Tut i egen lur

Igår föreläste jag i Farstorp. Det är det roligaste som finns att komma ut i "skogen", som arrangörerna själva stolt uttryckte det, och upptäcka vilken nyfikenhet det finns på nya smaker. En bra bit över 100 personer bekantade sig med sichuanpeppar, umami och konsistenser som förbryllade. Och ställde smarta, roliga frågor. Farstorp har från och med nu en speciell plats i mit hjärta.

Kanske vill ni ha en smakshow som julunderhållning på ert företag, bibliotek eller förening? Eller en matlagningskurs? Kontakta mig gärna!

I morgon ska jag spana in senase nytt i Köpenhamn. Idag ska jag äta vad jag misstänker är Malmös mest prisvärda lunch. Och glädjas över hur många som anmält sig som prenumeranter Taffels nyhetsbrev. Berätta om Taffel för alla ni känner, vi behöver all gräsrots-PR vi kan få. Vi lovar att ge allt vi har tillbaka!

Torsdagstrauma

Inte konstigt att jag mådde illa, hela magen var ju full av kräk.

Nåja, trots en traumatisk torsdagsnatt hann jag fynda lite på Möllevångstorget i går och äta middag hos Mats och Maria. Samt frottera mig med gamla vänner på Siesta.

Rekommenderas: pinjehonung på Grekiska Livs.

Paprikalycka

Lystring Malmöbor!
På Gustav Adolfs torg står en dam och säljer grönsaker (det mindre ståndet). Blanda annat kränger hon paprikor från sitt eget växthus för löjliga 25 pix kilot. Köp upp alla de avlånga tunna gröna. (Passa på att köpa av de gula tomaterna också.)Gå sen hem saligt leende.
Kärna ur paprikorna utan att dela dem. Stek i stor panna i olivolja på illande hetta. De ska vara rejält brunsvarta i skinnet och mjukna. Strö flingsalt över eller ringa över lite granatäppelsirap. Ät. Sen fånflinar du lika brett som vi gör just nu.
Tomaterna då?
Åh, tärna dem bara grovt och blanda med en sked pesto från eminenta emmery.

Genidrag: Kanelbullepudding

Vad gör man med överblivna mumsiga kanelbullar? Jo, man låter dem sogga till sig i äggstanning (kanske med några droppar likör?). Sen gräddar man dem i portionsformar till pösiga puddingar. På Siesta i Malmö, så klart!

Malmöklassiker: Kin Long

Nej, det ser inte ut som någon dussinkinakrog. Taket är knökat av röda stora rispappersglober och väggarna är vita. Ena väggen pryds av sparsmakade bondska antikvieter och där nere i hörnet, bakom skärmarna finns en avskiljd sal där du kan äta sittandes på kuddar på lurviga ryamattor. Knippen av torkat gräs i fönstren skyddar från nyfikna gluttare på Rådmansgatan utanför. Malmös äldsta kinarestaurang Kin Long var pionjärer när de startade 1964. Nu har de försökt skapa en egen nisch med mer sofistikerad stil och mat som är ett par snäpp mer äkta än det burkbaserade glutamatbemängda svenskkinesiska köket. De lyckas delvis.
Servicen är kunnig och svalt vänlig. Kycklingen kommer in frasig och mör men missprydd av en ananasskiva från burk och den sötstarka såsen som här till är bemängd med halvvissen koriander.
Två gånger i grytan-fläsk är godkänt men lite för oljigt och såsen saknar schvungen som behövs för att balansera sidfläskets fett. Halvrå gul lök och parika dominerar grönsakerna i såsen.
Godkänt men inte mer, i alla fall till det priset. Höjdpunkten är faktiskt oolong-teet, med milda vaxiga toner av smultron och kamomill. Men så kostar det också 55 kronor per person. Dyrt men prisvärt.
Vi kommer tillbaka och hoppas på lite högre ambitioner än denna loja söndagseftermiddag. Trots allt är det bättre än hypade Hos på Hornstull. Främst tack vare den befriande frånvaron av megadoser natriumglutamat.
Men det är bara att kosntatera: Det är dystert på Östfronten i Sverige. Det är nästan så att man ser fram mot den beramade kinesiska robotkocken. Omdömet "needs improvements to stabilize its performance," är ganska mycket snällare än hur jag, med bästa vilja i världen, skulle beskriva 90% av svenska Kinakrogar.

Malmölycka!

Så var man i Malmö igen och jag lovar att blogga mer och mer spännande än under Chicago-koman.
Ikväll fest på Siesta som genomgått en märkelig metamorfos. Alla som bor i Malmö vet att Siesta genom åren haft en innerlig hatkärleks-relation till sina stammisar. Eller inventarier, är kanske ett bättre namn. En brokig Gama Väster-skara som enats av sitt mssnöje med den lilla krogen. Som de gnällt, som de fnyst och som de trots allt ständigt kommit tillbaka till den trygga hamnen efter otrogna eskapader på andra krogar. Fredagshäng på Siesta är en av de bästa sakerna med Malmö för mig.
Den nya ägaren har gjort stammisarna frustrerade genom att servera utmärkta viner och enkel, anspråkslös mat på uppletade småskaligt producerade råvaror. Åh, ni vet den där menyklyschan man inte borde få använda: här lagar vi god mat på bra råvaror. En lågmält klassisk smørrebrødskollektion förtjuste mig mest. Med undantag av burkmajon. Dessutom är personalen trevlig och uppmärksam.
Hur ska detta sluta?