Trots att jag växte upp i ett välbärgat område var det knapert hemma i perioder. Inte Svinalängorna-knapert så att jag skulle kunna skapa storartad litteratur av min förnedring utan bara lite småknapert. Så där så att det kan bli pittoresk krydda i en matblogg. Mamma var konstnär, pappa forskade. Maten och kläderna kom från fyndlådor. Någon gång grät mamma för att vi måste låna pengar av farmor och farfar. Men pengarna fanns.
Mina klasskamrater ville aldrig att vi skulle äta mellanmål hos mig, för hos mig fick man härskna pepparkakor och billigsaft på plastdunk. Storsmåkaksbaket från julen varade ända till påska och sparades i plåtburkar där den härskna doften aldrig riktigt gick ur. När vi var ute och seglade på somrarna (fem personer och en katt i en M30) åt vi blodpudding och pölsa på burk. Mamma tyckte att det var för dyrt att köpa många kryddor så en sommar hade hon mald bockhornsklöver i precis allt. Även i den hemgjorda dippen till chipsen.
Jag brukade snegla upp i de andra större båtarnas sittbrunnar, där det åts annorlunda. Chipsdipp på riktigt pulver. Franska ostar, rösti i folieförpackning. Men jag visste att vår båt seglade snabbast och vackrast av alla. Det hade pappa sagt.
Mamma lagade ofta gott med små medel. När det bjöds på fest tog hon på sig sin fotsida stormönstrade indiska klänning i grov bomull. Hon släppte ut sitt långa hår, ibland fick vi barn kamma det blankt och mjukt medan hon låg på golvet och blundade. Hon tog av sig skorna, på nätterna efter otaliga glas rödvin och John Silver utan filter brukade hon dansa i timmar, barfota. Hela eftermiddagen var huset fyllt av kittlande och främmande ångor från mammas berömda sydostasiska curry. Varje gång, precis varje gång, brukade pappa berätta om den gången vi hade gäster från Indien som storknat över kryddhettan. Jag vill minnas att det var ansjovis i den egenhändigt mortlade currypastan, det här var före sardellernas era. Och ännu längre före de torkade räkornas.
Mamma brukade stolt berätta om att hon kunde få en kyckling att räcka till fem personer. Precis som M30:an. Då talar vi om en liten tanig broiler. Minnas ni broilern? Om ni likt Hakke gör det kan ni bara inte komma och säga att allt var bättre förr.
Vi lever också sparsamt. Men eftersom vi varken har bil eller andra dyra vanor kan vi, och vill vi lägga pengar på mat. Framför allt finns det ett helt annat utbud idag. Vårt kryddskåp rymmer hundratals kryddor. Vi har tre sorters torkade räkor i frysen.
Häromdagen åt vi en enkel vardagsmiddag. Apelsin- och fänkålsdoftande ratatouille på Muttis perfekta körsbärstomater och ekologiska grönsaker från Årstiderna. En halva av en jättelik ekologisk kyckling köpt på Matbruket . Trots att vi åt så att vi blev mätta och lite till lyckades vi inte äta upp kycklinghalvan. Smakrik, köttig och uppväxt på ett sätt som får de mentala smaklökarna att stå i givakt. (Nu har vi spanat in en fågel från Bang på Vi Hornstull som ska ätas i helgen. )
Ofta när vi äter kyckling tänker jag på broilern i min barndom. På något vis blir jag förvånad att kyckling kan smaka så mycket mer än så. Och fortfarande kan jag plocka ut den lite ostiga doften av bockhornsklöver även i de mest komplexa kryddblandningar. Som en madeleinekaka för den mig tillbaka. Till sommaren på hisnande vackra karga skärgårdsöar och dipp på gräddfil med utgånget datum