Många (läs: nollåttor) lever i villfarelsen att Skånes topografi är platt intet: idel rapsfält med en och annan surmulen knotig poppelräcka, några alléer och en pittoresk kvarlämnad ek på var trettionde åker är allt som bryter av. Då kan man till exempel ta med dem till Drakamöllan med tät frodig bokskog, och hisnande vackra kuperade områden med säreget purpurskimrande hedar och branta sandiga kullar. Drakamöllan Gårdshotell med anor från 1600-talet, precis intill natureservatet är ett av de vackraste ställen jag vet. Inte bara för ögonfägnaden utan för den nästan mystiska stillhet som finns här. Detta trots invasionen av barnfamiljer. Drakamöllans Gårdshotell är nämligen ett av Skånes barnvänligaste ställen, inte i den bemärkelsen att det finns plaskdamm eller att framkomligheten är exemplarisk (ett litet barn stiftade bekantskap med begreppet omärkt elstängsel, dock med mycket svag ström). Utan för de ständiga leenderna och flexibiliteten hos personalen, eller om det nu är änglar. Samt möjligheten att kolla in en traktor och gosa med de otaliga supersociala islandshästar som betar på de magra kullarna. Sådant klår de flesta lekplatser. Omhändertagandet är lika imponerande som omgivningarna, de pittoreska rummen inte billiga men värda sitt pris med tanke på den allmänna sällhet som infinner sig tämligen omedelbart.

Men. (Ni visste att jag laddade för det eller hur?) Men. Men. Men.

Efter att ha varit ett pålitligt kort matmässigt hade Drakamöllan vid vårt besök en sorgesam svacka. I begynnelsen av Drakamöllans nuvarande inkarnation för ett drygt tiotal år sedan  lagade franskkanadensiska naturbegåvningen Eve Maltais rustik bolibompamat, enkla poetiska rätter kongeniala med omgivningarna och ägarinnan Ingalill Thorsells genomtänkta helhetsupplevelse på den välbevarade Skånegården. Sedan Eve slutade har matlagningen varit mindre excentrisk och mer förutsägbart kockkompetent – men fortfarande välsmakande och jordnära. Nu har köket tyvärr tillfälligt gått vilse. Jag fick onda aningar redan vid fikat, förvisso är det trevligt att bli bjuden på kaffe och två sorters kakor på eftermiddagen, men när det varken smakar gott eller nybakat krävs det ett idogt bligande på utsikten för att man inte ska bli ledsen.Vad vi åt till middag? Åh, jag hade kunnat plocka en massa billiga poänger genom att beskriva maten nedsättande, det är ungefär det lättaste som finns att verka vitter när man skriver ner mat. Det räcker med att säga att det kändes som om en icke totalt obeåvad hemmatlagare lagade en bunt recept från Allt om Mat 1997 för första gången.

Jag fantiserade skamlöst  om hur annorlunda Eve hade tänkt runt förrättens tomatsoppa med väldigt ledsna skaldjur, exklusiva endast till namnet. Visst hade hon rätt och slätt  lagat tomatsoppa på enklast möjliga vis, dekorerat med örter från täppan och kanske knögglig hembakad grissini till?  På papperet låter det inte lika fint, men i munnen smakar det ju så mycket bättre. Den enkla frukosten funkar fortfarande fint med sina hemlagade marmelader, spickeskinka och nybakade småbröd – det behövs ju inte mycket för att maten ska smaka himmelskt när man praktiskt taget befinner sig i himmelriket.

Vi kommer att åka tillbaka till Drakamöllan igen nästa sommar, för vi hade det fullkomligt ljuvligt trots middagen. Tro det eller ej, men det krävs mycket mer än medioker mat för att förstöra min dag. Även när jag betalar själv. Jag tror och vill tro att de kulinariska problemen är övergående , men om ni ska dit nu i sommar bör ni höra er för innan om ni planerar att äta middag.

I endorfinbetingat lyckorus efter en morgonpromenad i naturreservatet vid Drakamöllan som fick oss att glömma alla gastronomiska haverier intog vi lunch på Daniel Berlin. Det gjorde inte precis dagen sämre. Mer om detta snart. Efter en snabb tur till Kafferosteriet i Löderup för att surt konstatera att deras egenrostade  bryggkaffe serverades i gigantisk termos – och smakade därefter, anlände vi till Talldungen. Osäkra på om det fanns middag överhuvudtaget. Det gjorde det. Vi beslöt oss heroiskt för att stötta de unga företagarna genom att äta hos dem och sällan har en god gärning blivit så rikligt belönad.

Låt mig börja från början. Min början. Av en slump snubblade jag över en artikel om att matbloggaren Emma på Matsagor hade flyttat från Uppsala över halva landet för att ta över ett pensionat med sin man. ”Stackars satar” tänkte jag förstrött, gick in och gillade Facebook-gruppen av pur medkänsla och surfade sedan vidare.

Och när vi planerade Österlenresan tyckte vi att det var välbehövligt med ännu en vaccinering mot egna vilda idéer att starta B&B. Alltså bokade vi en natt hos Emma Höök och David Levung-Höök. Talldungen Gårdshotell är förvisso ett stiligt ställe, även om det på intet vis kan jämföras med Drakamöllan bara halvannan mil bort. En pensionatgul svagt herrgårdsliknande histora md två stenlejon utanför porten, lejon som numera ler belåtet eftersom vår bebis både pussat dem och matat dem med hårdkokt ägg. Och som även svagbegåvade kan räkna ut ligger  stället just i en talldunge. Ännu saknas en trädgård trevlig nog att hänga i, men eftersom Emma egentligen är landskapsarkitekt har jag goda förhoppningar till nästa sommar då vi redan börjat drömma om att göra ett lite längre återbesök. Rummen på det tidigare vilohemmet är exemplariskt rena och har gjorts charmiga med små medel som strategiskt utplacerade buketter av ängsblommor. Det luktade så mycket frisk luft, linsåpade golv och ambition att vi blev smått nervösa.

Vid matsalen trängdes det barnfamiljer och svärmande par vid de stora omaka patinerade träborden som klokt nog var utan dukar. Tre förrätter, två varmrätter och två desserter, mer än nog att välja på om du frågar mig. Och det gör du väl? Rostade körsbärstomater omfamnade av rostad röd paprika med en skiva buffelmozarella i släptåg.  Utmärkta italienska charkuterier och en klick rillette. En rosa lammstek på en finstämd sås av örter, vitlök och en aning sardell serverades chosefritt med några rostade lökar. Ambitiöst nyvevad glass med citruslikör och jordgubbar. En sympatisk men omärkvärdig rabarberkaka. Så befriande långt från den märkvärdiserade finkrogförsök som ofta bara blir pinsamma. Till detta anständiga viner till dito priser och ett litet urval öl. Och en stor persisk matta där småbarnen lekte medan personalen vigt och muntert snirklade runt dem. Jo, detta är också ett ställe där barn är mer än välkomna.

Tre rätter kostade 325 kronor. Vi tar det igen: 325 kronor. För mat som gör en genuint lycklig. Visst finns det lite småsaker att putsa på (hydreringen av det annars lysande surdegsbrödet, lite mer seghet i glassen), men med tanke på att det var tredje kvällen den lilla familjekrogen var öppen är det bara att kapitulera.

Frukosten är egentligen inte bara värd ett eget blogginlägg utan också en resa. På intet sätt brackig och egentligen överdådig bara till smakerna, utgör den en snabblektion i hur man gör stammisar av sina nattgäster. Nygräddade surdegsfrallor med föredömligt knallig yta. Fruktbröd. Finskuren fruktsallad. Några väl valda pålägg, bland annat lokalt rökt skinka. Frisk lemoncurd, rabarbermarmelad parfymerad med just rätt mängd rosor – som bedårar snarare än bedövar. Nymalet kaffe. Och mycket – men inte för mycket – mer godsaker.

Ett dubbelrum med frukost, trerätters middag och fyra glas vin gick på något över 2000 pillurer.  Det var bara en enda sak som bekymrade oss när vi efter en morgonpromenad över fuktiga ängar lämnade Talldungen: Att ägarna kommer att bränna ut sig. Emma berättade att den tidigare ägaren varken hade dator eller kortbetalning och dessutom tvättade alla lakan själv. En enkelbiljett till utmattningens gräns. Men de nya ägarparet bedyrar att de är lite klokare än så och att de förutom precis under högsäsongerna tänker ta det lugnt. Jag önskar att vi tummat på det. För mer perfektion än så här har jag aldrig upplevt på den här prisnivån. Och med perfektion på ett pensionat avses inte samma sak på en trestjärnig krog utan att de helt enkelt på varje punkt lyckas med det de förutsatt sig. Och jag har bara en sak att säga till er som inte förstår er på att uppfatta och uppskatta denna anspråkslösa perfektion: ”Stackars satar!”

Öppenhet: Jag och min man betalade all utan rabatter men jag var igenkänd på båda ställena. På Drakamöllan har jag tidigare varit bjuden på en middag för att fira att min vän Henrik Kerrn gjort en dansk översättning av deras kokbok.  Jag är vän med Eve Maltais på Facebook men har bara träffat henne en gång. Emma på Talldungen har jag inte träffat tidigare, men jag visste att hon matbloggade, jag mottog en liten flaska olivolja i gåva av henne och hennes man. Jag är dock något mer svårmutad än så.

Sorry, inga bilder! Men jag var och är på semester!

Den enes fängelse är den andres paradis … Äh, efter att fruktlöst funderat på vems paradis Guantamo är insåg jag att den beskäftiga aforismen är rätt obehaglig. Vad jag på ett klatschigt sätt ville säga är att semester på en egen skärgårdsö med  myggsvärmar, utekissande och osäker tillgång på varmvatten inte passar för alla. Första gången min man tog med mig till den ensliga vindpinade Holmen var han livrädd att jag inte skulle tycka om den. Han var idel ursäkter, jag var totalsåld efter en kvart. Jag förstår att andra finner tillvaron enahanda och begränsad – inte minst med småbarn som ständigt måste passas. Bebisen har redan ett lätt skrubbsår på kinden, en åthutning från sträva finska skärgårdsklippor. Ön är full av bedrägliga skrevor där små fötter lätt fastnar.

Tillvaron blir avskalad och livet enklare. Inte minst matlagningen genomgår en metamorfos, det är svårare att imponera med fastlands-affärens begränsade utbud och det som ligger på tallrikarna kan ändå inte konkurrera med utsikten över lugnt blått, grånande, fradgande eller genomlyst smaragdskiftande hav. Konsekvensen blir att man glömmer pretentionerna, sänker ambitionerna, eller om det är garden, och allt smakar underbart, det långlivade rågbrödet, barnsligt mild  Gotlerkorv, kaffet på brunnsvattnet som fått färg och smak av torv. Men det är inte mycket att skriva hem om. Smaklökarna får också semester när de serveras sommarrepriser.

I stället väljer jag att närmaste dagarna dela med mig av några andra mer eller mindre magiska ställen vi besökt, bland annat under en bilresa på Österlen. För så här efter en dryg veckas skrivledighet börjar det klia i fingrarna – trots att den hektiska tiden fram till semestern fick mig att svära på att jag aldrig ville skriva en rad igen.

I slutet av augusti, efter ett drygt år hos oss, börjar bebisen (ja, jag tänker kalla honom ”bebisen” tills han får mustasch) dagis och ett oöverskådligt antal tomma dagar sträcker ut sig framför mina häpna ögon. Det blir äntligen tid för mer skriverier och föreläsningar. Samt naturligtvis bloggande.