Boken är här nu. Äntligen. Jag och Malin var en halvdag på mässan för att presentera den. Fredag eftermiddag närmare bestämt. Trots denna tämligen blygsamma insats har jag lidit av massiv boksmälla ända till nu. Jag skänker en beundrande tanke till alla tappra själar som står ut fyra hela dagar på mässan.

Malin och jag har avstått från royalty på första upplagan för att priset ska kunna hållas lågt. Det är 340 tättskrivna sidor för pengarna. Tre och ett halvt år tog det. Det kom ju disputationer, annat oväntat heltidsarbete, dödsfall och bebisar emellan. Typ livet, alltså.

Vi blir otroligt tacksamma om ni hjälper till att sprida det glada budskapet om att boken är här. Om vi får pengar till en bok till lovar vi att den blir minst dubbelt så bra.

Lyckligtvis är jag för uppfylld av ett lika ljuvt som oväntat föräldraskap för att på allvar drabbas av postpublicistisk depression. Så jag kommer att blogga ett matmolekylärt recept här närmaste dagarna.

Edit: Jag har redan fått ett tiotal förfrågningar om att personligen skicka signerade ex. Jag blir väldigt, väldigt glad och smickrad över förfrågan. Men jag blir också hemskt ledsen: jag klarar bara inte av att administrera bokförsäljning som privatperson. Tiden räcker bara inte. Dessutom har jag underkänt i administration i allmänhet och paketpostning i synnerhet. Signeringar, föreläsningar och kramkalas aviseras via vår Facebook-grupp.

Just nu gör jag grovsorteringen bland alla de recept som kommit in. Vilka recept! Hänryckningens tid, vill jag lova. Jag blir otroligt sugen på att ställa mig vid spisen på en gång. Mest gillar jag att så många vågat göra det enkelt. Och att de som lagat mer avancerade recept verkligen tänkt till så att varje extra steg ger extra smak.

Vi kommer att välja ut 12 recept som går till final. Samtliga dessa lagas upp och fotograferas på torsdag och av dessa utses en vinnare. Förutom den ordinarie juryn kommer tafflarna Videgård och Robin bidra med synpunkter. Vi kommer modifiera recepten i samarbete med finalisterna om det behövs justeringar.

Tack alla som skickat in både recept och vackra potatisminnen!

Off topic: Min läsning har gått sävligt senaste året sen jag fick lite ögonproblem. Jag fortsätter att läsa The Meaning of Night som hittills håller vad den lovar. Enormt elegant språkbehandling, och en historia svischar fram som om den vore såpad.  Dickensk berättarkonst men utan sentimentalitetsmet. Och inget creative writing-komplex som skiner igenom.

Dessutom har jag fått Per Hagmans senaste Vänner för livet, som jag inte vill börja på av rädsla att den ska ta slut. Jag håller Hagmans Att komma hem ska vara som en schlager högt. Ett pärlband högpolerade fraser,  som varit outhärdliga om de inte varit solkade av en medvetet ocharmig egocentricitet. Att få mig intresserad av kokainstirriga magra modeller, rivierahäng och falkträning är sannerligen ingen liten bedrift. Och att skriva något uppriktigt originellt om den världen är en ännu större bedrift.

Igår såg jag Atonement, en film som grundar sig på en bok med samma namn av Ian McEwan. Ett mästerverk som skildrar kärlek och skuld. Det är inte förvånande att McEwan skapat ett mästerverk, för han är en av samtidens mest briljanta författare. Det förvånande är att han inte åstadkommit fler

Kanske är det just briljansen som är hans problem. Eller i alla fall mitt. Ta bara boken Saturday, som likt Michael Cunninghams stensötebittra The Hours eller dess förlaga Mrs Dalloway, utspelas under några timmar.

Det är en enda lång, ljuvt doftande men ändå paradoxalt klinisk redogörelse för hur huvudpersonen tillreder en bouillabaisse. Neurokirurgen Henry Perowne lagar lika precist, kyligt och klanderfritt som McEwan skriver.

On Chesil Beach är en enda skildring av ett katastrofalt samlag som sträcker sig genom hela boken. Jag läser, imponeras, tjusas av orden och tekniken. Men jag är aldrig riktigt där.

Det är annorlunda med Atonement.

Atonement, är en mycket bra bok fram till slutet där romanförfattaren McEwan abrupt visar samma obönhörlighet mot sina rollgestalter som hans alter ego, författarinnan Briony Tallis, visat tidigare i handlingen. Och det är i just det ögonblicket som boken i mina ögon förvandlas till ett mästerverk som drabbar. Och jag tror att det beror på att McEwan indirekt är lika skoningslös mot sig själv som mot bokens älskande par.

Det anses att för att skapa stor litteratur måste en författare ofta visa en total känslokyla mot sina huvudpersoner. Ingen nåd existerar. Låt skiten hända. Vägen till skräplitteraturens helvete är kantad med goda intentioner och överslätanden. Och myten säger att du som konstnär i viss mån har samma rättigheter i verkliga livet.  Temat är inte nytt. I den Booker-prisbelönta romanen Amsterdam beskriver McEwan med en tröttsamt tydlig ironi hur en berömd kompositör, William Linley, undviker att ingripa vid en våldtäkt eftersom den stör komponerandet av den mässa som ska kröna hans livsverk. Men mästerverket visar sig vara en chimär, ett pinsamt plagiat av ett annat verk. Och frågan uppstår: Vem kan bedöma när verket är värt det pris andra får betala?

Frågan ställs åter i Atonement fast formulerad på ett annat, mer angeläget sätt: Kan du skriva någon levande igen, går det att  kompensera dina svek med att skapa odödlighet åt andra eller är det bara ytterligare en form av egoism att skapa konst av sin skuld? Det är inte så enkelt att liv och konst bara är olika valutor som kan växlas i en transaktion av skapande. Atonement lämnar inga svar på frågan vad ett mästerverk får kosta, menMcEwan släpper taget om sin cynism och sin kontroll. Det är det som gör att jag berörs.

Och det är vid sådana tillfällen, när jag motvilligt men ändå lättad slår igen Atonement, som jag tycker att det är oändligt befriande att skriva något så trivialt som recept på kycklinglever.

När man vaknar som en gafsa: surögd, strakbent och med hår som stretar i alla riktningar finns ljusningar. Som ett litet mejl i boxen från Fuchsia Dunlop där hon berättar om sin nya bok. Gissa om jag redan beställt en? Kaninhuvuden, skorpioner och sibetkatter utlovas.

Förhoppningsvis får vi göra ett litet utdrag här på sajten och så passar jag på att publicera lite gamla artiklar om Fuchsia på en gång. Håll ut!

Och godmorgon, förresten …

Tio minuter in i boken vet jag. Inte om det är en bra eller dålig bok, det har jag inte tid att fundera över. Det jag vet är att jag kommer att vara borta ett tag. För torr sol bränner redan huden och får den att lukta av ozon, hattifnattelektriskt. Fint, hett grus skaver mina fotsolor och doften av damm och jollof rice sticker i näsan. Jag kan inte värja mig, du vet — som det är med vissa böcker.

Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.

Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör sen hela kroppen uppror mot den tidigare,  alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.

Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.

Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.

Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.

Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.

Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.

Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.

Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.

Idag var jag karavanförare för första gången på länge. Jag vikarierade för matexcentrikern Dag Hermelin som befann sig på kryddigare breddgrader. Det innebar att jag under två timmar vallade en arbetsgrupp matnörds-trainees genom Hötorgshallen, Omi Food och Taj Mahal. Nu stampar ni otåligt: när kommer hon till maten? Jorå, det finns fynd att göra.

Jag uppmanar alla som befinner sig i närheten att rusa til Taj Mahal som just nu har hyfsade curryblad i inre kylen. Färska curryblad, gärna i kombination med hing, gurkmeja och rostade senapsfrön är så gott att jag i mitt utmattade tillstånd inte finner ord som räcker till. Laga ris eller ett kålfräs (tillsätt currybladen precis före kålen) och läs om The God of Small Things. Ett par drypande feta, sockerknökade laddoh på det så sover du gott om natten.

Dessutom ber jag att få tipsa om boken Matsafari som just kommit ut. Afrikansk mat är inte lätt att få tag på i Sverige, så det är lika bra att laga själv. Jag tänkte både åhå och aha under snabbläsningen idag vilket var gott betyg. Bland annat fascinerades jag av en rostad müsli med mjölkpulver som jag tänker shanghaja receptet till och publicera här snart.

I morgon kommer mitt nya objektiv och då blir jag glad igen.