En normal dag har bebisen hittills haft ungefär samma tempo på klädbyten som Madonna under en scenshow. Med hänsyn till såväl miljön som min mentala hälsa har jag därför infört restriktioner i kosthållet. Numera färgmatchar jag på ett chict sätt bebins kläder och frukostmaten. Till den gula tröjan serveras gul plommonkompott med vanilj. Och när utstyrseln består av en röd munkjacka vankas det hallon. Tack vare att garderoben är varierad blir frukosten det också.

Det här med begränsningar och regler runt maten har alltid fascinerat mig. Jag älskade att laga koshermat åt min judiska familj som 18-åring. Och min –gudskelov övergående – fascination av hur man maximerar smak, samtidigt som man minimerar fett, var det som fick mig att plugga till dietist en gång i tiden.

Varje gång vi lagar mat styrs vi av en uppsättning begränsningar – medvetna och omedvetna. Att laga mat på en större släktmiddag kan vara som att navigera i en okänd skärgård full av grynnor, bränningar och lömska strömmar. Någon tål inte vitlök, en annan äter inte djur med ögonfransar, två är veganer, en äter LCHF och gammelfaster vill inte äta något hon inte ätit förut. Och dessutom är det veckan före löning.

Vissa restriktioner är knepigare än andra. Så när temat i Köksradion var ”begränsningar” beslöt jag mig för att laga en strikt vegansk meny. Jag älskar ju kött, fisk, ägg och ost. Ett syndastraff, tänkte jag belåtet och anlade martyrmin som jag dock inte lyckades behålla i mer än kanske fem minuter. Sen upplevde jag nämligen den eufori som köksbegränsningar kan innebära: hur man som matlagare tvingas man ut ur sin invanda grötlunk och tvingas tänka stort och djärvt och … Nåja, i alla fall i nya banor.

När det gäller vegankost är mitt bästa knep att inte på villkors vis försöka förvandla sina favoriträtter till veganrätter. Resultatet blir ofelbart bleka kopior där quorn, seitan och sojakött förtvivlat försöker leva upp till huvudroller de aldrig borde tilldelats.

Leta istället i andra matkulturers skattkistor. Där hittar du rätter där allt det animaliska uteslutits på ett självklart sätt, utan uppoffringar. Istället för grädde på soja eller havre går det fint att använda kokosgrädde och därmed erfarenheterna som asiatiska kockar samlat under många århundraden. I Asien finns också veganska proteinkällor som tofu, tempeh och seitan som slår moderna köttersättningar med ljusårs marginal.

I Vietnam ses det som självklart att pannkakor kan lagas med kokosmjölk och mjöl som mals av ris och mungbönor. Och i Sydfrankrike eller Indien svängs de ihop på vatten, kikärtsmjöl och smaksättningar typiska för regionen. Nej, de passar inte med jordgubbssylt. Men de är rasande raffinerade och smarriga på sitt helt egna vis.

Att leta vitt och brett efter lösningar fungerar med andra restriktioner också. På samma sätt som veganen gör klokt i att leta i andra matkulturer kan ägg- eller mjölkallergiker finna inspiration i kokböcker för veganer. Och den som lever knapert hittar en guldgruva i recept för baljväxter från Indien eller Mexiko.

Kort sagt: Begränsningar lär matlagaren leva gränslöst.

Kokoskrämig palsternackssoppa med kardemumma, svartpeppar och citron

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 stora portioner eller 6 små

Tid: 30 minuter

Den här soppan är befriande enkel att laga men kräver omsorgsfull shopping. Grönsaksbuljongen bör vara ekologisk lantbuljong, helst Biofood eller René Voltaire. Tyvärr är även rätt kokosgrädde ett måste för att den här rätten ska nå upp till sin fulla potential. Kokosgrädde är namnet på de extra krämiga och feta varianterna av kokosmjölk. Köp märket Savoy eller Abloy (andrahandsvalet) på asiatiska butiker, sen kommer du aldrig mer se åt annan kokosgrädde. I vanliga butiker är Santa Marias Thai-kokosgrädde på tetra det i särklass bästa valet. Kokosgrädden och buljongen är nog så viktiga, men som gör den här soppan sensationell är toppingen som får den att förenas med vinet (Bonterra Chardonnay 2009 (16632) 135 kr) i ett nära nog perfekt äktenskap. Stek gärna upp ordentligt med citronskal när du är i farten, det håller stilen i kylen flera dagar.

• 500 g persiljerot eller palsternacka
• 2 ½-3 dl kokosgrädde (kokosmjölk med minst 17 % fett)
• ca 4 dl vatten
• 2-3 tsk lantbuljong
• salt
• Topping:
• 1/3 tsk hela kardemummafrön
• 10 korn svartpeppar
• 1 msk finstrimlat citronskal
• 2 msk neutral rapsolja
• Några korianderkvistar

1. Skala palsternackan och skär i bitar. Sjud den försiktigt riktigt mjuk under lock i drygt hälften av kokosmjölken, buljong och vatten, ca 15-20 minuter.
2. Mixa soppan helt slät med resten av kokosmjölken. Späd med vatten till önskad konsistens. Smaka av med salt. Stå emot frestelsen att balansera den lite platta smaken med citron eller annan syra, vinet kommer att fullborda upplevelsen.
3. Rosta försiktigt de hela kardemummafröna och svartpeppar på svag värme tills de doftar ordentligt. Om du kikar noga ska kardemumman ha börjat skifta en aning i färg. Mortla grovt.
4. Hetta upp rapsoljan i en liten kastrull. Fräs hastigt citronsklsstrimlorna tills de krullar ihop sig, blir genomskinliga och djupnar i färgen. Tippa mycket snabbt över på ett litet fat och låt svalna.
5. Värm soppan ordentligt före servering och strö kardemumma, peppar och stekt citronskal över. Dekorera med en gnutta korianderblad.

Bebisen har börjat vänslas allvar. Det går till så att den rullar upp ögonen så att bara vitorna syns, öppnar munnen till ett vertikalt smalt ååååhhh, rosslar förtjust och dunkar sin panna mot min. Sen trycker bebisen sin öppna mun mot min och tuggar planlöst. Jag borde nog inte visat så många zombiefilmer på YouTube för den. Men bättre en vandöd bebis än ingen alls.

Det passar mig faktiskt att ha en liten myling i huset. Jag har alltid haft en dragning till det morbida; medan min syster prenumererade på Kalle Anka, fick jag Dracula. Och jag slog i min lekkamrat Claudia att de vita vinbär som växte i trädgårdens skuggigaste hörn var spöket av en röd vinbärsbuske som stått där tidigare. Och visst finns det något smått oroväckande hos vita vinbär? Det är som om de skimrande kärnorna i det transparenta albinofruktköttet i själva verket är organ som sakta, sakta pulserar om man bara har tålamod och iakttar tillräckligt länge. Små, små zombiefoster som vilar i svagt fluorescerande amnionvätska. Är det så här ektoplasma smakar?

Sen jag fick en låda med sommarens absolut sista likbleka spökbär av min mor har jag envetet smugit in dem i savorösa rätter. Att de likt röda vinbär är förnämliga till tjinuskisås visste jag ju redan. Först serverade jag dem med lättstekt lax, nättkokta gröna bönor och kaprismajonnäs med mycket dragon, vitlök samt några blad vardera av basilika och mynta. Det funkade fint med kaprisens blommighet – drivan av de skira vita vinbären tillförde syra och ersatte på så vis den snudd på obligatoriska citronklyftan.

Söndagens middag var än mer lyckad. Ja, den summerar elegant alla fördelar och fröjder med att ha en trädgård eftersom örter, blad och blomster finns i överflöd.  Ett först lättrimmat, sedan ugnsbaat kallt kycklingbröst vilar på en gurk- och nykålsallad med bland annat jordnötter, dragon, mynta, purjo och lime. Vita vinbär i och på, förstås. Och så lite blomsterprakt i form av superaromatiska knoppar från söt tahibasilika och pepprig tagetes. Currysåsen som serverades till blev med hjälp av några små knep så god att jag snart måste blogga den.

Men du får bara receptet om du först berättar vad du gör med dina vita (eller för all del röda) vinbär. För visst är de en utmaning i köket?

PS. Jag hade visserligen lovat mig själv och dig att aldrig i livet bebisblogga. Men var av hjärtat är fullt, skvalar bloggen. Inget att göra åt. Det blir som det blir. Ombytlighet är mitt signum.

Jag skyller numera allt på oxytocinet. Inte bara det att jag helt otippat börjat baka småkakor; jag har också börjat visa prov på något som skulle kunna tas för tecken på mognad – nämligen återhållsamhet. Ja, du läste rätt. Jag som i vanliga fall brukar tycka att för mycket av det goda är ännu godare har plötsligt börjat höra en röst i mitt huvud när jag lagar mat. Häromdagen lade den sig i när jag precis fått ihop en bra grund till en tomatsoppa: ”Du Winbladh, jag tror vi tar och håller det där va?”

Rösten hade en svagt nasal skånsk klang, och tonen var fryntlig – ja, snudd på kamratlig. Men där fanns en kärna av stål. Och till min häpnad lydde jag. Jag bokade av garam masalan, koriandern, vitlöken och det nästan obligatoriska citronskalet och ”höll det där”.

Innan du ringer lämplig myndighet eller ställer diagnoser i kommentarsfältet tycker jag att du ska smaka på tomatsoppan. Om det här är att vara sjuk, vill jag inte vara frisk.

Och när den besserwissriga köksängeln hade fikapaus, och döv och blind för omvärlden slafsade i sig nektar och ambrosia,  smög jag för säkerhetsskull dit en äggsallad med sardeller, kapris, dragon och krasse. Den får ni kanske recept på i morgon. Eller någon annan dag.

Tomatsoppa utan krusiduller

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh samt möjligen någon ärkeängel

Portioner: 8 till förrätt

Tid: 1 dygn

Tomater i kubik. Riktigt bra tomater är naturligtvis ett måste. Jag använde ekologiska från Årstiderna.

• drygt 1 kg tomater
• fin olivolja
• herbamare
• ännu finare olivolja

1. Halvera tomaterna på tvären och lägg dem i en långpanna med snittytan uppåt. Sätt in i ugn 100 grader tills de är smått skrumpna, ungefär 6 timmar om tomaterna är stora.
2. Lägg tomaterna i en burk och slå på någon dl olivolja. Täck över noga tills du ska använda.Det går bra att göra detta dagen innan soppan ska ätas.
3. Mixa tomaterna och spadet mycket hastigt i matberedare, bara några sekunder så att de blir lättare att passera. Om du mixar länge förlorar du förfärande mängder aromer.
4. Passera genom fin sil.
5. Nu är det upp till dig att visa dina talanger. Eller rättare sagt hålla igen. Späd med vatten till önskad konsistens och smakstyrka. Låt intensiteten avgöra konsistensen, soppan är mycket god när den är tjock. Smaka av med herbamare och lite salt. Om du av någon anledning knusslat med tomatkvaliteten kan du få dispens för en nypa socker och några droppar pressad citron.
6. Servera soppan kyld och ringla lite svindyr olivolja över.

Stolt mor nattar mätt bebis och tipptåar självbelåtet ut ur rummet. Bebis reser sig upp med ett vansinnesskratt, kaskadkräks över hela sängen och sitter nöjt småskrattandes i klägget. Luttrad mor gör det som behövs, smyger sen till köket där hon i kraft av sina år gör det bästa av situationen. En fin sak med att bli mor vid mogen ålder är nämligen den samlade livsvisdom man samlat på sig. Den kan sammanfattas så här: Rödvin hjälper vid nästan alla yttre påfrestningar, även när det är kylskåpskallt. Lägg till ett par mandelkakor på stående fot och livet är nästan drägligt igen.

Receptet på mandelkakorna började som ett milt modifierat recept på jornötskakor åt Sydis. Men medan jag bakade for djävulen i mig: ”Tänk om man skulle använda det där mandelsmöret jag fick över från vegandesserten åt Köksradion? (Som ni förstår har djävulen möjligen lite för mycket fritid när han börjar lägga sig i förortsfruars småkaksbak.) Sagt och gjort. Jag gjorde en ny version av kakorna som blev så pass lyckad att jag tycker att ni ska baka dem också. Om du inte har en bebis som kaskadkräks tycker jag gott att det räcker med ett glas mjölk till. Mjölken i glaset kommer från Järna och är mycket god. Det lika goda smöret i kakorna är Skånemejeriers Gourmetsmör. Använder du också det kan du utesluta det extra saltet i kakorna.

Mandelkakor med anis och pecannötter

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

ca 30 stycken

Tid: 40 minuter

Faktum är att du kan baka ut kakorna lite hur du vill. Jag försökte göra syltkakor på hälften av degen. Tyvärr var min hemkokta plommonmarmelad något för lös så slutresultatet såg ut lite som en könsjukdom. Mandelsmör finns bland annat på hälsokostaffärer; René Voltaire saluför det också under eget märke och det finns i vissa större matbutiker.

• 150 g smör, rumsvarmt
  1 dl (100 g) mandelsmör
  75 g (ca 1 dl) farinsocker
  65 g (ca ¾ dl) strösocker
  1 tsk stött anis
  2 krm salt
  1 litet ägg
  1 dl mortlade pekannötter eller rostade mandlar
  ½ tsk bikarbonat
  4 dl vetemjöl

1. Sätt ugnen på 175 grader. Vispa smör, mandelsmör, strösocker, farin, anis och salt fluffigt. Använd gärna en matberedare med degblandaren monterad eller elvispar, det tar ca 5 minuter på medelhastighet.
2. Rör ner ägget och nötterna.
3. Blanda mjöl och bikarbonat. Sikta blandningen över smörvispet och vänd samman till smidig smet. Arbeta inte degen, den ska bara precis bli slät.
4. Lägg bakplåtspapper på två plåtar. Använd ett matskedsmått och ta ut kluttar lite större än en matsked. Rulla till fina kulor och placera på plåtarna. Tryck till varje kula med en gaffel till platta kakor. Tryck dem inte för platta, de kommer att plana ut en smula under gräddningen. Doppa gärna gaffeln i het vatten mellan varje tryck så fastnar den inte i smeten.
5. Grädda kakorna högt upp i ugnen 16-19 minuter. De bränns snabbt så slit ut dem när de börjar få bruna kanter. Flytta över på galler och låt svalna. Förvara i täta torra burkar, lämnar du dem framme i mer än några timmar blir de mjuka och tappar smak.

Jaha. Så publicerade man ett storvulet, inte så lite hjärtslitande brandtal om hur totalt egalt det är mig om  matlagandet fallerar och bloggande står stilla; jag ägnar mig ju åt Det nya livet. Och vad gör man? Senaste dagarna har jag lagat något alldeles frenetiskt. Det kan bero på något slags nedärvt beteende; en hamstergen som aktiveras av oxytocinet. Men mest är det nog rent självförsvar: just nu trädgården eller jag.

De små taniga dragonplantorna som förde en tynande tillvaro på försommaren har förvandlats till ett smärre buskage. Salvian ser snudd på hotfull ut. Och äppelträden som vi räknat ut efter en övernitisk beskärning ger en rejäl skörd. Och så kommer mamma för att muta in det nya barnbarnet och ”råkar” lämna en kasse plommon. Väl medveten om att vårt plommonträd snart kommer att ge skörd. Och i samma veva lyckas jag få till mitt livs bästa klyftpotatis, ett recept som är för likt ett i Sydis för att jag ska kunna placera det där. Och är inte laxrätten jag snodde ihop igår lite för snygg för att bara figurera på facebook?

Ja, som ni förstår blir det kanske en del bloggat här i alla fall. Låt vara att en del rätter kan ha en bismak av desperation. Ett litet aber är till exempel att bebisen är livrädd för mixern och vrålar i högan sky när jag kör den. Så det lär bli mycket mortlat i höst. Idag han jag laga örtsocker, örtsalt, babymat med bakade tomater samt BBQpork och dessutom hann jag sno ihop tre sorters plommonmarmelad.

Men vi börjar med en hederlig frågelåda på Twitter i morgon 20.00-21.00. Ställ redigt formulerade och avgränsade frågor som går att besvara enkelt. Däremot får ni gärna ställa följdfrågor och hur många frågor ni vill.

Det finns människor som säger det utan att blinka: ”Du förstår inte. Du fattar inte hur det är.” Med tillägg som: ” … för du har aldrig ätit på Noma.”  eller  ” … för du har inte barn.”.

Om det hade varit sant, om jag köpt det där resonemanget för ens en minut, hade jag inte ägnat mig åt att skriva. Allt från ett ilsket tweet om ett avslitet skosnöre, ett kort blogginlägg i barnslig glädje över vårens första nässlor och en rysare som It till odödliga mästerverk som Anna Karenina bygger på samma självklara  tillit:  En vetskap om människans förmåga att kliva in i en annans skor, känna smaken av virtuell klorofyll, bli skräckslagen av monster man så väl vet inte finns, och höra hur det ljudlöst frustande tåget närmar sig perrongen medan man gråter hejdlöst över någon skapad av trycksvärta.

Vissa neurologer tror att spegelneuronens turer påverkas av verbala luftpastejer  på samma vis som de bevisat berörs av en visuellt registrerad verklighet. Din gråt blir min, inte bara när jag ser dig gråta, utan också när jag läser om den, trots att vi aldrig mötts.  Vi inte bara vet hur det är. Vi känner det också. Inte exakt, mer som ett svagare eko. Tillräckligt.

Jag tänker inte berätta för er om barnlösheten. Det behövs inte en skildring till av oändlig hopplös längtan, ytterligare ett väntrum, ännu en operation. Jag tänker inte utsätta er för ett valhänt försök att skildra hur det är att förlora någon man älskar mer än det går att beskriva, trots att man aldrig mötts. Det här är inte den sortens blogg. Andra gör det så mycket bättre. Och ni kan nog föreställa er ganska väl ändå, det behövs knappt ord.

Det jag däremot tänker berätta för er är vad som hänt senaste tiden. Efter många år i väntan på adoption fick vi ytterligare ett negativt besked i våras.  Vi gav i stort sett upp tankarna ett gemensamt barn. Jag hade knappt ens kvar någon dröm att ge upp längre, bara en vag, självisk önskan om att någon gång bli kallad för mamma annat än av misstag.  Men ändå ville vi ha fortfarande ha något mer än ingenting, något gemensamt. Kanske en utökad familj till nästa vår, om det inte sker ett under och ljusnar på adoptionsfronten, tänkte vi. Vi beslöt oss att inte stå stilla utan att gå vidare, och anmälde oss brådstörtat till en kurs för blivande fosterhem.

Det är inget enkelt val att ta emot ett fosterbarn som kanske är skört, argt och trasigt. Ett barn som kan ryckas från en – kanske till en otrygg tillvaro med bristfällig omvårdnad. Risken för förlust ingår i varje relation, men sällan så konkret. Inte som en förutsättning som måste accepteras. Jag vet redan hur det är att älska barn som inte är mina – en relation där man har ansvar utan makt, skyldigheter utan rättigheter. Vad man gör? Man älskar på. Allt man kan. Och man kan så mycket mer än man tror.

Väldigt snabbt efter att vi anmält oss kom det mycket överraskande beskedet att det fanns ett litet barn som behövde ett hem. Omedelbart. Ett fosterbarn med möjlighet till framtida adoption. Vi visste nästan ingenting om barnet. Det enda vi visste säkert var att vi måste älska det. Utan vägledning av hormoner, utan betänketid, skyddsnät eller säkra framtidsutsikter måste vi älska det.

Så vad gör man?  Man säger ja. Vad annat kan man göra när livet hux flux placerar en unge i famnen på en? Man älskar på. Någon måste ju älska den här bebisen, och om inte vi vågat – vem skulle då gjort det? Vår bebis har mandelformade, nästan svarta ögon, grop i kinden och len mage. Tio fingrar, tio tår. Alldeles perfekta, och jag tröttnar inte på att räkna dem. Det är allt ni behöver veta, eller hur?

Jag lever ett liv så litet att det knappast märks. Bloggen ryms inte riktigt i det längre. Det finns inget speciellt att skriva om som kan intressera någon annan än mig och Johan. Som den förströdda observationen att en tesked morotspuré kan täcka flera kvadratmeter golvyta. Eller den för oss världsomvälvande nyheten som involverar två helt nya, sylvassa små tänder.

Tjocka glansiga kuvert med inbjudningar blir liggande oöppnade. Jag är inte längre dålig på att svara i telefon, jag har slutat helt. Det luktar annorlunda. Sur välling, spädbarnskräk, blöjor och den där speciella doften som är varje bebis alldeles egen. Ni förstår nog ungefär hur det är oavsett om ni har fått barn själva eller inte. Inget i den nya tillvaron har heller  förvånat mig särskilt – varken den primitivt självklara beskyddarinstinkten, tröttheten, lyckan eller tristessen. Det är inget konstigt med att få en bebis. Det enda som förundrar mig varje dag, flera gånger,  är att det har hänt just mig.

Bloggen Matälskaren är på:

a) obestämd framtid

b) och grund av oxytocinöverdos

förvandlad till matfrågelåda. Ställ era konstigaste, roligaste och mest pockande  frågor här. Jag besvarar när andan faller på, chansen ökar om man är inställsam eller har roliga frågor.

Förra fredagen diskuterade vi minsann Tro i köksradion. Här kan ni lyssna! Och hitta övriga recept …

Köket är ett av myterna och skrönornas starkaste fästen. Här utkämpas olika religiösa strider och religionen är globalt sett en av de starkaste inflenserna på våra matval. Vår tro på olika dieter, liknar ibland religion: slutna system oemottagliga för sakargument och fakta.

Den första rätten får symbolisera den etik som tagit religionens plats som rättesnöre i våra matval. Vid produktion av ank- och gåslever proppas fåglarna fulla med exempelvis majs eller annat spannmål tills de utvecklar en ljuvt krämig fettlever.  Ett mer etiskt alternativ är kycklinglevermousse som fått extra nötighet och krämighet med en slurk hasselnötsolja. Men se till att kycklingen är fint uppfödd!

Det brukar sägas att det är lättare att få en människa att byta religion än matvanor. Men om du konverterar till en ny religion händer det att du måste byta matvanor. I en del religioner betraktas grisen som oren och skys som pesten, och de djur som äts måste slaktas enligt rituella metoder, som i kosher- och halalslakt där varje spår av blod måste avlägsnas genom skäktning och sedan saltning.

Jag tillbringade en gång ett halvår i en underbar judisk familj och lagade kosher-mat, ett kosthåll fyllt av föreskrifter; bland annat får inte mjölk och kött blandas i samma rätt, eller ens samma måltid. Och det gällde att hålla reda på de två olika uppsättningarna köksgerråd för kött respektive mjölk. ”Thanks, dear god for tuna! brukade min judiska mamma utropa kärleksfullt när middagen bestod av tonfisk direkt ur burken. Inte konstigt att många troende judar som lever i mer sekulariserade samhällen väljer att äta laktovegetariskt för enkelhetens skull. Men en del undviker till och med vanlig ost som ofta innehåller animaliskt löpe.

Jag har valt att laga en östeuropeisk rätt som är vanlig i en del judiska sammanhang. Blintzen är färskostfyllda äggiga pannkakor som finns både i söta och salta varianter. Jag har fyllt mina med lagrad ost. För att de ska gifta sig vackert med Alfs vinval, den ekade chardonnayen, har jag valt att servera dem med smörfrästa fänkålsfrön och rosmarin som skapar en fin smakbrygga.

Till dessert blir det naturligtvis vår mest älskade placebo: choklad.  Visserligen innehåller chokladen massor av antioxidanter, men eftersom den knappast är njutbar utan stora mängder socker som balanserar beskan är få chokladrätter att betrakta som hälsokost.

Choklad påstås ofta innehålla olika psykoaktiva ämnen, men dels förstörs de i tarmen, dels är mängderna små i förhållande till den kaskad av glädjekemikalier kroppen produserar när den för megadoser av fett och socker.

Den här menyn avspeglar min religion som kan sammanfattas med ett ord: smör. det står inte bara för tro utan också för hopp och kärlek. Paxa en plats i hängmattan efter middagen. Den lär behövas. Och är enklare att åstadkomma än platsen i paradiset den är en försmak av.

Mörk chokladkaka med mandel och kardemumma

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: ca 10

Tid: 40 minuter

Kakan är mycket mäktig, det kan vara värt att göra korstecken och be en stilla bön innan du tar en andra bit.

• 250 g mörk choklad
• 200 g + 1 msk smör
• ½ tsk kardemummafrö
• 2 dl strösocker
• 4 ägg, rumsvarma
• 2 dl oskalad mandel, helst lättrostad
• ½ dl + 1 msk kakao, helst Valrhona eller annan dyr sort
• Till servering:
• Vispad grädde eller koriandergrädde (recept nedan)

1. Lägg mandlarna i en liten metallform i ett högst 2 cm tjockt lager. (Passa gärna på att rosta en rejäl sats och strö över frukostfilen.) Ställ in formen i kall ugn. Sätt ugnen på 175 grader utan snabbvärmning eller varmluft. När ugnen kommit upp i värme brukar mandlarna vara färdiga. Låt svalna. Förmered alla ingredienser under tiden.
2. Smörj en form ca 20×30 cm med smöret. Skaka runt 1 msk kakako i formen så att den täcks helt invändigt. Mixa mandlarna till fint pulver i matberedare. Mixa ner kakao på slutet.
3. Bryt chokladen i bitar. Skär smöret i bitar. Mortla kardemumman fint. Lägg choklad, smör och kardemumma i en liten tjockbottnad kastrull och smält sakta under omrörning. Dra bort från värmen.
4. Vispa ägg och socker riktigt vitt och pösigt. Vänd ner mandleblandningen med ett par tag med slickepott.
5. Vänd ner 1/5 av äggblandningen i chokladen och vänd runt med slickepott. Vänd sedan ner chokladblandningen i äggblandningen. Vänd runt försiktigt med en slickepott. Rör inte kraftigt, blandningen ska vara pösig.
6. Klicka ner smeten i formen och jämna till ytan.  Grädda tills blandningen precis satt sig och fått yta men fortfarande är fuktig, men inte kladdig i mitten när du sticker i den. det tar runt 20 minuter men tiden varierar mycket beroende på formen du använder.
7. Låt svalna i formen. Servera i små bitar med koriandergrädde och kanske färska sommarbär.

Syrlig koriandergrädde med vinäger och honung

Receptmakare: Lisa förare winbladh

Portioner: 10 små klickar

Tid: 10 minuter

• 2 dl grädde, välkyld
• ½ msk äppelcidervinäger eller pressad citron
• ½ tsk finrivet citronskal
• ½ msk honung
• 1 tsk hela korianderfrön

1. Blanda äppelcidervinäger, citronskal och honung i en äggkopp tills honungen löst sig.
2. Rosta försiktigt korianderfröna i torr panna tills de doftar. Mortla två tredjedelar  fint och en tredjedel grovt. Rör ner finstött koriander med vinägerblandningen. Spar det grovstötta till dekoration.
3. Vispa grädden till mjukt skum, övervispa inte! Tänk på att grädden stelnar ytterligare av vinägern.
4. Blanda ner honungsvinäger. Strö över resten av koriandern vid servering.

Medan jag väntar på att Livet Efter Boken ska utkristallisera sig kan jag ju inte undanhålla er en liten basilikasås. Den kom till i en stund av förfärande insikt om att jag för första gången i mitt liv lyckats få en basilika att prunka i rabatten – men att det pinsamt nog var nära att den prunkade förgäves. Jag tycker nämligen att basilika av vanlig genovese-typ är ganska svåranvänd. Men med mynta och dragon i en majo kvästes de värsta tonerna av kryddnejlika hos basilikan – ja, de förvandlades faktiskt till en fördel. Ett annat smart drag är att likt Sofia göra lassi på eländet.

För övrigt är jag förfärligt lycklig. Det hoppas jag att ni är också. Det här är en fin sommar. Kanske den bästa någonsin.

Basilikasås med kapris, dragon och mynta

Receptmakare: Lisa Förare wnbladh

Portioner: 6-8

Tid: 15 minuter

Såsen serveras lämpligen till stekt eller kokt fisk. Jag tycker inte att den passar till grillade grejor, den burdusa sotigheten antingen krockar med basilikan eller avlivar de helt. Har inte bestämt mig för vilket. Om du inte har en bra mixerkanna eller handmixer med mycket vassa knivar är det bättre att finstrimla örterna med vass kniv. Försök få tag på torrsaltad kapris som är godare än den inlagda. Skölj och blötlägg i kallt vatten 20 minuter och krama ur lätt före användning.

• 1 ägg
• 2 små klyftor färsk vitlök
• 1 tsk fransk senap
• 1 msk avrunnen kapris
• ca 1 msk pressad citron
• 10 stora blad basilika (mer om du använder späd från kruka)
• 6 mycket stora blad mynta (mer om från kruka)
• 1 msk grovhackad dragon (mer om från kruka)
• 1-2 krm socker
• 2 1/2 dl neutral rapsolja
• 3/4 dl fin olivolja, gärna gräsig
• 1 tsk äppelcidervinäger

1. Lägg ägget i ljummet vatten om det är kylskåpskallt så minskar risken att det spricker. Koka upp vatten med vitlökskyftorna. Lägg ner ägget och koka 1 minut. Fiska upp ägg och vitlök. Skala och skiva vitlöken och lägg i en mixerkanna eller skål till handmixer. Gröp ner ägget. Tillsätt senap, kapris och citron.
2. Mixa ner rapsojan lite i taget till en tjock kräm. grovstrimla alla örterna med vas knv och mixa ner dem mycket hastigt. Rör ner olivoljan lite i taget för hand eller på mycket låg hastighet. Smaka av med vinäger och socker.

Det händer förunderliga ting i mitt liv just nu. Ett av de mindre miraklen är att vi har en trädgård. I år går vi varsamt fram, låter den helt enkelt visa vad den förmår på egen hand. En hel del, visade det sig. När rabarberknopparna sprängde upp genom mullen, i skymundan bakom komposten, kändes det som om vi fått en present. Ett gigantiskt smultronställe har med sin doft avlöst schersminens snarlikt smultronsöta parfym. Blåklocka och skira kluster av gulmåra lyser just nu upp den förvildat ängslika delen av gräsmattan.

I stort sett har vi bara satt lite kryddor det här året. Och indiankrasse, vars smak med min mun mätt slår alla andra matblommor. På trappen trängs mynta i stora krukor och utgör en alldeles underbar ursäkt att göra en mojito. Om du nu tillhör dem som faktiskt behöver en ursäkt, det gör inte jag. (Om du inte tycker att mynta är en uppenbar ursäkt att dricka sprit kan du använda den i melon- och fetasallad eller sorbet. Eller i en enkel soppa. )

Nåja, myntan konsumeras mer eller mindre i självförsvar. Risken finns nämligen att de aggressiva rackarna tar över helt annars. Jag är nästan helt säker på att den marockanska myntan nafsade mig i vaderna en kväll förra veckan.  I rabatten bredvid trappen går det lugnare till. Där prunkar präktig salvia bredvid en yvig dragontuva. (Den gulnade persiljan förbigår vi med tystnad, tack så mycket.)

Precis bredvid hade jag planerat för vad som skulle bli sommarens triumf: korianderodlingen. Jodå, de tog sig, de små plantorna vi satt ut. Men efter bara två veckor sköt de i höjden som tonåringar och gick i ful och illaluktande blom, medan de åtråvärda bladen snopet skrumpnade undan. Efter att ha gått och kastat hätska blickar på de taniga missfostren en vecka tuggade jag i mig lite av de små skitvita oansenliga blommorna. De var vansinnesgoda – men låt oss vara uppriktiga: smaken är provocerande. Om du ogillar korianderblad kommer du att hata blommorna med en enastående intensitet. Nog sagt.

Blommorna kommer bäst till sin rätt under anspråkslösa förhålladen. Knussla inte med undermåliga ingredienser – straffet i form av måltidsristess slår snabbt och hårt. Och kan bara i viss mån dämpas av den där mojiton. Det kan behövas sju åtta.

Låter det som om det är en idyll? Mindre roligt kändes villalivet tidigt i morse när min man ertappade två rådjur som ätit upp hälften av vinbärsbuskarna. ”Don’t you go all Runar on me!” väste jag när jag såg hans vansinnesblick av lika delar sorg och hat. Om de kommer tillbaka i natt kommer ni kanske kunna läsa rubrikerna i morgon.

Pankopanerad fisk med förunderlig eller superenkel asiatisk sallad

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Om du inte har korianderblommor att tillgå använder du blad. För jobbigt att pankopanera? Slut på pankosmulor? Jamen, pip inte! Ta firren i ett stadigt grepp. Salta, peppra, vänd i mjöl och stek i smör. Enklare och rätt gott det också.

• 250-300 g flundrafilé
• vetemjöl
• 1 stort ägg
• pankosmulor (finns på asiatiska hyllan)
• salt, nymald peppar
• mycket neutral raps- eller jordnötsolja till stekning
• Sallad:
• 2 minigurkor eller 1/2 vanlig liten gurka
• 1/2 röd spetspaprika
• 250 sanslöst goda tomater
• korianderblommor eller blad med stjälkar
• 1/2 msk finstrimlad mynta (beroende på styrka)
• 2 msk strimlad lökblast eller salladslök
• chiliflingor efter behag
• Dressing:
• 1 liten klyfta färsk vitlök
• 1/2 tsk råsocker
• 1 krm salt
• 2 msk pressad lime
• 1-2 tsk fisksås (beroende på styrka)
• Till servering:
• Jasminris, om du vill
• Grönsallad med friterade torkade räkor

1. Förbered salladen. Skala vitlöksklyftan och mortla till mos med socker och salt. Rör ut med lime och smaka av med fisksås.
2. Skala gurkan och skär i knubbiga bitar. Tärna tomat och paprika grovt. Finhacka hälften av korianderblommorna.
3. Vänd samman alla ingredienser till salladen. Låt stå och samla smak i kyl, men inte mycket mer än 20 minuter, då tappar grönsakerna spänsten.
4. Krydda fisken lätt med salt och peppar. Låt ligga några minuter. Förbered grunda skålar med mjöl, ägg uppvispat med 1 tsk olja och pankosmulor. Panera genom att vända fisken i mjöl, skaka av noga. Vänd runt i ägg så att det täcker noga. Vänd i panko och tryck in smulorna försiktigt med handflatorna. Lägg den förberedda fisken på galler eller tallrik.
5. Hetta upp 1 cm olja i en stor tjockbottnad stekpanna. Det ska vara riktigt hett, eftersom fisken är tunn.  Testa med ett popcorn eller en liten bit vitt bröd om det är hett nog. Om du lagar tjockare fiskbitar kan du använda något lägre värme.
6. Stek någon dryg minut på varje sida tills de är frasiga och gyllene. Servera bums med salladen

Ni lyssnar väl på Köksradion? Jamen, så bra!

Receptet på tjälknöl är en klassiker som moderniserats varsamt. Egentligen demonstrerar det snarare serendipitet än flopp, det vill säga ett oväntat och lyckat sammanträffande. Tjälknölens uppfinnare var Ragnhild Nilsson från Torpshammar. Hon skulle snabbtina en stek i låg ugnsvärme – men glömde bort den! Morgonen därpå hittade hon den steken och eftersom den var okryddad lade hon ner den i en kryddad saltlag.

Resultatet? Succé!

Tack vare den låga tillagningstemperaturen behåller köttproteinerna en stor del av sin vätskebindande förmåga och eftermarinaden i saltlag gör att den absorberar både smak och vätska. Riktigt populär blev steken när upphovskvinnan skickade in receptet i en tävling sär man efterlyst bygderätter typiska för Medelpad 1983. Jag har valt en liten extra marinad i olja som smörjer köttfibrerna och får köttet att kännas mörare och saftigare. Dessutom löses smakämnen från kryddorna fint i oljan. Kort sagt: en vinnare på sommarfesten. Under de år jag drev cateringfirma serverade jag gärna kallt kött som huvudrätt, på så vis undvek jag en av de vanligaste köksfadäserna: överlagat kött.

Tjälknöl med medelhavsmarinad

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 6-8

Metoden ger ett så mört och saftigt kött att den kan användas även för magra viltstekar och den tämligen hopplösa styckningsdetaljen nötrulle. Jag har valt en liten rostbiff på innanlår. Om ni vill vara helt säkra på att inte misslyckas eller inte har tid att förbereda steken dagen före, köper ni färdig rostbiff, utan den där räliga röda grillkryddan, då räcker det fint med ungefär 400 gram för 4 portioner.

• 1 kg rostbiff eller nötrulle, fryst
• Saltlag:
• 5 dl vatten
• 1 msk salt
• 1 tsk socker
• 1 stort lagerblad, smulat
• Oljemarinad:
• 1 tsk fänkålsfrö
• 1 tsk hel svartpeppar
• 2 små lagerblad
• ¾ tsk torkad rosmarin
• 2 stora klyftor vitlök
• ¾ dl olivolja, gärna fruktig
• finrivet skal av ½ citron
• Till servering:
• Broccoli med bakade tomater (se ovan)
• Nykokt färskpotatis eller bulgur
• Mjuk färsk getost på burk (istället för sås)

1. Lägg in steken i ugnen och sätt ugnen på 75 grader. Kör in en stektermometer när steken blivit tillräckligt mjuk. Ta ut steken när kärntemperaturen är ungefär 58 grader. Det brukar ta runt 6 timmar, beroende på ugnen och köttbitens tjocklek.
2. Koka upp alla ingredienser till saltlagen. Låt svalna till ca 60 grader. Lägg köttet i en stor ziplockpåse och lägg den i en skål med öppningen uppåt. Slå på lagen. Pressa ut luft och förslut. Låt marinera i minst 4 timmar.
3. Gör kryddoljan: Rosta sakta fänkålsfrö och svartpeppar på låg värme tills de börjar dofta och fänkålsfröna precis skiftar i färg. Tippa bums upp i en mortel. Smula ner lagerbladet fint och mortla ordentligt. Blanda kryddorna med oljan och låt gärna stå och dra ett tag. Mikra de oskalade vilöksklyftorna tills de börjar skutta och pysa, ca 10-20 sekunder. Pressa ner i oljan. Det går enklast om du inte skalar dem först.
4. Skiva köttet tunt, arrangera på fat, skeda över kryddoljan och låt stå och dra minst 30 minuter före servering.