Det började med ett par glas vin för mycket och en fnoskig vision. Töntigt, tyckte vissa som anser att det är viktigt att markera att matintresse bör manifesteras på mer värdiga sätt. Kul och opretto, tyckte vi som inte känner behov av att leva upp till något. För råbiffen på Brogatan är god, överkomlig i pris och dessutom mat av den typen som inte tar så mycket intellektuell energi i anspråk att samtalen stannar av. Nördmat äts, enligt mig, bäst i mindre grupper av samkörda ätare. Allra helst i hemmet.

Egentligen är det lätt som en plätt att rodda ihop ett så här enkelt matjippo. Ett par blogginlägg, några telefonsamtal till de förtjusande människorna på Brogatan i Malmö och… eh, ja det var nog allt. Det enda besväret är nervpärsen samma dag. Folk avaanmäler och påanmäler. På bloggen, på Twitter, på telefonsvararen, på mejlen och direkt till Brogatan. Eftersom organisation inte är min starka sida (nu var jag snäll mot mig själv) hade jag därför inte en aning om hur många vi skulle bli. Brogatan hade dukat åt 28.

Bland gästerna märktes fiskförsäljare, en av Malmös bästa kockar, nätverksgurus, kafépersonal, krogskribenter, PR-personer, journalister, psykologstuderande, tre Tafflare, någon lärare samt kreti, för att inte tala om pleti. Medan vi väntade i baren dök Taffel-skribenterna Arvid och Miriam upp. De hade på helt egen hand kommit på den briljanta idén att äta just råbiff just samma kväll men hade totalt missat vårt jippo. De tvångsrekryterades raskt. Tack vare dem blev vi verkligen exakt 28 personer. (Jag kände ungefär 1/3.) Och en gigantisk nyhackad råbiff på innanlår som sträckte sig över hela bordet. Och senap. Och finriven pepparrot. Och kapris. Och fintärnade rödbetor. Och nyhackad rödlök. Och pepparkvarn. Och saltkvarn. Och äggulor, så klart. Precis som vi drömt om.

Vi fantasierade om uppföljare med teman som Malmös maffigaste marängsviss, ostronfrossa, ostprovning och topptilltåkavalkad på Bastard. Och ytterligare en kväll på Asien inom en snar framtid. Burkbytet var lite tamt eftersom få hade kommit ihåg burkar, men alla fick blodad tand till nästa gång.

Bara på ett enda sätt var kvällen ett fiasko. Det fanns råbiff kvar när vi gav upp.

Nästa jippo blir ärtsoppskväll på 19glas i Stockholm. Stay tuned!

Skaldjurspannkaka. Aldrig trodde jag att ett ord skulle klinga så skönt i mina öron. Skaldjurspannkaka. Jag kan inte sluta tänka på det. Skaldjurspannkaka.

Igår på Asien, på Ystadsgatan i Malmö, blev vi trakterade med en illlande gurkmejegul ni-vet-vad. Lövtunn, frasig med skaldjur lagade med sekundprecision. Som sig bör var den skuren i tårtbitar och placerad på gurkskivor och salladsblad. Vi toppade med spänstig söt basilika och vietnamesisk mynta, rullade samman med salladsbladet utåt. Sen var det bara att doppa i sin klara Nước chấm-sås.

I Vietnam äts pannkakan ofta med den märkligaste av örter: fiskmynta eller houttuynia som har en frisk myntadoft som dock övertrumfas totalt av en tydlig doft av färsk insjöfisk. Jag fick smaka lite i köket och stod fånstirrande med en svagt tinglande tunga efteråt. Inställsamt? Knappast!

Skaldjurspannkakan var bland det godaste jag ätit på Asien, kanske godast någonsin. Nu gäller det att tubba den underbara kockan Lang att sätta den på vanliga menyn. Och att ta ordentligt betalt för den. Vi åt även den goda ingefärskycklingen, räkfylld tofu, färsfylld zucchini samt dito chili och bittergurka. Kålsallad med söt anananas och laksaört (polygonum). Ja, och så de där fiskkakorna som jag inte fattar hur vi fick ner. Vi avslutade med färsk frukt; där den smultronsmältande mangostanen växte mest förtjusning. Edit: Anders har bilderna.

Ovanligt starkt var det. Maggie uttryckte det bäst:

– Ett långt tag satt man liksom bara och hanterade.

Och det är sant, jag kunde knappt tala, tänka vettigt på annat än den ljuvligt smärtsamma chilihetta som rasade genom min kropp. Ananassalladen hjälpte bara lite. Idag svider det när elden lämnar min kropp. Efteråt gick vi på Brogatan och funderade över olika matnördsfester vi vill fira i Malmö.

En idé var långbord på Brogatan med en lång tjock rand av gemensamhetsråbiff i mitten, som Malmös längsta råbiff liksom. Vi beslöt dock för att vänta till efter svininfluensan.

Det är inte lätt att vara Matälskare när visdomstanden är ond och infektionen sprider sig i huvet och febern härjar. I natt gjorde jag det enda raka: gick upp, sköljde reslout munnen med tequila och tog en näst intill dödlig dos av aspirin.

I morse staplade jag något friskare upp och höll en inspirationsdag för de förtjusande matmänniskorna på Findus i Bjuv. Jag har massor att skvallra om deras prototyper för Grön Deli, men det gör jag inte.

I Malmö hann jag njuta av Sveriges trevligaste zink-bar på Brogatan, tala med den genomsympatiske krögaren och ekopionjären David Kallos, äta god gulaschsoppa. Samt än en gång häpna över att man i Brogatans kök, trots att de varit öppna sen mor fick Nils, aldrig lyckats lära sig baka ett vettigt bröd.

Och jag lovar att blogga om något intressantare i morgon.