Att vara krogkritiker kräver en naivitet gränsande till stupiditet. Man måste nämligen på allvar tro att man är den första som upptäckt hur underbart brynt smör kan kan dofta, att gös är en fantastisk fisk och att ställen som Westerby Gård är en pärla som ingen annan upptäckt. Någonsin. Då och bara då kan man få till den där riktiga entusiasmen när man förkunnar sitt evangelium.

Typ så här:

Westerbygårds gästfrihet börjar redan ett par hundra meter innan du når den röda gården med vita knutar. På åkern nedanför växer nämligen ärtor i kanten och en skylt bjuder vänligt:. Ärtor-Herneitä Var så god. På vägen hem fyller vi ena ärmen på en jacka med släpärtor och den andra med små fina kantareller. Även om Westerbygårds personal knappast planterat ut kantarellerna i vår väg så känns det så i alla fall.

Låt oss ta det från början. Westerbygård (45 minuter med bil från Helsingfors) är en gård med anor från 1500-talet och huvudbyggnad som dateras kring mitten av 1800-talet. Historien avspeglas i den elegant återskapade, milt eklektiska miljön med sobra gråtoner som jag i min bottenlösa okunnighet associerade till gustavianskt, Det hela räddades från överputtinuttighet av ett stiligt men bonnigt blanknött trägolv.

På verandan med uteservering bjuds utsikt över den lilla dalen med trädgård och havreåkrar (med ärtkant). Ett gråpäronträd smyger förstulet in sina dignande grenar över verandans räcke.

Serveringen är förtjusande vänlig, och gör sitt jobb men borde tala mer både för och om sin mat och sitt vin för det är de värda. Inte minst maten som baseras på lokala råvaror imponerade stort. Den pinfärska stekta gösen är ett paradexempel på hur väldigt långt man kan komma med brynt smör och kärlek; helt utan att konstra till det med långväga och långsökta kryddor. Laxsoppan smakar fisk, grädde, dill och potatis; med andra ord hjärtinnerligt gott på samma enkla vis.

Lammkarrén kunde haft en mer finstämd sås än den kraftiga och limmiga rödvinsskyn. Den enda tallrik som lider av akut överetablering är husets sallad med kokt ägg, ett fantastiskt skogsduvbröst, svartvinbärssås, senap, tomattärningar, gurka, en mild hemostliknade gethistoria och sallad från gården. Kokt ägg och svarta vinbär bör aldrig befinna sig på samma tallrik. Och getost bör ha så lite som möjligt med senap att göra. Det bara är så.

För övrigt var brödet trist bikarbonatlimpa och det utlovade hembakta rågbrödet till soppan uteblev. Men vi åt, njöt och förlät. Inte minst med tanke på de sympatiska priserna. De flesta av varmrätterna låg på knappt 200 kronor. Imponerande nu när euron är så svindlande hög.

I och med det här inlägget har vi nog avslöjat den pinsamma sanningen för släkten: vi missade på dag och åkte till Westerby Gård idag istället för i morgon. Det är nämligen först då släktlunchen med ungarnas farfarsfar kommer att äga rum. Men faktum är att stället är så sabla bra att vi i denna stund lyckönskar varandra till misstaget och redan ser fram mot morgondagens repris. Och nästa års.

Gäster har anlänt till Holmen och vi uppgraderar köket en liten aning. Efter bastun serverade vi därför inte bara öl utan dessutom chablis, kallrökt forellrom, smetana och finhackad rödlök och dess strimlade blast. Var och en fick själv lasta en lövtunn spröd surskorpa med allt det goda.

Den kallrökta forellrommen var en ny och kär bekantskap, den rena rökigheten konkurrerade inte ut den fina fisksältan som jag befarat. Tvärtom förhöjde smakerna varandra så att de gav löken motstånd.Jag är inte så svag för röd lök till fin fiskrom annars eftersom jag tycker att den lyfter fram den där lite vassa stärkelsesmaken som påminner om den i rökt potatis. Gräslök eller salladslök passar bättre till. På sommaren får lökblasten göra tjänst. När du använder lökblast är det viktigt att bara använda den späda, spänstiga. Och låt den aldrig ligga uppskuren långa perioder utan använd den direkt. Slokande, grov eller ofräsch lökblast har nämligen en förfärlig tvålig beska.

Jag gillar verkligen smetana som gjorde ett kort gästspel i Sverige när Valio gav sig in på marknaden. Smaken är något mildare och med lägre syra jämfört med närmaste släktingen creme fraichen. Jag kan inte säga om den är godare, men det trevliga med fler mejeriprodukter är att mjölken får visa upp fler sidor. Till rom är den betydligt bättre i min mun. Romens smak framhävs mer.

Till Holmen från Helsinki: Getfudge, Obama-bröd, havtornsolja, blåbärscider, grytbitar av fjällko, ost av finsk skogsko, porokorv, badmjölk,kallrökt forellrom osv.

Den som utan att googla vad badmjölk är blir nästa Veckans Matnörd. Nå? Det behöver inte vara rätt om det är tillräckligt kreativt.

Nu är det dags att städa och packa inför Finland. Ön finns i mina tankar året om. De skrovliga klipporna som slätas ut och rundas av när de når ner mot havet. Gölarna med grodyngel. Blåbären. Johans och mina långa kaffestunder på morgonen. Barnen sover, ön är tyst förutom de små vänliga ljuden av vind i tall och vågor mot sten.  Vi sitter helt nära varandra i slitna badrockar och ser ut över havet utan att prata. Länge.

Jag undrar om snokarna kommer att synas i år. Eftersom det är otroligt viktigt att hålla stilen inför ungarna har jag nästan helt kommit över min milda ormfobi. Inte för att det hade behövts för de är ohyggligt intresserade av ormar, helt utan de primitiva reflexer som styrt mig.

Det viktigaste är naturligtvis att packa matsäck. Häromåret åkte ungarna till Finland med sin mamma och bonuspappa och efteråt berättade de för oss att det fanns restauranger på Silja Line med speciella barnmenyer. Efter att ha åkt av och an otaliga gånger genom årens lopp var detta med restaurangerna en nyhet för dem. Om vi hade varit typen som tror på familjedemokrati hade vi naturligtvis oroat oss för att barnen skulle kräva att få äta på restaurang och bo i lyxhytt när de reste med oss också. Johan är med sin lärarlön den överlägsne höginkomsttagaren av os två. Desutom är vi notoriskt småsnåla. Nåja, jag oroade mig lite för att det vi haft skulle förminskas.

Men nej, utan korvmackor, hårdkokta ägg och hysteriska sagor om en anka som heter Pepys i billigaste sunkhytten blir det ingen riktig sommarresa. Just de här resorna till ön ska vara på det sättet och muminmenyerna var visserligen trevliga men inte nödvändiga. Möjligen var vi överens om att det var ett lyft med fönster i hytten den gång vi uppgraderades på grund av platsbrist. Men varför investera i ett fönster för ett par timmars utsikt när vi ska tillbringa flera veckor på världens vackraste skärgårdsö?

Och pengarna vi sparar in på det primitiva levernet gör jag och Johan av med i den fantastiska vinbaren. Jag tror det kallas resursallokering och det är tusen gånger bättre än demokrati.

Det kanske beror på att jag alltid väjer för det uppenbara. Eller att jag försöker vara lite konträr och märkvärdig. Men få saker gör mig så upphetsad som krogutvecklingen i Helsinki. Eftersom jag åker tillbaka til Finland nästa vecka kommer jag att rapportera mer därifrån då. Jag vill bara flagga lite för vad som komma skall.

Jag är just hemkommen från Finland där jag varit på konferens på trevliga Hanaholmen om det nordiska matspråket. Själva projektet är tämligen luddigt och seminarierna var den här gången på låg gymnasienivå. Men vilken fröjd och stimulans att träffa begåvade kolleger från hela Norden under så trivsamma (läs: snapsiga) former.

Mer snart för jag är sinnessjukt trött och utfestad.

Priset för de öppna landskapen betalas av haven. Absurt med tanke på överproduktionen och hur vi missbrukar det som produceras. Att vi alla accpeterar den förryckta jordbrukspolitiken förvånar mig mer och mer.

Just nu sitter jag i en noppig gul  kofta  och tittar ut över grått, vattrat vatten från huset på vår lilla finska holme. Borta vid horisonten syns en segelbåt. Internet finns även om det är passande sommarsävligt.

Vi har planerat mat för fyra dagar, här på Holmen lever vi lite enklare. Kryddorna blir färre, genvägarna fler. Varmrökt lax en dag, korv en annan, griskarré en tredje och vegetarisk böngryta en fjärde. Viili till frukost, mycket rågbröd. Vita bönor och ägg till en och  lunch, tortilla på ägg och potatis en annan. I båten mumsade vi i oss lillfingerstora friterade mujkor, karelska piroger och  små mosiga solsöta jordgubbar. Nästa tur till affären ska vi ska planera fler vegorätter som barnen accepterar.

Vi har redan upplevt, regn, strålande sol och solregn på bara några timmar. Nu väntar vi bara på att snokarna ska titta fram och presnetera sig som de brukar i början av säsongen.

Första gången min man tog mig till den lilla finska skärgårdsö som kallas Holmen var han nervös. Riktigt nervös. Flera veckor i förväg hade han börjat sänka mina förväntningar, livrädd att göra mig besviken. ” Det är ju inget märkvärdigt, inget flott. Ganska primitivt. Och vi kommer att vara ensamma, vi har ju inga grannar.”

Ensam i två veckor med sin nyblivne man på en svindlande vacker, karg skärgårdsö. Med kaffe på mossmakande vatten, havet runt knuten, groddyngel, vedbastu och alldeles egna silverskimrande snokar. Låter det jobbigt? Jag blev lika djupt förälskad i ön som i mannen. Mer än så, det var den där känslan av att ha hittat hem. Som om jag lekt på Holmen som barn och hade klipporna i benen på samma sätt som hans ungar som djärvt skuttar på klipporna.

Vi är på tillfälligt besök i Finland på grund av min förtjusande svärfarfars 90-årsdag som avfirats på Savoy. Min man är klädsamt kräftfärgad efter en dag i solen. Svärfar kokar soppa på magbiten av en laxsläkting. Stjärten ska grillas över sakta glöd.

Vi kommer att blogga mycket från Holmen i sommar. Jo, internet har nått hit också. Maten kommer att vara annorlunda. De kulinariska anspråken är inte lägre, men ni kommer att finna dem mer anspråkslösa eftersom begränsade kylutrymmena, obefintliga frysutrymmen och sortimentet i lanthandeln avgör vad vi äter.

Nu ska vi äta!

Hur kul tror ni det var för en oförbätterlig Besserwisser att inte få vråla: Mujka! Mujka! Mujka!

Nu har Gitto också fallit plask och pladask för den intagande firren som likt sardiner faktiskt trivs i burk. Fantastisk finsk delikatess som ger mig Finlandslängtan av galnaste slag.

Förra Veckans matnörd är utsedd (minikiwifrukter och pannkakskanter var rätt respektive bäst) så det är lika bra att klämma i med nästa tävling. Vad är det godaste man kan äta på burk och varför? Gärna tips och recept på era egna bloggar.

Om vinnaren inte har en egen webbplats får hon/han alltså önska en länk till något trevligt. Så ni behöver inte vara bofasta på nätet för att vinna.