Eftersom fildelning är på tapeten och debatteras överallt kan jag rapportera om hur det är att leva i laglöshetens land. För recept gäller inte copyright. Alla får fildela hur mycket du vill. Men det är inte det som är det största hotet mot min yrkeskår.

För att ta det från början: recept och liknade instruktionstexter anses inte ha verkshöjd nog för att vara skyddade av copyright. I USA har man vad jag känner till gjort undantag för långa pratiga anvisningar som bär skribentens tydliga prägel. De små raderna som recepet beskrivs med är däremot skyddade.

Bilderna som hör till receptet är maximalt skyddade. Och här kommer en av de märkliga sakerna; trots att vi ofta är ett team som arbetar för att få fram bilden (precis som med en låt): redaktör, AD, stylist, matlagare och fotograf, är det bara fotografen som har rätt till bilden. Fotografen kan alltså sälja bilden hur många gånger som helst utan att de övriga som gjort bilden precis till vad den är får ett öre. Isynnerhet avancerade bilder står och faller med stylisten. (Själv jobbar jag sällan med stylist eftersom jag inte jobbar för sådana tidningar längre.)

När hela jobbet säljs till en annan tidning ibland översätts och säljs utomlands är det bara fotografen som får betalt. De övriga får sällan ens en byline.

Behöver jag säga att fotograf är ett typiskt manligt yrke och att stylist ett typiskt kvinnligt? Redan på assistentnivå märks skillnaderna: en fotografassistent kostar dubbelt så mycket som en stylistassistent.

Behöver jag också skriva att matlagaren ofta förväntas ställa upp gratis? Eller i alla fall för lägst ersättning. Här är det snarast en gammal klassfråga. Kock har länge varit ett lågstatusyrke.

Det är helt enkelt bara att inse att det är svårt, mycket svårt att försörja sig som receptskapare. Ingen av de stora dagstidningarna har numera provkök eller skribenter som producerar dagliga recept unikt för tidningen. Istället används recept ur receptbanker som Tasteline, recept.nu eller LagaLätt.Ofta uppges inte ens vem som skapat dem. ingen är ansvarig för receptet.

Överflödet av recept gör att de har förlorat i värde. Jag får mindre när jag skapar ett recept idag än för 14 år sedan när jag började. Recepten blir sämre och slarvigare. Alla kopierar varandra eller tar recept från nätet. Och eftersom redaktörerna är förfärligt okunniga när det gäller mat kommer märkliga och dåliga recept slinka igenom allt oftare.

Långa metodiska provlagningar och förstklassiga recept lönar sig inte. Dem hittar man numera hos hängivna bloggare. (Ni vet vilkna ni är!) Därför får jag ut mer av att umgås med bloggare än de flesta matskribenter.

Enda sättet att försörja sig är att som det så torftigt heter ”bygga sitt varumärke”. De som når med sina recept är inte de bästa receptmakarna utan de som syns mest i teve, i tidningar och hörs på radio. (Nej, duktiga receptmakaren Anna Bergenström är inget undantag. Hennes karriär startade med att hon föddes som dotter till en av Sveriges mes kända matskribenter och sedan exponerades i DN under många år.) Min räddning har varit att jag är en bra föreläsare och kan tjäna pengar på att föreläsa för företag. Och att jag petat in en del konsultuppdrag.

Om man inte vill bli (eller passar till) tevestjärna är man i receptskaparbranschen för att man älskar att dela med sig. För att man känner ilningen av glädje när man i sängen på natten, i det där tillståndet mellan vakenhet och dvala, plötsligt slås av tanken på hur vackert och gott det vore med en sallad på lax, limebasilika, sanchopeppar och blodgrape.

Jag har ingen aning om hur musikbranschen ska lösa problemet med fildelningen. Jag kan knappt lösa mina egna intäktsproblem. Det enda jag vet är att jag inte är lycklig om ingen lagar mina recept och om jag inte får dela med mig. Så ta för er!

Copy me happy!

Alla mina recept, texter och bilder får användas fritt så länge det är icke-kommersiellt och ni anger källa och helst länkar. I övriga fall: Fråga!

PS 1. När det gäller Björn Ulvaeus märkliga angrepp mot lata och snåla fildelare kan jag inte låta bli att undra om han skattat för sina ABBA-miljoner i Sverige. Eller om han helt snålt skatteplanerat trots att hans familj bor här. Hur svårt kan det vara att betala för sig?

Mikael Wiehe går lite förvånade skivbolagens ärenden. Det är nämligen de och inte artisterna som tjänar mest på att jaga fildelare med blåslampa. Men jag är själv medveten om hur svårt det är när man försöker sälja immateriella saker. Jag har plagierats och rewritats fler gånger än jag orkar räkna. Men jag gör stor skillnad på om någon tjänar pengar på det jag skapat eller inte. Därför:

Jag annonserar härmed … Om ni har en okommersiell blogg/sajt får ni fritt använda de bilder på bloggen jag tagit. Ni behöver inte fråga om lov först. (Om annan fotograf står angiven får ni inte använda bilderna.) Och ni får gärna sprida mina recept och texter från den här bloggen. Sprid på, det är bara roligt!

Enda villkoret är att ni skriver mig som upphovskvinna och länkar till mig. Har ni har reklam på er blogg/sajt eller på något sätt tjänar pengar på den vill jag däremot att ni frågar om lov innan ni använder material.

Jag ägnar mig för övrigt sällan åt fildelning (förutom gränsfall som någon dålig skräckis på YouTube) helt enkelt för att det är olagligt. Jag anser att man måste följa de lagar som finns även om man inte gillar dem. Jag är så mesig att jag anser att det är priset man betalar för att leva i en demokrati. (Edit: Dessutom skulle jag ha svårt att förklara för ungarna varför man får bryta mot lagen lite godtyckligt då och då, vi har faktiskt råd att betala för de filmer vi vill se. Vi är såna mesproppar att vi till och med betalar fiskelicenser etc.)  Men jag bryr mig inte om andra laddar ner filmer, det finns värre saker att tjafsa om.

Fildelare hävdar alltid att de fildelar av politiska skäl, inte ekonomiska. Well, fine. Jag förelsår därför att ni fildelare för varje film/skiva ni laddar ner betalar 10 pix till valfri organisation som Röda Korset eller Amnesty eller rent av skickar dem till artisten.