortvald, att bli bortvald och att bli gillad – eller inte. Eller att själv välja bort att vara med. Men detta är förstås min åsikt.
    Av ett tidigare inlägg vet jag att du gillar ramslök. Vill du, så kan jag skicka en bunt pinfärsk ramslök med posten för att visa dig min support och visa på ett konkret sätt att jag ”gillar” dig.

    Ps. Du bevisade också med ditt inlägg varför hen är ett ord som behövs. Det är ok med nya ord!

  29. Sofia skrev:

    Det är just så här skör och varm mänskligheten är, egentligen. Tack för att du delar med dig!

  30. Kjersti skrev:

    Vilken fantastisk berättelse! Och så underbart att den ”slutade lyckligt”! Visst är det så att mycket mobbing i grunden handlar om avundsjuka, som man inte förmår uttrycka på ett vettigt sätt, precis som för B. Om du har lust och tid så läs gärna mina funderingar kring det hela.
    http://kjerstismatochprat.blogspot.se/2011/12/anti-jante.html.
    Ha det gott, och fortsatt lycka till med ALLT!!

  31. Jenny skrev:

    Hej och hurra! Tack för att du är med och kämpar mot nätmobbing! Verkligen!!

  32. mrsH skrev:

    Jag läser din blogg för jag tycker om din matlagning. Jag har inte haft några andra synpunkter om dig. Men efter att ha läst det här inlägget blir jag berörd av din storsinthet. Hur många skulle gjort som du? Fantastiskt! Önskar dig och B en fin vår!

Prenumerera på kommentarerna för detta inlägg (RSS).

Tyck till!

Annons