Igår hade vi gäster på Matlabbet. Bonusbarnens bästis och mitt favoritlånebarn S var på besök med sin familj. S är en matvägrare av rang och har långa perioder livnärt sig på enbart gröna ärter och äppeljuice. Jag törs inte tänka på hur hans kapacitet skulle varit med en mer stärkande kost. Eftersom jag själv praktmatvägrade som barn (min enda ätstörning någonsin) tar jag det inte så allvarligt eller personligt.

Igår fick barnen göra gnocchi. De älskar att laga Johannas mat. Storleken på de små klimparna (gnocchin, inte barnen) var kanske mer åt palthållet. Vi vände runt dem (gnocchin fortfarande, schmucko) i en god tomatsås med lite extra rosmarin och serverade långlagade tjocka revbensspjäll till. Och S förvånade oss alla genom att äta som en smärre häst.

Har jag sagt att jag hatar att skala potatis? Jag menar inte att jag ogillar det, jag avskyr det passionerat. När jag gör gnocchi kokar jag potatisen med skalet på, då blir de mindre blöta. Sen delar jag dem på mitten och kör dem en eller två i taget i potatispressen med  skalsidan uppåt. Varje gång jag lägger i en ny potatis ser jag till att klägget stannar uppe på pressplattan och inte nere vid hålen, men jag tar inte bort det förrän allt är pressat. Då minskar svinnet. På så vis slipper jag skala och det blir inte ett dugg jobbigare att pressa. En pillignutt potatisskal kan åka med om man slarvar eller bara har otur. Men det brukar ingen märka.

Däremot måste potatisen vara hyfsat ren innan du kokar den. Men jag får ofta tag på fin tvättad potatis. Annars kan du bara lägga dem i kallt vatten ett par timmar så brukar det gå snabbt att torka av sen. Allt för att slippa att skala.

Jag gör potatismos på samma sätt, på oskalad potatis. Eftersom det ska bli lite lösare halverar jag då potatisen före kokning för att minska koktiden.

Gnocchi på bakad potatis är vansinnigt gott med ett fint smakdjup och sötma. Men det är mer omständligt. Och när det gäller potatis är jag ännu latare än annars. Jag ska trotsa min lättja och göra ett recept på bakpotatisgnocchi  när potatisen vuxit till sig. Jag har lite idéer om skojiga smaker men här finns ett recept så länge.

För övrigt tycker jag att det var hysteriskt roligt att gnocchin i SvD:s artikel skulle kokas al dente. Som ni alla vet ska gnocchin vara som små moln i munnen och cement i magen.

Eftersom det var två vegetarianer med igår svängde jag ihop en snabb sallad på feta och kikärter.

Kikärtor på burk är lite knepiga för man måste verkligen skölja dem noga för att de ska smaka bra. Å andra sidan är de perfekta att ta till när man inte hunnit koka egna.

Den här salladen är så enkel att det knappt behövs ett recept. Jag gjorde den på syriansk oregano men jag kan tänka mig att lika delar av oregano och salvia blir toppen.

Kikärtssallad med feta, oregano och salvia

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 10 minuter

• 1 burk kikärter av bra kvalitet
• 1/4 rödlök
• 1 msk balsamvinäger
• 2 tomater, gärna 1 röd och 1 gul
• 2 msk olivolja
• 1/3 tsk oregano (eller 1 tsk finhackad färsk)
• 1/3 tsk salvia (eller 1 tsk finhackad färsk)
• 100 g smulad fetaost
• mycket nymald svartpeppar

1. Skölj kikärterna noga i kallt vatten. Låt dem rinna av ordentligt.
2. Skiva löken tunt och läg den i en skål. Slå på vinägern och rör runt. På så sätt förhindrar du att löken blir besk.
3. Tärna tomaterna grovt och lägg i skålen. Smula över oregano och salvia. Smula över fetaosten. Vänd samman alla ingredienser. Peppra som en tok.

Vegoveckan drar obevekligen mot sitt slut. En grön kompensationsmiddag för fiskfadäsen väntar näsa vecka. Igår blev det kikärtsgryta för de vuxna och köttbullar, vita bönor i tomatsås och stekt potatis åt barnen. Vi brukar nämligen se till att varva traumatiska rätter som palak paneer med säkra kort för ungarna.
Kikärtsgrytan fick smak av södra Grekland och jag hittade en påse underbar grekisk oregano i skåpet. Om du inte har det rekommenderar jag vanlig oregano och en liten nypa mynta för att få mer intressant smak. Överdriv inte myntan, då smakar det tandkräm om alltihop. Naturligtvis kan du ersätta med färsk oregano som du då tillsätter tillsammans med fetan.

Fetan blir smältande mjuk och delar med sig av sin smak när den värms. men om du vil ha en rolig. småstudsig konsistens kan du ersätta med halloumi. Eller servera grytan med halloumi till. Tänk då bara på at hålla nere på saltet eftersom halloumi är rysligt salt.

Kikärtsgryta med varm feta

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Portioner: 3-4

Tid:40 minuter

• 1 stor gul lök
• 2/3 tsk anis
• 1 stor + 1 liten klyfta vitlök
• 2 msk olivolja
• 1 burk körsbärstomater
• 1 tsk grönsaksbuljong
• 2 små lagerblad
• 1/2 krm saffran
• (1/2 dl vitt vin)
• 1burk eller 3 dl kokta kikärter
• (1/2 msk pastis eller ouzo)
• drygt 1/2 tsk oregano, gärna grekisk
• 200 g fårfeta, gärna ekfatslagrad
• Till servering:
• Bladspenat med muskot
• Fullkornsbulgur

1. Skala och hacka löken. Stek den långsamt med anisfröna i olivoljan tills den är mjuk och fått gyllene färg. Låt det ta tid, det är nu löken utvecklar sin fina sötma. Skala och finhacka den stora vitlöksklyftan, vänd ner den i löken när den puttrat ett par minuter.
2. Vänd ner körsbärstomater, buljong, lagerblad, saffran och ev vin. Låt puttra på mycket svag värme utan lock i 20 minuter, gärna längre. Tillsätt vatten om det ser torrt ut.
3. Skölj kikärterna noga i kallt vatten om de är burkade. Vänd ner dem i tomasåsen tillsammans med spriten. Smula ner oreganon. Mal över generösa mängder svartpeppar. Låt puttra i ytterligare 10 minuter. Pressa ner det sista av vitlöken efter halva tiden. Den ger en trevlig, lite kantig skjuts åt smaken. Smaka av med salt.
4. Tärna fetan grovt och vänd ner den i tomatsåsen. Värm någon minut. Peppra lite extra och smula över oregano.