Off topic av bara tusan
Ibland skriver jag om annat än mat. Ni behöver inte läsa. Men jag behöver skriva. Fler rön om autism har kommit helt nyligen, något som berör mig. I min tidigare bekantskapskrets fanns det två fall av autism i familjerna. En sjukdom som tidigare — helt utan bevis— ansågs bero på kärlekslösa kylskåpsmammor och skulle behandlas med dyrbar, uppslitande familjeterapi med psykoanalys som grund.
Den fortfarande hyllade och idealiserade självutnämnde terapeuten Bruno Bettelheim låg bakom teorin att autism kunde botas genom att mamman erkände sin skuld och sedan lärde sig ge barnet villkorslös kärlek. Belägg? Inga alls! Bettelheim var filosof, helt utan psykologutbildning. Ordet skojare ligger nära till hands. Bettelheim är också berömd för sina teorier om sagors betydelse för barns utveckling. Intressanta men med lika lite solid grund.
I många år kämpade forskare som Bernard Rimland förgäves för att visa att neurologiska skador är den stora boven i det autistiska dramat. Han hånades av moderna psykoanalytiker.
Idag vet vi att den grundläggande orsaken ligger i genvariationer/skador. Naturligtvis är miljön viktig också. Genom kärleksfull beteendeterapi, stöd till föräldrarna och förståelse av tillståndet kan enorma — och bevisade — förbättringar uppnås.
Jag skriver det här för att autism alltid har fascinerat mig oerhört. Och lite för att jag på senare tid har varit inblandad i en rad diskussioner (inte minst på nätet) där vi som vill se biologin som en viktig förklaringsmodell beskylls för att vara känslokalla. Och för att påminna om att det är viktigt att fortsätta forska på det fascinerande djur som kallas människa.
Det kanske också är dags att på allvar att utveckla självkritiken som påbörjades under 90-talet. Och att äntligen se de gamla pionjärerna inom psykodynamisk terapi för vad de är och var. Filosofer — inte vetenskapare.
Vi behöver filosofer. Vi behöver djärva, vackra teorier och tankar om människan. Vi behöver modeller för läkande, tröstande, uppmuntrande samtal. Men vi måste vara försiktiga med att skilja tro från vetande.
Den fortfarande hyllade och idealiserade självutnämnde terapeuten Bruno Bettelheim låg bakom teorin att autism kunde botas genom att mamman erkände sin skuld och sedan lärde sig ge barnet villkorslös kärlek. Belägg? Inga alls! Bettelheim var filosof, helt utan psykologutbildning. Ordet skojare ligger nära till hands. Bettelheim är också berömd för sina teorier om sagors betydelse för barns utveckling. Intressanta men med lika lite solid grund.
I många år kämpade forskare som Bernard Rimland förgäves för att visa att neurologiska skador är den stora boven i det autistiska dramat. Han hånades av moderna psykoanalytiker.
Idag vet vi att den grundläggande orsaken ligger i genvariationer/skador. Naturligtvis är miljön viktig också. Genom kärleksfull beteendeterapi, stöd till föräldrarna och förståelse av tillståndet kan enorma — och bevisade — förbättringar uppnås.
Jag skriver det här för att autism alltid har fascinerat mig oerhört. Och lite för att jag på senare tid har varit inblandad i en rad diskussioner (inte minst på nätet) där vi som vill se biologin som en viktig förklaringsmodell beskylls för att vara känslokalla. Och för att påminna om att det är viktigt att fortsätta forska på det fascinerande djur som kallas människa.
Det kanske också är dags att på allvar att utveckla självkritiken som påbörjades under 90-talet. Och att äntligen se de gamla pionjärerna inom psykodynamisk terapi för vad de är och var. Filosofer — inte vetenskapare.
Vi behöver filosofer. Vi behöver djärva, vackra teorier och tankar om människan. Vi behöver modeller för läkande, tröstande, uppmuntrande samtal. Men vi måste vara försiktiga med att skilja tro från vetande.
upplagd av Lisa
2/20/2007 09:42:00 AM
11 kommentarer
