I fredags hände det igen. Att någon som har ett kanonjobb tittade på mig och sade att hon skulle vilja byta jobb med mig. Förtrytsamt försäkrade jag henne att hon nog varken skulle vilja ha min lön, mina arbetstider, mina arbetsvillkor, min patetiska ekonomi … ( Ett mantra jag faktiskt får ta och vänja mig av med nu när hela nästa år är tryggat med tre stora uppdrag.)

Men. På eftermiddagen fick jag en rar Facebook-hälsning av min väninna Judy, och jag insåg att jag faktiskt har världens bästa jobb. Inte på grund av det jag gör utan på grund av människorna jag möter (det gäller er, alla underbara bloggläsare också). För visst råder det en alldeles speciell kärlek mellan oss i den hemliga internationella sammansvärjningen av matnördar? Den genomsyrar ibland hela ställen som Monmouth Coffee, Bondens marknad och Chez panisse. Och det är den där känslan av samförstånd, igenkännadets glädje och den varma varaktiga vänskap som uppstår som gör mitt jobb så avundsvärt.

Judy Witts lärde jag känna genom föreningen IACP som jag tyvärr inte haft råd att vara med i senaste åren.  I början av vår bekantskap underskattade jag Judy gravt. Visst var det kul att tramsa och dricka hittepå-Martinis till fyra på morgonen. (Jag minns särskilt Senior Moment som bestod av Grey Goose-vodka och ett katrinplommon. Jag har också vaga och inte helt behagliga hågkomster av The Wilted Moss Mooose med oroväckande giftgrönt innehåll.)

Men var Judy verkligen en av oss utvalda, en äkta matnörd? Jag tyckte hon verkade … så enkel. Hon serverade en skiva ost med en näve mandel. Ett glas sött vin med en mandelkaka. Hon skar slarvigt ner snudd på övermogna persikor i prosecco. Vill någon betala för det där, frågade jag mig själv i stilla sinne. Överlägset. Ni får ha i åtanke att jag vid den tiden var rätt styv i korken och vurmade för Trotter-torn, emulsioner och agarnudlar.

Nu vet jag bättre, nu vet jag att enkelhet är det svåra. Några av mina bästa receptidéer har jag stulit av Judy. De där recepten man lagar gång på gång på gång. Enkla, men särskilda. Bland annat det enda användbara receptet på fläskfilé. Tjata lite så kommer det. Och det var Judy som lärde mig älska fett fläsk med fänkålspollen,

Första gången jag på allvar förstod Judys geni var när jag gick på en guidad mattur i Florens med henne. Judy har snokat upp upp den bästa salamin, de charmigaste barägarna och de mest passionerade slaktarna. Och serverar upplevelser på ett bräde med en avväpnande självklarhet som gör att du nästan missar hur genialiskt det är.

Så kila iväg och läs hennes blogg. Ni om några borde förstå Judy Witts unika talang . Och skriv en kommentar med en hälsning från Sverige. För jag vet hur mycket hon uppskattar kommentarer av medmatnördar.

Säg ricotta och jag börjar vinda hänfört. Förtrollad av minnen från långpromenader över morgondisiga toskanska kullar och en triumferande hemkomst. Några ögonblick senare ringlade ett tiotal semestrande matnördar kastanjehonung över ännu ljummen fårricotta och lät så några valnötskärnor dansa ner över för att fullborda verket. Morgonricotttan var ett milt eko av den ampra hårdosten pecorino vi njutit efter middagen föregående dag. Ricottan skapas nämligen av vasslan som blir över efter ystningen.

Ricottan är en av de få smalprodukter som håller vad den lovar i köket, även om alla varianter är rätt tama jämfört med det magiska munminnet från Toscana.  Till och med de plastburkar du hittar i svenska kyldiskar har en sympatisk gräddighet och innehåller i regel bara tio procent fett. Alltså betydligt magrare än de flesta fjantiga light-färskostar.

Ibland är ricotta omöjlig att få tag på. Och när jag väl får tag på den börjar snåltrollet väsnas i magen, för den ibland kan vara hiskligt dyr. Då kör jag keso i mixern med en liten slatt matlagningsgrädde. Se där — en fuskricotta!  Om du passar på att mixa ner lite kryddor har du en god och billig färskost.

På min butik finns numera en riktigt hyfsad budgetricotta för futtiga 15 kronor för 250 g. Den hamnar i lasagne, i biffar och desserter. Eller prova något av följande:

1. Blanda med honung och hackade valnötter och servera till stekta äpplen.
2. Blanda med lite stark getost eller finriven parmesan. Kanske lite frysta provensalska örter, svartpeppar och en gnutta vitlök? Klicka på selleri, endiver eller fylll tomater med röran. Topppa gärna med rostade nötter.
3. Bred på rostat bröd och toppa med hemlagad marmelad. Eller gör en salt entrémacka med laxrom, gräslök och lite citron.
4. Ersätt en del av grädden i chokladmousse med ricotta  för fylligare smak och en skojig konsistens.
5. Och så alla underbara italienska kakor man kan laga … Vi jobbar även på en ricottaglass.

Vad gillar du att göra med ricotta?

Läs den utförliga durianartikeln. Oj så mycket viktigt som saknas! Berätta om dina finaste eller mest traumatiska durianminnen. Tipsa om knep och inköpsställen. Ja, ordet är så fritt det kan bli!

Bekänn din kärlek till grisen eller svär över torra kotletter. Är grisen det bästa djuret?

Första gången min man tog mig till den lilla finska skärgårdsö som kallas Holmen var han nervös. Riktigt nervös. Flera veckor i förväg hade han börjat sänka mina förväntningar, livrädd att göra mig besviken. ” Det är ju inget märkvärdigt, inget flott. Ganska primitivt. Och vi kommer att vara ensamma, vi har ju inga grannar.”

Ensam i två veckor med sin nyblivne man på en svindlande vacker, karg skärgårdsö. Med kaffe på mossmakande vatten, havet runt knuten, groddyngel, vedbastu och alldeles egna silverskimrande snokar. Låter det jobbigt? Jag blev lika djupt förälskad i ön som i mannen. Mer än så, det var den där känslan av att ha hittat hem. Som om jag lekt på Holmen som barn och hade klipporna i benen på samma sätt som hans ungar som djärvt skuttar på klipporna.

Vi är på tillfälligt besök i Finland på grund av min förtjusande svärfarfars 90-årsdag som avfirats på Savoy. Min man är klädsamt kräftfärgad efter en dag i solen. Svärfar kokar soppa på magbiten av en laxsläkting. Stjärten ska grillas över sakta glöd.

Vi kommer att blogga mycket från Holmen i sommar. Jo, internet har nått hit också. Maten kommer att vara annorlunda. De kulinariska anspråken är inte lägre, men ni kommer att finna dem mer anspråkslösa eftersom begränsade kylutrymmena, obefintliga frysutrymmen och sortimentet i lanthandeln avgör vad vi äter.

Nu ska vi äta!

Den handlare som först börjar importera rygeost till Stockholm får en stor puss! Alternativt en utnämning till Taffelhjälte.

Tio minuter in i boken vet jag. Inte om det är en bra eller dålig bok, det har jag inte tid att fundera över. Det jag vet är att jag kommer att vara borta ett tag. För torr sol bränner redan huden och får den att lukta av ozon, hattifnattelektriskt. Fint, hett grus skaver mina fotsolor och doften av damm och jollof rice sticker i näsan. Jag kan inte värja mig, du vet — som det är med vissa böcker.

Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.

Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör sen hela kroppen uppror mot den tidigare,  alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.

Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.

Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.

Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.

Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.

Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.

Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.

Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.

För alla oss som tycker att det räcker med julbord en gång om åre (på julafton) erbjuds ett fenomenalt alternativ: ett halvt confiterat grishuvud med portvinsbräserad lök och rotfrukter.

Magnus och Agneta, jag älskar er! Nästa år spränger jag spargrisen och tar mig ut till er lilla vackra, karga ö. Håll ett grishuvud till mig!