Jaha, då har Sveriges genom tidernas mest utskällde krogrecensent avslöjat sig själv. I en lång, självgratulerande och gäspinducerande text berättar han om sitt fantastiska värv.

I mina ögon utmärkte sig Bong genom tre saker: sin okunnighet, sin misslyckade parodi på andra krogkritiker och sin totala oförmåga att använda rätt prepositioner. Varför parodin var mislyckad? Parodi är en konstart som kräver förståelse av det man parodierar. Bongs texter var tryfferade med pinsamma faktafel och att parodiera andra matkritikers språk kräver att man själv kan hantera satsdelarna hjälpligt.

Om jag tillägger att människan desutom har meriter som astrolog förstår ni vilken inställning till rationell kunskap han har. Nej, jag var aldrig särskilt intresserad av vem han var. Jag var bara intresserad av hur Sydsvenskan lät honom hållas när han var både okunnig och skrev illa.

Dock har mannen som var Bong ett par viktiga poänger. Jag är den första att hålla med om att billigare och mer exklusiva ställen ska bedömas efter olika kriterier. Och jag tycker att det kan vara en god idé i att anställa en kritiker utan alltför stor branscherfarenhet. De insnöade faller alltför ofta i farstun för det innovativa och beter sig inte heller som vanliga gäster. Något annat som hedrar Bong är att han lyckats bibehålla sin anonymitet. Jag slutade som krogkritiker när jag blev allt för igenkänd och började få lojaliteter som försvårade. Det borde fler göra.

I mina ögon är en recensents viktigaste egenskaper att ha kunskap och pedagogisk förmåga att lära läsarna smaka, utan att tala om för dem vad de ska tycka. Att ödmjukt redogöra hur man själv upplever maten och varför. Det är därför det är så viktigt för mig att förklara fantastiska fynd, som att Lang på lilla Asien i Malmö kokar sina egna buljonger. De smakar mindre men de smakar äkta, utan det råa sticket av natriumglutamat. Tomas Drejing är ytterligare en av dem vars snudd på svårmodiga, minimalistiska kökskonst behövde förklaras för många läsare. Och jag har full förståelse för dem som inte insåg hans storhet. Precis som jag hoppas musikrecensenter har överseende med mig som blir uttråkad av Wagner och får huvudvärk av aldrig så välsnickrad listpop.

Men. Ofta kan jag urskilja nyanser och klurigheter i maten som andra missar. För mindre rutinerade ätare krävs att de lägger huvudet på sned och lyssnar noga. Som recensent kan jag inte få dem att höra, än mindre att automatiskt uppskatta det maten har att säga. Men jag kan tala om vad de kan lyssna efter. Ofta förstår de och upptäcker en ny smakdimension. Då har jag lyckats.

Att beskriva kökskonst är en konst i sig. Bong var ingen konstnär.