På begäran (visserligen endast av en person, men herregud all uppmuntran tages som ursäkt) fortsätter jag nu att hylla Malmö. Jag inledde min vistelse av att ha en liten fling med bångstyriga Rebell. Sedan upplevde jag det otänkbara: att min relation med Bastard fördjupades. Förrgårdagens födelsedagsmiddag (ja, det går fint att skicka presenter i efterskott) var nämligen det bästa jag ätit där. Och bland det bästa jag ätit i Sverige. Eller rättare sagt: precis sån mat som gör just mig lycklig.

Grishuvudet kom i form av en panerad fiskpanettliknande historia som först gjorde mig i det närmaste förlamad av besvikelse. (Jag menar om man beställer huvud vill man verka cool inför andra gäster, inte äta panett). Jag log krystat. Tills jag smakade. Tungan (min alltså) bekantade sig med mjukbakat brosk, de smakrikaste köttbitarna på grisen och salladen med råa äpplen, ditt, datt och tunna ringar schalottenlök fulbordade. Så bra att det inte kunde bli bättre.

Trodde jag. Tills jag satt tänderna i den mjukbakade citronsmakande purjolöken med riven bottarga (sockersaltad torkad multerom) och ett pocherat ägg. Det kan ha varit nu jag började gråta. Sen åt jag oxhjärta i sallad, som säkert var bra det också, men då var allt som ett töcken, vilket möjligen kan ha varit Vouvray-inducerat. Sällskapet var inte sämre, det utökades under kvällen med en kär gammal bekant,  fd chef för Södra Teatern, som också han sjöng Malmös lov i pinsamt devota tonarter.

De hade visst renoverat i lokalen också. Jag märkte inte just någon skillnad. Men om du på allvar varit intresserad av det hade du inte hängt här utan läst Residence.

Sedan med samma obändiga självtilltro som Columbus som hittade en helt ny kontinent (visserligen befolkad, men än sen?) *upptäckte* jag sedan Saikō, även uppmärksammat av de dansanta urinvånarna som nominerat den till Nöjesguidens årliga pris. Saikō serverar alltså rätt dyr och rätt bra sushi och så kallade ”japas” (den som gissar vad det fyndiga namnet står för är blir Veckans göteborgare matnörd). Med ”rätt” bra menas den enda sushi jag hittills  smakat i Skåne värd att offra månadsransonen av snabba kolhydrater på. (Återkommer i ämnet när jag testat Rå Epok i Lund.) Visserligen kommer jag aldrig förstå mig på hysset att stoppa kokta räkor i uramaki-rullar. Men det är väl jag som är dum. Ännu bättre än sushin är tapiocachipsen och det charmiga bemötandet. Saikō, jag älskar er! Ja, så till den grad att jag till och med fått till fnuppen ovanför o:et i ert namn.

I morgon har jag ambitionen att hinna förbi Solde som serverar mig min bästa americano samt lite mer Malmö-älsklingar. Dock något återhållsamt, eftersom jag firat mitt inträde i den definitiva tantåldern med en grundlig shoppingrunda på Bitte Kai Rand.

Har du också varit med om det? Du vet: du läser en meny och det är helt omöjligt att bestämma dig. För du vill ha allt, precis allt och tanken på att missa en enda av rätterna känns djupt ångestframkallande. Sällskapet kan ju välja olika rätter vid bordet så kan ni ju smaka av varandra, föreslår resonligare personer. På vissa ställen kanske sådant fungerar men när jag igår läste den enkla men prydliga A4an på Bastard greps jag av ett sådant primitivt habegär att alla löften om smakbitar från andras tallrikar kändes som skymfer.

Efter en stunds intensiv vånda beslöt jag mig för tre förrätter. Det blev halkig, len lardo med tydlig kryddpepparsmak och rostat bröd, en senapsgriljerad grisknorr med en generös driva sallad av mâche och tunnskivade rädisor. Och så en mild hemgjord fransk blodkorv, boudin noir, med pinjenötter och maskrosblad. Ändå satt jag och tittade glupskt på mina medätares portioner. Gigantisk fläsklägg med sötsyrlig sås,  farro och bittra örter. Salsiccia med aïoli och brynt savoykål. Min väninna M hävdar att personalmaten på Bastard består av filé för någonstans måste den ta vägen. Vi skänkte dem en medlidsam tanke.

Till avslutning blev det en vaniljgräddpudding toppad med passionsfrukt mango och mynta. Den var, trots att den perfekta konsistensen och behagligt låga sötman som inbjöd till överkonsumtion, lagom att dela på tre.

Jo, jag vet att jag borde vara lycklig när jag tänker tillbaka på det men det är jag inte. Jag grämer mig nämligen fortfarande att jag inte beställde tomattarten med salt torsk. Den hade suttit fint till frukost idag.

Söndagens artikel om köttoasen Bastard finns naturligtvis på nätet.