Tilhör ni också den lyckliga skara som fått en gigantiskt blodgrape av Årstiderna idag?  Då kanske du också sliter ditt hår och undrar hur den ska fördelas på fyra personer. Saken blir inte bättre av att det mycket väl kan komma att vara den godaste grapefrukt du ätit.

Förtvivla ej du lilla hop, Lisa har lösningen! I morgon kommer recept och bilder på en galet god sallad jag snodde ihop i kväll (och som bonus recept på syltade skal).

Ladda förråden i morgon bara, för du behöver:  torkade räkor (eller cashewnötter och lite fisksås), mängder av fin frisésallad (eller den trevliga babybladsblandningen som kom i samma låda minus persiljan som inte borde varit där) färsk ingefära, lökblast eller salladslök, ljus soja (japansk går fint), fin vitlök, gröna eller ljusa russin (torkad aprikos eller mörka russin funkar säkert också), grön chili av valfri typ, lime eller citron. Japp, det var allt!

Om du inte fick Godzilla-grapen till dörren får du köpa två, tre vanliga blodgrape ( typ exemplaren ovan).

Fortsättning följer …

Nu pratar vi korv här hemma. Vi tänker och drömmer korv också för den delen. Jag längtar mest efter att få återknyta bekantskapen med den lite fastare vurren på rökt oxkött och jalapeno. Johan talar extra varmt om den klassiska cumberlandsvarianten. Taylors & Jones präglar vår tillvaro. Min man har redan besökt deras hemsida osunt många gånger. En cornish pasty ligger i kylen och väntar på recension.

Jag försöker sätta fingret på något annat också. Vad det var som gjorde Taylors & Jones så exceptionellt (förutom själva korvarna, förutom den förvirrande apostrofbristen i en tid då det gödslas med genitivapostrofer i Sverige). För visst var det något annat också? Ja, vad var det som gjorde mig så innerligt nöjd bara av att besöka affären?

Jag tror att det var att de andra kunderna var så, sååå … transcandentala i sin framtoning. De log milt och förstående och protesterade inte alls när jag slet upp de två korvmakarna uppför trappan, ut i dagsljuset för att få bättre bilder. De andra kunderna var inte stressade konkurrenter om kölappar. Vi hade lämnat såna futtigheter bakom oss. Vi var sammansvurna. Jag vet att det låter förryckt. Men det var något serent över deras anleten. De visste att frälsningen var nära, precis inom räckhåll, och då spelar ett par minuter till ingen roll.

Jag upprepar: detta var en fredagseftermiddag i Stockholm.

Riktigt bra korv får en att tro på världsfred.