Varje gång sjukdomen slår klorna i mig blir jag obotlig nostalgisk. Jag vill ha Findus ravioli på burk. Eller rättare sagt jag vill ha mitt starkt idealiserade minne av ravioli på burk; för när jag väl sätter tänderna i de vattensjuka pastakuddarna i den menlösa såsen blir jag bittert besviken. Varje gång. Men när jag fick det som mycket liten och mycket sjuk var himmelriket nära. Eh, i en positiv bemärkelse alltså.

Nå, nu när vinterkräksjukan slår sina lovar runt mig och Johan efter att redan ha golvat ungarna i tur och ordning stod hoppet än en gång till Findus. Jag plockade fram produktproverna från skafferiets svala mörker. Och till min förvåning levererade Findus. Deras köttfärssoppa på glasburk har fin, ren tomatsmak och trevlig ton av spiskummin. Jag och minstingen skrapade skålarna. (Jo, jag inser själv att vi inte var en tillförlitlig smakpanel.)

Sky däremot deras thaisoppa som pesten (eller i alla fall vinterkräksjuka) futtigt kycklinginnehåll, slemmig konsistens, klafsig purjo och en efterhängsen schampoosmak.