Det finns skäl till att jag blivit matskribent och inte författare. Jag har aldrig behövt använda fantasin, jag har aldrig skolats i subtilitet, undertext eller dolda intriger. I vår familj lurar inga trauman under en bedrägligt pudersockrad yta, de ligger trancherade på faten. Visst finns det lik i garderoberna men de tas ut och dammas av och dissekeras varje familjemiddag.
Julbordet är det slagfält där de flesta och mest anslående släktbataljerna utkämpas. Förr som nu.
Julmatssäsongen inleds redan runt Lucia med tillverkning av mandelmassefigurer. Det kan låta som harmlöst pyssel men det är det inte, inte i min familj. Jag minns när en klasskamrat i mellanstadiet fnissande berättade hur de tokat till det i sin familj. De hade inte gjort tomtar utan dessutom ett MUMINTROLL i marsipan. Alla fnissade. Jag minns att mitt leende stramade stelt. Det var samma år som min pappa modellerade nidbilder av våra grannar. Nakna. Varenda anatomisk detalj vällustigt återgiven. Som vanligt förekom också teman som en blindtarmsoperation, ett utedass och praliner i form av bröst. Mandelmasseutställningen var ett skäl till att jag inte tog med vänner hem efter skolan mellan Lucia och julavslutningen.
Redan tidigt i december bakas också en anslånde mängd kakor; de varar ända till påska – schackrutor, drömmar och lövtunna välkryddade pepparkakor. Kakorna präglade min barndom. Den härskna smaken hängde kvar i kakburkarna året om.
En del av kakorna går åt på julmorgonen som alltid firas med den stora myllrande släkten på min mammas sida. Thaiglögg! ropar mamma med den speciella eufori som hör julmorgon till – framkallad av lika delar sömnbrist och glöggångor. Thaiglöggen är ett försök att med asiatiska smaksättare skyla över de värsta bristerna i det hemgjorda maskrosvinet av obestämd årgång. På pappret är det ingen dum idé, i glaset är katastrofen ett faktum. De senast ingifta släktigarna håller god min, vi övriga häller mer eller mindre diskret ut den i blomkrukor, vaskar eller vad som finns tillhands. Vi äter sju sorters kakor, biter barmhärtigt huvudet av marsipangrisen och blodsockret närmar sig nu toxiska nivåer. Vi sjunger med den självbelåtenhet som bara är möjlig vid den extrema grad av genetiskt betingad tondövhet som gör det omöjligt att lida av falska toner.
Kvällens julbord med pappas släkt innebär fler trauman. Pappa envisas med att år efter år laga patéer, med åren har de gudskelov blivit bättre men länge var det bara han och katten som åt de oformliga missfostren. I rättvisans namn måst tilläggas att katten faktiskt föredrog dem framför Whiskas.
Samma mur av kompakt misstro mötte mina missionsförsök när jag under mina dietiststudier försökte förvandla julbordet till en fettfri zon. Som tur var lyckades jag inte. Och jag vill helst dra en barmhärtighetens slöja över det år jag lagade en lammleverpaté på en inte helt purung lammlever. Låt oss bara säga att det märktes tydligt att levern är kroppens eget lilla reningsverk.
Nu låter det som om det som om vi är inkompetenta matlagare, det är vi inte. Mamma lagar den i särklass bästa janssons frestelse jag ätit och en renkalvssylta med distinkt ton av ättika jag skulle välja som min sista måltid på jorden. Pappa presterar nästan alltid en förunderligt saftig skinka och briljerar risgrynsgröt som lättas up av tre deciliter mjukvispad grädde så att resultatet blir ett ljuvt moln av cement. Tyvärr är vi dock fullkomligt oberäkneliga i köket. Vi satsar högt, faller hårt och det är misslyckandena som blir till legender – en del av vår familjehistoria.
Det finns alltid nya orsaker till gräl. Jag vägrar numera äta ålen eftersom den är utrotningshotad. På mitt vanliga finkänsliga sätt deklarerar jag det högt och med lidande min. Min roll i familjen är världsamvetet, den missförstådda. Mamma förklarar att det dels är en present-ål, dessutom faktiskt är lite för sent. Visserligen är det fint att återföra vilda djur i naturen igen, som lejonet Elsa, men Elsa var till skillnad från ålen inte flatrökt. Det är kört för ålen i alla fall så kan jag inte vara snäll, hålla tyst och äta upp? Jag ger upp diskussionen och tröstar mig med sju sorters snaps som min faster och hennes fru bidragit med. Ljudnivån ökar, vi skroderar allt högre om verkliga och inbillade framgångar.
Ändå är de lugnare nu, våra julmiddagar. Det fanns en tid då julhetsen nästan slukade oss alla. Ljus, det måste finnas mer levande ljus, brukade pappar upphetsat ropa när jag var barn, då när vi bodde i den stora, röda villan nere vid sjön. Där draget från otäta fönster fick alla ljuslågorna att fladdra ängsligt som hattifnattar. En jul räknade vi barn alla ljusen, sprang från den iskalla hallen, kanade över bonvaxgolven, in i det plommonlila köket med trasmattor av kasserade nylonstrumpor på korkplastgolv, fram till julbordet där änglaspelet klingade sprött. 117 ljus. Pappa var ändå inte nöjd. Inte med ljusen, inte med julen, inte med livet. Dagen efter, på själva juldagen, berättade han att han ville skiljas. Julen därpå minns jag inte. Bakade vi pepparkakor? Saknade någon pappas paté? Åt vi något alls?
Ett par år senare var han hos oss igen, lite lugnare, han lagade två patéer istället för fyra. Ljusen var lagom många. Han och mamma satt helt nära varandra. Åter inbegripna i det lågintensiva evighetsgräl som fortfarande pågår dem emellan. Är vin med slott och kork egentligen bättre än bag-in-box? Går fryst kungskassler från bensinmacken överhuvudtaget var att betrakta som människoföda. Lycka. Måhända av det mer enerverande slaget, men likväl en lycka som är få förunnad. Matgrälen är ett kitt i min familj.
Jag tänker på mina julmiddagar och inser att jag är välsignad. Vi skrattar, gråter, retas men det blir aldrig tyst runt bordet. Vi fortsätter att angå varandra. Varje kaotisk julafton bland rullrån, köttbullar, kålrotslådor och – hoppsan! – sill med banan, apelsin och koriander är en påminnelse att det som är trasigt kan bli helt. Och jag tänker att jag så här i juletider kanske borde ta till mig det kristna kärleksbudskapet och dricka lite av mammas thaiglögg i år. Eller inte.
Den här krönikan har tidigare publicerats i Allt om Mat. I år kommer julen äga rum i stillhet eftersom jag opererar båda händerna i morgon. Bästa julklappen blir om jag klarar att gå på toa själv. Mina älskade föräldrar firar hemma hos mig, Johan och världens vackraste bebis. I kväll 21:00 är det sista frågelådan på Twitter för ett tag.Vi ses väl där?
God jul!
) I gengäld är vi arbetsbefriade själva julafton, även om jag hotat med att reproducera den lammleverpastej som för tre år sedan höll på att stjälpa mitt äktenskap.
RSS 2.0