Nedsättande ord har varit på tapeten. I veckan hade jag en krönika i ST Press. Om saker som går att äta och läpparnas bekännelse.

För övrigt blir jag ibland trött på hela begreppet antirasism och hur urvattnat det blivit. Kan man inte vara pro-integration istället? Göra något praktiskt för integrationen istället för verbala ställningstaganden mot rasister. Och nej, det räcker faktiskt inte med ett fackeltåg då och då även om det är lovvärt.

Ibland har jag en känsla av att det är för att du genom att vara antirasist bara behöver konfronteras med andra svenskar. Integration har i Sverige en tendens att reduceras till en etikettsfråga. Precis som alla andra är jag rejält upprörd över hur poliser kallar invandrarungdomar för apejävlar. Men vi får aldrig glömma att orden bara är symtom. Och att det är vår likgiltighet som är det stora problemet. Det är situationen i Rosengård som är problemet vi borde diskutera och engagera oss i. Att demonisera ett par dioter i en polisbil är ingen lösning.

Min erfarenhet från projektet Mat-Karavan är ganska enkel: När människor inser att de har ekonomisk nytta av att interagera med varandra blir kulturella skillnader ofta sekundära. De upphör inte att existera men de minskar i betydelse. Det är inte riktigt fint att säga såna saker för i Sverige vill vi gärna tro att integration är en känsla; att det viktiga är vad vi säger och hur vi känner. Det är det inte. Det viktiga är vad vi faktiskt gör.

Jag saknar det; jag tror jag var till nytta i Malmö på ett sätt som jag inte kan vara här. Är det någon som har ett vettigt förslag på vad vi kan göra? Finns det några bra matprojekt som väntar på att bli upptäckta?