För trött för att blogga och I-landsproblem

Så här mycket som jag jobbat senaste tre veckorna har jag inte jobbat på åratal. Jag tänker på hur mindre lyckligt lottade i Tredje världen (eller för den delen ensamstående trippelarbetande morsor) jobbar så här mycket eller mer och skäms över att jag tycker lite synd om mig. Det här skriver jag inte i ett försök att vara politiskt korrekt utan för att jag helt enkelt rest lite för mycket i Asien för att känna mig berättigad att gnälla.

Läs Expressen om ni vill läsa om mig, istället för av mig.
Ditt nya skafferi, vann förresten i kategorin etniska kokböcker i den där kobokstävlingen vars namn undflyr mig. Det mesta undflyr mig förresten för jag är genomtrött efter att ha varit moderator för Stora måltidsdagen.

Svenska kostchefer, ni regererar! Synd bara att så få fattar det.

Bokmässan då?

Ja, hur ska man summera? Jag har svårt för mässor oavsett ämne. Inte av princip utan bara för att jag föredrar att umgås med folk i mindre sällskap. och för att mina ögon blir grymt irriterade av den dåliga luften. Litteratur uppskattar jag bäst på tumis: jag och boken. Men att se alla dessa boktokar värmde mitt hjärta så att jag blev alldeles sappy-happy.

Roligast var att se hur mina favvo-bloggare på Bokhora livade upp mässan med sin spontanitet och oortodxt tjohoiga inställning till litteratur. Jag blev också upplivad av att stoppa i mig ofantliga mängder familje guf med min finlandssvenska väninna Maria. Åh, Mikael Mölstad och Ulf Elving var mycket bra som conferne... konfuran... Äh, typ programledare under matlagningsdemonstrationerna. (Ja, jag har fått lördagsvin.)

Sen vill jag passa på att rikta ett speciellt tack till superkocken Hans som assisterade under matlagningen. Och gjorde rubbet när ljudet ballade ur så att jag fick laga mat med mikrofon i näven. Inte helt lätt faktiskt.

Sen vill jag (när jag är i gång) tacka alla som bloggat om min bok, fortsätt gärna med det så älskar jag er ännu mer. Att vara seriös matskribent är hiskeligt olukrativt, trots att många tror motsatsen.

Kändisspotting? Tja, jag blev knuffad av Desmond Tutus livvakt. Sen orkar jag inte köra namedropping för det känns så drygt. Några människor jag umgås med råkar vara kända, andra som är minst lika intressanta är okända för den stora allmänheten genom ödets nyck. Jag saknade mest min lilla familj.

Jo, jag hann säga till Adam Alsing att jag tokdiggade honom och Tur i kärlek. Han trodde jag var ironisk. Det var jag inte.

I oktober kommer bloggen att bli mycket bättre, september har varit en hundmånad.