Det är något med riktigt tjock björnmossa;  hur fötterna sjunker ner lite i det eftergivna, det trolska skimret som förvillar ögonen och lätt för en vilse. Och doften så klart. Den av förna, mykhorriza och urskog. Jag blir snäll och lite gråtmild av allt det gröna.

Vi vandrade i skogen igår för att se om min systers svampställen (inbilla er inte att jag talar om var de ligger) skulle ge lika bra utbyte som för ett par veckor sedan. Då hittade hon så mycket karljohan att hon var tvungen att sitta ner i mossan och rensa den på plats för att den skulle få plats i den stora korgen.

Nu var utdelningen sämre. Ett par karljohan, några blodriskor, fem riktigt vackra och stolta fjällskivlingar, och så ett gäng enstjärniga tråksoppar att fylla ut med. Det räcker till svampsås till två middagar. Men eftersom jag som patoligisk ordvitsare konstaterade att mykhorriza rimmar på pizza funderar jag på att laga en brunchpizza på söndag.

Nu är frågan bara: Vilken ost ska man ha på en blandsvampspizza? Mjuk pecorino eller  manchego känns mest rätt. Jag lutar åt att hoppa över tomatsåsen eller att göra en undfallande på färska tomater. Rosmarin i degen, definitivt. Lite fänkål i svampen.

Idag ska jag städa, laga mat och plåta lite på Matalbbet. Knacka gärna på om ni har vägarna förbi.