För ett par dagar har grisen inte varit ensamt föremål för min ömma låga. Kossan, eller närmare bestämt rostlocket, har snikat sig in i mitt hjärta, mina drömmar och min ugn. Det finns skäl till att det är förbjudet att äta kor i Indien. Har man en gång börjat är det svårt att sluta. I alla fall om man äter rostlock. I alla fall om det är omslutet av en fettkappa som först gnistrar vitt sedan blänker gyllenbrunt. I alla fall om rostlocket i fråga är köpt på Latinamerikanska Livsmedel på Hötorgshallen. Billigare och godare än rostbiff.

Köttoraklet Griskindspatrik svarade på mitt nödrop på Facebook. Jag kunde inte besluta mig om rostlocket skulle skrämmas blodigt i hög hetta eller gona i låg värme. Patrik förordade med emfas långsam tillagning. Andreas chockar sitt. Både metoderna ger bra kött, men ska det serveras kallt och mindre blodigt är långliggarmetoden som ger lite mörare kött absolut att föredra. Det går rätt fort i alla fall eftersom köttbiten är ganska platt.

Alltså: Massera in köttet med salt och låt vila minst 10 minuter, gärna 20. Samtidigt får det rumstemperatur. Dutta försiktigt köttet torrare utan att saltet följer med. Bryn köttet ordentligt på båda sidor. Fettkappan kan få sig en rejäl omgång. Stek sen vidare i ugn 70°C tills innertemperaturen är 58°C. Låt vila ca 15 minuter eller svalna helt. Skiva tunt.Ta inte bort fettet för det är godast.

Igår försägs köttet med en vulgomarinad inför en picknick. Idag marinerade jag delade skivormed fin olivolja, svartpeppar och vinäger. Det marinerade kötet blandades med grovt tärnad tomat, gurka och tunna strimlor av en sanslöst god söt gul lök jag fått från Årstiderna. Ramslöksblommor och grovriven basilika fulländade salladen.(Alla Hornstullare får hämta, jag har en stor bukett som är död i övermorgon.)

Allt var perfekt förutom att jag inte fick äta den i sängen för där låg min man och var sjuk och blev illamående vid blotta lukten. Så eftersom jag älskar min man nästan lika mycket som rostlock åt jag i soffan istället.

Som toshiba klokt påpekade i kommentarerna finns bra tortillas på Latinamerikanska Livsmedel I Hötorgshallen. Fritera chips hemma själv i neutral olja. Knepet är att bara friter lite åt gången. Blir oljan för kall blir chipsen otäckt hårda utan den bedårande sprödheten. Tortillabröden är också fina till quesadillas och enchiladas.

Överhuvudtaget är Latinamerikanska Livsmedel en guldgruva. Det är lätt att drabbas av köttfnatt; men höj blicken från biffarna och kolla in hyllorna där det finns godsaker som fint mexikanskt råsocker, bra halvfabrikat och en otroligt god dulce de leche.Den grova krossade chilin med rökig fruktighet är fenomenal i köttgrytor. Det gröna vetet, trigo mote, är rasande gott.

Spänn ögonen i personalen och fråga om du har missat något gott.

Idag har jag lett en Mat-Karavan i Dag Hermelins ställe. De vindlande irrfärderna i Hötorgshallen gav rik belöning. Det här är några guldkorn. Sen begav vi oss till Asian Market och Omi Food:

Övermogen ”bogskinka” (Ylikipsä) på sirapssöt Malaxlimpa (Saluplats 30)

Knapriga rågknappar med finsk svampsallad (Saluplats 30)

Den legendariska pebresåsen med god empanada att dippa (Hos Rowena mittemot Latinamerikanska)

Mild aromrik manchego med membrillo (Hos Rowena)

Culata: Parmaskinkans hjärta som doppas i vin och lagras 20 månader. Sublimt! (Österqvist)

Kalvdans med hallonsylt (Bondens, så klart)

Extralagrad hårdost (namnlös) från Järna med en överväldigande smak. Ta det bästa från grevé, parmesan och prästost… Ja, det är sant. Så god är den. (Bondens)

Jackfruit (Asian Market)

Pandanuskonfekt (Asian Market)

Ångade kinesiska vetebullar med grillat fläsk och salladslök (Omi Food)

Kimchi (Omi Food)

Eftersom jag haft diverse snuvor, flunsor och ryggvärk senaste månaderna har jag knappt hunnit gå på Hötorgshallen alls senaste två månaderna. Nu har jag grav abstinens och ska dessutom skriva ett nyhetsbrev åt dem i helgen.

Hjälp mig genom att tipsa om de bästa julklapparna på Hötorgshallen! Gärna olika prisklasser och helst något som kan ligga ett dygn eller två under granen utan att börja lukta.

Sno åt er ett exemplar av Metro på tisdag. Då är det en med Metromått mätt stor artikel om Malin och mig.

Snart är hela lägenheten ommålad och igår blev vi återigen tvungna att kampera hos mina föräldrar på grund av ångorna.

Men först åt vi middag på favoritjunkhaket Texas Longhorn, Hornstull. Ingrediensförteckningarna skulle förmodligan få Mats-Eric Nilsson att gråta. Men vi log lyckligt och samlade krafter med hjälp av röksmakande revbensspjäll och pommes. Be alltid att få din pommes extra hårt friterad. Då lever du kanske kortare men med all säkerhet lyckligare.

Snart sticker jag till Hötorgshallen där Jens Linder lagar mat 14-16. Vi ses väl där?

I höst kommer jag och Johan producera ett nyhetsbrev för Hötorgshallen. Tills prenumerationsanmälningen kommer upp på nätet kan ni gå med i Facebook-gruppen. Den är inte en del av mitt uppdrag utan ett fritidsprojekt.

Vårt nya uppdrag kommer alltså att innebära att jag till viss del är avlönad av Hötorgshallen. Detta är ett av flera kommersiella uppdrag jag kommer att ta under hösten. Tyvärr är det stört omöjligt att försörja sig på att arbeta enbart redaktionellt som matskribent. Sedan jag började skriva om mat för fjorton år sedan har arvodena sjunkit drastiskt. Dessutom finns det knappt plats i media för nördiga, välresearchade artiklar och arbeten längre. Och det är sådant jag vill syssla med. Därför blir det mer konsultande i framtiden.

I mitt uppdrag för Hötorgshallen ingår absolut inte att skriva om dem eller dess produkter här på Matälskaren eller någon annanstans på Taffel.se. Ingen kan betala sig in här, varken direkt eller indirekt. Utom på plats som tydligt är märkt som annonsutrymme. Men det skulle ju vara konstigt om jag slutade tuta i luren för ett av mina favoritställen i stan. Så räkna med att jag fortsätter att tipsa om skojiga saker från Hötorgshallen. Jag kommer säkerligen skriva kritiska saker också.

Jag tror på att man ska vara öppen med sina uppdragsgivare. Från och med idag så kommer jag därför att lista mina uppdragsgivare här till höger. På så vis kan ni själva avgöra  min trovärdighet när jag rekommenderar olika produkter/inköpsställen.

Andra matskribenter väljer att ha företag och organisationer som uppdragsgivare utan att uppge det. Obundenhet och öppenhet har ersatts av något som redaktörerna kallar ”trovärdighet”. Jag tycker att det är ett obehagligt ord. Det innebär att matskribenter samtidigt som de skriver redaktionellt i lönndom skapar recept för produkter och skriver advertorials (betalda artiklar på redaktionell plats). Jag tycker att det är fel väg att gå. Jag tycker att läsarna har rätt att veta vem som betalar min hyra.

Jag tror att det här är en debatt som borde föras bredare, inte minst av Journalistförbundet.

Jag blir numera något VIP-behandlad på Österqvist i Hötorgshallen. Fast å andra sidan är jag rätt devot tillbaka.

Idag lät jag mig skamlöst mutas med en rejäl bit fikonkaka. Ett alltmer populärt tillbehör till ost. Lyckligtvis gillade jag den inget vidare, så jag behöver inte ha så mycket moraliska betänkligheter. Gratis är inte alltid gott. Fikon i kubik blir lite för sötkladdigt för mig. Jag gillar bara den varianten som är sammanpressad med lagerblad vilket ger en pikant brytning. Fikon och lagerblad är en av jordens bästa kombinationer.

Däremot är den ärligt ofådda osten som ligger bredvid något av det ljuvligaste du kan sätta tänderna i just nu, Inte för att du behöver använda tänderna eftersom osten är så smältande len. En robiola på tre sorters mjölk med en smak som jag faktiskt ännu inte satt ord på. Det kanske kommer.

Dessutom har jag för första gången ätit en mortadella värd sitt pris. Du hittar den på samma ställe. Den är gjord på vildsvin och har inte den där salviga konsistensen och falukorvsodören som andra mortadellor har.

Sen brände jag och min syster monstruösa summor på Bondens Matbod. mer om detta senare.

Nu ge vi os iväg igen. Det roligaste av allt är att Johans barn har börjat se fram mot expeditionerna. Eller snarare: Karelska piroger och köttpastejer från Finska boden. Själv väljer jag en apstark lammbaguette från La Gazelle. Bästa chilifixen i Stockholm vad jag vet.

Tipsa gärna om er bästa chilifix i kommentarerna nedan. Inte hemkört alltså, utan fynd på stan.

Jag blir bara mer och mer förälskad  i Hötorgshallen och har redan planerat för Taffels stora guide över de olika saluhallarna. I morgon ska jag fotografera några av fynden men ett är redan slukat. Ena stunden var osten där, nästa var den borta. Österqvistarna visste vad de gjorde när de trugade på mig en bit robiola med mjölk från tre sorters kreatur. Förledande mild men med ett smakdjup och arom som hette duga. Ät med fikonmarmelad och inse att livet är vackert.

När ni ändå är där: be att få smaka på den mycket prisvärda pata negra-korven och den ekologiska prosciutton från Toscana. Och lite av den ekologiska gorgonzolan, som jag tjatat om tidigare. Risken är stor att ni drar på er spenderbyxorna.

Så här i början på det nya året brukar jag bli tillfrågad om mattrender. År ut och år in har man varit tvungen att lägga pannan i veck och kläcka ur sig något smart. Det blev mycket lättare när jag insåg att det var lättare att komma med en önskelista på grejor man gillade men ville att fler skulle bli intersserade av. Och sen för att verka intressant har jag ofta lagt till: Gorgonzola.

Lite är det på allvar för jag tycker att det är synd och skam att en så bra ost (precis som avokadon) förlöjligats.

I år är det mycket möjligt att min profetia slår in för har du en gång smakat Arrigonis ekologiska gorgonzola undrar du varför gorgonzola fallit i onåd. Krämig behöver jag kanske inte skriva. Men om jag skriver att den är krämig utan att vara seg eller gummiaktig förstår du säkert att det här inte är någon dussingorgonzola. Dessutom är den söt, med frisk syrlighet och en doft som måste betraktas som fräsch i gorgonzolasammanhang.

Du hittar den hos Sven Eriksson på Österqvist i Hötorgshallen. Österqvist har klarat ägarbytet galant och numera är det här ett av de ställen där jag helst köper mina delikatesser.

Tack vare intensiv research (3 minuter på Google) har jag insett att Arrigoni gör en ekologisk tallegio också, en ost jag utvecklade en viss överkänslighet mot under mina år i cateringsvängen. Men jag vill inget hellre än att frälsas med en riktigt ypperlig talllegio, så nu ska jag ge den en chans.

Edit: Efter ytterligare en strävsam minut på Google insåg jag att jag stavat fel till taleggio. Den gamla stavningen får stå kvar som ett monument över min enfald.