I höst kommer jag och Johan producera ett nyhetsbrev för Hötorgshallen. Tills prenumerationsanmälningen kommer upp på nätet kan ni gå med i Facebook-gruppen. Den är inte en del av mitt uppdrag utan ett fritidsprojekt.

Vårt nya uppdrag kommer alltså att innebära att jag till viss del är avlönad av Hötorgshallen. Detta är ett av flera kommersiella uppdrag jag kommer att ta under hösten. Tyvärr är det stört omöjligt att försörja sig på att arbeta enbart redaktionellt som matskribent. Sedan jag började skriva om mat för fjorton år sedan har arvodena sjunkit drastiskt. Dessutom finns det knappt plats i media för nördiga, välresearchade artiklar och arbeten längre. Och det är sådant jag vill syssla med. Därför blir det mer konsultande i framtiden.

I mitt uppdrag för Hötorgshallen ingår absolut inte att skriva om dem eller dess produkter här på Matälskaren eller någon annanstans på Taffel.se. Ingen kan betala sig in här, varken direkt eller indirekt. Utom på plats som tydligt är märkt som annonsutrymme. Men det skulle ju vara konstigt om jag slutade tuta i luren för ett av mina favoritställen i stan. Så räkna med att jag fortsätter att tipsa om skojiga saker från Hötorgshallen. Jag kommer säkerligen skriva kritiska saker också.

Jag tror på att man ska vara öppen med sina uppdragsgivare. Från och med idag så kommer jag därför att lista mina uppdragsgivare här till höger. På så vis kan ni själva avgöra  min trovärdighet när jag rekommenderar olika produkter/inköpsställen.

Andra matskribenter väljer att ha företag och organisationer som uppdragsgivare utan att uppge det. Obundenhet och öppenhet har ersatts av något som redaktörerna kallar ”trovärdighet”. Jag tycker att det är ett obehagligt ord. Det innebär att matskribenter samtidigt som de skriver redaktionellt i lönndom skapar recept för produkter och skriver advertorials (betalda artiklar på redaktionell plats). Jag tycker att det är fel väg att gå. Jag tycker att läsarna har rätt att veta vem som betalar min hyra.

Jag tror att det här är en debatt som borde föras bredare, inte minst av Journalistförbundet.

När bonusbarnen utvecklar en fäbless för någon ny råvara eller maträtt uppmuntrar jag nästan alltid detta. Ofta på ett vis som av elaka kan sägas vara rent fjäsk. Men det finns gränser. Johans äldste ville ha rökt kalkonbröst. Men efter en djupdykning i kyldisken blev jag först förbryllad och sedan förbannad. På de milslånga ingrediensförteckningarna fanns ingredienser som rökarom, natriumglutamat, polyfosfater och … ja, hälften vore nog. Köttråvaran kom från Tyskland.

Nu hör det till saken att jag inte har någon fobi mot kemikalier (eller Tyskland, för den delen). Mat består av kemiska föreningar. Bikarbonat, kolsyra, salt och socker är alla ganska rena kemikalier. En banan består av en kemikaliecocktail. Och jämfört med de avgaser, lördagsgodisdoser och andra mysko grejer vi utsätter oss och ungarna för är hälsoriskerna med E-nummerspäckat färdigskivat kalkonbröst försumbara. Du är inte ond om du ger dina barn kalkontjofräs.

Men.

När jag såg de onaturligt rosa, perfekt cirkulära, lövtunna kalkonskivorna som självbelåtet trynade i den kontrollerade atmosfären tänkte jag: Ni borde veta hut! Ni är inte den mat jag vill ge nästa generation. Kalkon ska smaka något mer än nitrit, askorbinsyra och glutamat. Bedragare! Ni får vackert stanna kvar på hyllan.

Jag gick till Hötorgshallen, närmare bestämt Bondens Matbod, och köpte ekologiskt kalkonbröst. Ljust grårosa, men en form som antydde att stycket faktiskt suttit på en pjodd. Priset var knappt 25 procent högre, men å andra sidan var köttet inte uppumpat med vatten. Och kalkonen log när den dog. Eh, typ.

Den var tämligen torr och trådig för den som vant sig vid moussigt, fosfatsvullet pålägg. Men det smakade fågel, milt och subtilt. Jag tillhör dem som tycker att kalkon på det hela taget är ett ganska onödigt djur, men det här var fullt acceptabelt. Och det absolut viktigaste: Pojken gillade det.

Det talas ofta om matporr. Då avses det ofta exklusiva råvaror plåtade i motljus. Men jag undrar om inte de där rekonstruerade runda kalkonskivorna är just matporr. Dålig matporr. Varje tillsats är utstuderat och cyniskt tillsatt för att manipulera vår reptilhjärna. Socker, salt och umamismakande glutamat. Kanske är det en klassfråga att tycka det är vansinnigt vulgärt. Å andra sidan är det idag lite frigjort hippt att bekänna att man är fördomsfri nog att uppskatta strippor, Dumlekolor och Sausage McMuffin. Vi vill ju inte vara sippa och småborgerliga medelklassnobbar. Eller hur?

Men jag hävdar att porr precis som kalkonpålägg är mest njutbart om det produceras under etiska former. Om det är äkta vara. Om det finns entusiasm med i bilden. Det är kanske lite knepigt för kalkonen att ge entusiastiskt samtycke. Men mina mentala smaklökarna lägger definitivt in sitt veto när jag ser bilder på massuppfödda djur och ljusrosa sjok av cirkulärt kalkontjofräs.

Jag säger inte att vi alltid kommer att köpa kalkon på Bondens Matbod alltid i fortsättningen, det är ju inte nästgårds. De tillsatsknökade kalkonskivorna kommer säkert att hamna i min korg i framtiden. Men garanterat inte lika ofta.

PS. Man ska vara kritisk mot småproducenter också. Läs Olas rättmätigt ilskna uppgörelse med dinkelmyten.