Det är lite si och så med matbloggandet från mig just nu. På måndag börjar älgjakten och inför det har jag varit tvungen att förbereda en massa och se till så att jobbet klarar sig utan mig den kommande veckan. Jag har helt enkelt inte hunnit laga någon bloggbar mat. Nu är allt redo för jakten - miljoner saker är framlagda (jakt är en materialsport) och jag ska göra mitt bästa för att inte frysa ihjäl ute i skogen. Nu sitter jag här och tittar ut på ett höstigt Hälsingland genom fönstret i en svinkall stuga och hoppas att värmen ska sätta sig lite i väggarna och att den inte ska väcka alltför många flugor.
Älgjakten är stor för mig. Jag är ingen erfaren jägare och det känns lite larvigt när jag skriver om jakt, jag kan ju just ingenting om det. Förra året sköt jag en älgtjur och jag har väl lyckats få en del annat att lägga sig också, men någon erfarenhet att tala om har jag inte. Jag har kompisar och bekanta som i grunden har så väldigt mycket mer att berätta och kan så otroligt mycket mer, men jag måste ändå prata om det. För jag tycker det här är lite viktigt. Förståelsen för jakt är viktig för mig och jag har ju liksom fuskat mig till en plattform att förmedla det genom.
Själva jakten talar till mig på ett sätt som väldigt få saker gjort tidigare. Jag skulle kunna babbla på i någon jävla biologistisk anda om hur det känns som att jag liksom är genetiskt kodad för den här sysselsättningen, men det skulle bara bli dravel. Dravel uttalas förövrigt med ett kort A och sen ett brett jävla hälsinge-L.
Vi skiter i biologismen och fokuserar istället på upplevelsen.
Jägare är de människor jag träffat som förstår naturen bäst. Självklart har vi ju en massa biologer och fågelskådare med flera som fattar ännu mer av naturen i detaljer men de är ändå specialfall. Jägaren kan naturen i praktiken och det är den praktiska sidan av naturkännedomen jag är så väldigt imponerad av. Min jaktkompis Tomas kan berätta för mig var jag kan hitta tjädrar, hur de beter sig och hur jag ska komma dem nära. Det kan säkert fågelskådaren också, men Tomas kan samma saker om rådjur, grävling, mård och en massa andra djur. Han är uppvuxen med jakten och om han ska definiera sig själv så är det nog främst som jägare. Vad jag är vette fan - en matintresserad kemist kanske, men det vore larvigt att säga att jag främst är jägare. Men jag antar att jag kan lära mig och på sikt kan nog jag blir det också.
Lotta Lundgren skrev en väldigt bra krönika om jakt i Fokus och i den berör hon jaktens kärna; vi är ute efter att döda djur. Det ligger nära till hands för en jävla uppsalaakademiker att gå i någon typ av försvar och börja babbla om viltvård, biologisk mångfald med mera, men det kan andra ägna sig åt. Vi har rätt gott stöd i det också.
Jag vill skjuta. Jag vill döda en älg. Jag vill vara del i en gemenskap där vi tillsammans jobbar för att fylla vår kvot av skjutna älgar. Det betyder ingalunda att jag inte värdesätter allt det andra, hade jag bara varit ute efter att döda djur finns det effektivare sätt och jag är absolut ingen sadist. Rent statistiskt så bör jag inte ens se en älg under den här veckan. Kan man inte uppskatta tjusningen i att sitta flera dagar mitt i skogen, se mossa växa, och vara knäpptyst så ska man nog inte jaga, i alla fall inte enligt den här typen av almogejakt.
Hur är det då att döda ett stort djur? För mig var det otroligt känslosamt första gången. En älgtjur gick lugnt och fint och betade på ett hygge. Det small och han dog på några sekunder. Hos mig rusade adrenalinet på ett sätt som det aldrig gjort tidigare, jag hade ju dödat ett stort djur. Vördnad, respekt, tårar och glädje. Mest vördnad. Det är en upplevelse i mitt liv som endast toppas av när mina barn föddes. Älgen är ett vansinnigt imponerande djur som glider fram i skogen som en bepälsad segelbåt och min respekt för det djuret är så stor så det låter sig inte beskrivas. Men jag behöver inte försvara att jag dödade älgtjuren känner jag. Jag får jaga älg och den djurrättsaktivist som angriper jägarna är så sjukt fel ute då det finns en köttproduktion som är så larvigt respektlös mot liv så det finns inte ord nog för allt förakt jag känner.
När idioter ger sig på eftersöksjägare blir jag än mer förbannad; eftersöksjägarna utför ett ideellt arbete som tar enorma tider i anspråk och de gör det för att de värnar djuren och inte vill att de ska lida. Jävla skithögar är ni som ger er på dem, de gör mer för djuren varje månad än ni ens kan drömma om att åstadkomma under en livstid.
Viltkött är så mycket bättre miljömässigt än producerat kött får vi höra. Ska vi gå över till viltkött? Nej vi kan inte alla äta viltkött istället för producerat kött, viltköttet räcker inte till det. Har du inte tillgång till vilt så välj istället vettigt producerat kött. Ta producenten på pulsen. Ställ krav på din butik att köp det du tror på. Dyrt? Japp, kött är dyrt om det produceras på bra sätt. Käka mindre kött då. Men jag måste ändå uppmuntra dig som sitter och känner att du nog skulle vilja jaga att verkligen ta steget. Det är bökigt med jägarexamen, det är dyrt med utrustning och det kan vara ett helvete att få tag på jakt. Men tar du dig igenom det så erbjuds livsförändrande upplevelser och är du det minsta av en känslomänniska så kommer jakten erbjuda riktigt stora känslor. För mig krävdes det en jävligt jobbig diagnos och en insikt om att jag inte lever för alltid för att ta steget.
När kylan har besegrats i huset tänker jag gå igenom mina grejer. Jag är rädd att jag glömt något. Jag är också livrädd för att göra fel i veckan; det finns ingen mer utpräglad meritokrati än ett jaktlag. Vad jag kan i övrigt är inte värt ett skit, det är hur jag sköter mig i skogen som räknas. Ett skott som aldrig blev av, en älg som fick passera, behöver jag aldrig ångra. Ett skott som kanske missade, som kanske tog dåligt, det är pinsamt och plågsamt. Men kommer tillfället så smäller det och ligger älgen efter det så kommer jag vara stolt. För jag har inget att skämmas över.
Karlfeldt beskrev givetvis älgjakten bättre. Läs här. Stort tack till den fine humanisten och jägaren Ulf (@rosulf på Twitter) för tips.
PS. Ja, vi ska också tänka på Stig Dagerman DS.