Kanske är ändå hallon det godaste bäret. Jag vill inte ha något till. Bara äta dem med fingrarna. Rumsvarma. De här fina hallonen kommer från en oväntad fyndplats.

På Långholmsgatan, nära Högalidsgatan,  ligger en liten oansenlig tobaksaffär med standardsortiment. På skylten står det textat Marias godis med något som ser ut som plasttejp. Här hittade jag otippat förra sommarens sötaste jordgubbar. Ibland finns det smakrika druvor, en annan gång perfekta björnbär. Ägaren åker själv ut till Årstahallarna och väljer frukten. Matälskare hittas på de mest oväntade ställen.

Marias Godis är inte värt en resa, kanske inte ens en omväg. Men bor du i närheten är det definitivt värt att kika förbi.

Egentligen är jag inte mycket för malda kryddor, inte ens i form av kryddblandningar. Eftersom vi äter så rysligt mycket olika saker hinner de helt enkelt bli för gamla och dassiga och är därmed en dålig investering. Jag måste dock skriva några goda ord om Fiddes Payne som jag fick produktprover på för ett par veckor sedan. Och nej, jag är inte vänligare inställd för att jag fått dem gratis. Jag har kryddor så att det står upp över öronen. Företaget som importerade kryddorna beställde dessutom nästan en matlagningskurs av mig men bokade av, så jag var snarast extra kritisk (läs: dumpsur).

Jag måste säga att produkterna genomgående håller hög kvalitet. Den malda koriandern är avgjort bättre och mer fruktigt aromatisk än de jag hade hemma (färskheten spelar dock stor roll här). Kryddblandningarna är välbalanserade och ingen natriumglutamat så långt ögat når.

Dessutom packas kryddorna i plåtburkar vilket gör att de skyddas från solljus. (Santa Maria, eat your heart out!) Vissa av burkarna har små gulliga fönster som kompromiss, vilket matnördar skakar på huvudet åt eftersom det försämrar kryddorna. När kommer kryddproducenterna våga börja sälja kryddor i riktigt bra förpackningar? Tyvärr är inte Fiddes Payne-burkarna hundraprocentigt aromtäta. Men nästan. Och snygga som fanken på ett litet kitschigt vis, vilket gör dem till en perfekt gåbortspresent.

Dessutom har de enligt rykte hela sellerifrön (tack fina läsaren Fredric L för info!) som snart ska inhandlas.

Fiddes Payne finns att köpa blanda annat på Hötorgshallen och på ICA Kvantum men tipsa gärna om fler ställen i kommentarerna.

Jag brukar redigera recept för Gourmet. Det är ibland ungefär lika roligt och glamouröst som att stå i disken på krogen. Och med samma fördel: man har ett gjutet tillfälle att pladdra lite extra med svenska toppkockar som gör de fantastiska recepten.

Zvonco Sokcic (som lyckligtvis lystrar till det mindre tungvrickande namnet Zwampen) tog en tuting i Kalifornien för knappt sju år sedan. Världen stannade. Det var destillerade droppar från det lilla huset Germain Robin. Nu importerar Zwampen destillaten i pluttskala genom företaget Sardodeli. Just nu finns ett fåtal flaskor på Pontus!, Grand och Sundbyholms slott (utanför Eskilstuna).

Jag dricker mycket sällan starksprit men Swampens lyriska skildring av äppelbrandyn fick mig att lystra.

Vi ses i baren!

Paulúns Äpple- & Kanelmüsli: 3,5/5

Förut hade jag en del att anmärka på Fredrik Paulún. Numera är jag rätt försonligt inställd. För det första har han modifierat sin diet något och och är bättre påläst än de flesta. För det andra har det kommit mer bra forskning som visar att man förmodligen mår bättre om man äter som Paulun vill, än vad det allt mer mossbelupna Livsmedelsverket rekommenderar. Det är inte tack vare dem som en dryg fjärdedel av all pasta som säljs numera är av fullkornsvarianten. Med allt detta i åtanke är jag inte dummare än att jag kan ändra mig.

Så jag var faktiskt på ett ovanligt generöst humör när jag hällde ut kartongens gråbleka innehåll över min Dofilus. Jag är ingen gotteråtta och det skrämde mig inte nämnvärt att texten på kartongen hotade med att müslin var fri från tillsatt socker.

Fredrik, det här kunde ju varit riktigt bra! Kanelsmaken är både passande och bidrar med sötma, flingorna föredömligt knapriga med lätt rostad ton. Men … Istället för att vara tryggt förvarade i sedvanliga plastpåsen var flingorna packade direkt i den otäta kartongen. De smakade helt enkelt lite avslaget och kartongigt (jag gillar iofs papper, men vid kartong drar till och med jag gränsen).

Trots allt kommer jag att äta upp müslin med viss behållning och jag ger lite extra poäng för att det är en nyttig müsli som ändå smakar så pass bra. Men till det priset känns inte den påvra förpackningen ekologisk utan småsnål.

Start! Premium Sensation från Axa Lantmännen
Betyg: 4/5 (som kaksmulor). 1/5 (som müsli).

Nöjesdödande kan vara en god gärning. Det inser man när man läser sånt här:

”Premium Sensation är vårt absoluta flaggskepp i sortimentet och valet för dig som söker det goda i livet.” Jag rös. Inte bara av den floskliga copy-texten utan av den vällustiga insikten att lyxmüslins näringsdeklaration skulle vara en rysare. Mina farhågor besannades. Flagskeppet frå AXA Lantmännen kommer lastat med 25 procent socker och 21 procent fett. Ganska exakt lika mycket som havrekakorna i samma affär.

Det är i sådana här lägen matskribenter åkallar Sweeney Todds ande (gärna i form av Johnny Depp, tack så mycket!) och förbereder sig för lustmord. Inte minst när produkten i fråga innhåller kokos. En ingrediens som vid omild behandling ofelbart ger Hawaiian Tropic-varning i sötsaker.

Tyvärr måste jag säga att produkten är riktigt bra. Den saknar helt den där billiga stickande vanilinaromen och trista tonen av billig olja som vanlig Start! har. Den är betydligt renare, knusprigare och mer intressant i smaken är de havrekakor jag hånfullt liknade den vid. Jag gillade särskilt de hela rostade hasselnötterna. Kort sagt: kalasgott!

Varvad med krämig yoghurt och hemlagad plommonkompott blev kaksmulorna en utmärkt dessert. Och till företagets försvar måste sägas att man inte föreslår på paketet att den ska serveras på frukostfilen.

Nej, ställ paketet i kaksektionen där den hör hemma.

För övrigt: när jag försökte Googla ”Premium Sensation” i efterhand för att kolla lite siffror på innehållet fich jag mest träffar på kondomer. Jag hade riktigt svårt att hitta fram till produkten. Ett tecken så gott som något på att

a) reklambyråerna borde städa upp i ordförrådet.

b) näringsdeklarationen inte är något Axa skryter med

Frysen! Att jag inte tänkt på det förut! Tanken slog mig som en blixt inne på Taj Mahal och darrande av förväntan gick jag fram till frysdisken. Jodå, där låg flera avlånga stycken av vakuumpackad panir. Behöver jag tjata om vad det är? Den sega, osalta ost som fulländar många indiska rätter med sin rena mjölkton och generösa fyllighet. Viktigast av allt: den innebär mättnadsgaranti.

Till lunch idag kom elddopet: panirbitarna östes ner i den puttrande grytan. Och jo! Det gröna livet tycks plötslig oändligt mycket ljusare.

Det är inte den optimala paniren, den fortsätter jag att jaga och att drömma om. Men den är mer än acceptabel och förljuvade onekligen grytan. Nästa upgift är palak paneer, en av mina favoriträtter. Undrar om ungarna gillar den. Men först är det lika bra att ni får receptet på kikärtsgrytan.

Kikärtsgryta är en klassiker, för att inte säga evergreen, i vegokretsar och kikärtans trevligt nötiga och kycklingaktiga smak brukar falla även köttätare på läppen.

Panir hittar du i frysdisken på Taj Mahal, Kammakargatan i Stockholm. I värsta fall kan du ersätta med en halloumi med lite salt. Eller använda vanlig halloumi men då minska på buljongpulver och annat salt.

Som så många andra curryrätter smakar grytan ännu bättre dagen efter. Du kan också laga dubbel sats och frysa in i lunchlådor.

Kikärtsgryta med panir och spenat

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: drygt 45 minuter

• 1 stor gul lök
• 4 potatisar
• 2 msk finhackad färsk ingefära
• 1/2 msk hel spiskummin
• 1 stor kanelståg
• 1 tsk hel koriander
• finhackad röd chili efter behag
• 1/2 tsk gurkmeja
• 1/2 msk lantbuljong
• 1 burk körsbärstomater
• 2 msk ljusa russin
• 1 burk kikärtor eller 3 dl kokta
• 300 g tärnad panir
• 100 g färsk spenat eller 150 g tinad bladspenat
• Till servering:
• Basmatiris kokt med kardemumma
• Thoran eller annan trevlig grönsaksrätt
• Tjock yoghurt med smulad mynta och lite socker
• Chutney

1. Skala löken och hacka den grovt. Skala potatisen och tärna den i bitar något större än sockerbitar. Bryn löken med ingefära, spiskummin, kanel och koriander tills löken är mjuk och fått fin färg. Tillsätt potatis chili och gurkmeja. Rör runt och stek ytterligare en minut.
2. Slå på 4 dl vatten och rör ner buljongen. Låt puttra under lock tils potatisen är nästen mjuk, 10-15 minuter. Slå på tomaterna , rör ner russinen och låt puttra utan lock ca 15 minuter.
3. Skölj kikärtorna noga om de kommer från burk. Tärna paniren i bitar stora som sockerbitar. Vänd ner i grytan och låt puttra i 5-10 minuter. Vänd ner spenaten sista minuterna. Smaka av med salt, socker och kanske mer chili.

Så här i början på det nya året brukar jag bli tillfrågad om mattrender. År ut och år in har man varit tvungen att lägga pannan i veck och kläcka ur sig något smart. Det blev mycket lättare när jag insåg att det var lättare att komma med en önskelista på grejor man gillade men ville att fler skulle bli intersserade av. Och sen för att verka intressant har jag ofta lagt till: Gorgonzola.

Lite är det på allvar för jag tycker att det är synd och skam att en så bra ost (precis som avokadon) förlöjligats.

I år är det mycket möjligt att min profetia slår in för har du en gång smakat Arrigonis ekologiska gorgonzola undrar du varför gorgonzola fallit i onåd. Krämig behöver jag kanske inte skriva. Men om jag skriver att den är krämig utan att vara seg eller gummiaktig förstår du säkert att det här inte är någon dussingorgonzola. Dessutom är den söt, med frisk syrlighet och en doft som måste betraktas som fräsch i gorgonzolasammanhang.

Du hittar den hos Sven Eriksson på Österqvist i Hötorgshallen. Österqvist har klarat ägarbytet galant och numera är det här ett av de ställen där jag helst köper mina delikatesser.

Tack vare intensiv research (3 minuter på Google) har jag insett att Arrigoni gör en ekologisk tallegio också, en ost jag utvecklade en viss överkänslighet mot under mina år i cateringsvängen. Men jag vill inget hellre än att frälsas med en riktigt ypperlig talllegio, så nu ska jag ge den en chans.

Edit: Efter ytterligare en strävsam minut på Google insåg jag att jag stavat fel till taleggio. Den gamla stavningen får stå kvar som ett monument över min enfald.

Santa Maria var på vippen till något stort redan med sin pastakrydda Pasta Rossa. Den hade varit alldeles utmärkt om man bara hade avhållit sig från att tjoffa ner för mycket natriumglutamat som gav en rälig metallsötma. Santa Maria kan inte på långa vägar mäta sig med företag som Frontera i USA, men i Sverige är de faktiskt ofta bäst i klassen.

Förra veckan fick jag varuprover av nya kryddblandningar från serien more. Det anmärkningsvärda är inte att alla produktnamn saknar versaler utan att man helt sonika uteslutit natriumglutamat (a k a E 621). En tillsats som obevekligen får mat att smaka industrilagat. I alla fall lyste tillsatsen med sin frånvaro på de tre kryddor jag testade. Jag undrar om någon kommer att sakna den.

En annan trevlig egenskap är att salthalten är mycket låg. Det förklarar de något höga priserna. Många kryddblandningar består ofta till största delen av billiga ingredienser som salt och natriumglutamat.

Jag inleder provsmakningen med cacao & chili Det börjar bra med hög smak av kakao och mör krunchighet från så kallade nibs, rostade bitar av hel chokladböna. Chilin är ganska balanserad. Kaneltouchen pryder sin plats. Ojdå, trevl … Asch, så kommer den där artificiella aromen och chansen att få dela ut ett riktigt högt betyg ryker.

Samma sak gäller chili & lime som hade en svag smak av hårbalsam. Viserligen ett ganska dyrt hårbalsam, men i alla fall.

Wasabi & sesame gillade jag faktiskt, även om det är bisarrt att kalla kryddblandningenför wasabi när det egentligen är vanlig pepparrot som ger schvunget. Om du till äventyrs råkar få wasabi på krogen kommer du att märka det på den svidande känslan. Inte i munnen utan i plåboken. Äkta wasabi kostar nämligen många tusen kronor kilot och ersätts därför av lika tungrungande senap eller vanlig pepparrot som färgas grön.

En liten varning för att mixerna har kort hållbarhet. Jag gissar att de kommer att förlora en del av sin charm ganska kvickt just för att så mycket av ingredienserna är naturliga. Det är priset vi betalar för att slippa onödiga kemikalier. En mörk burk hade skyddat smaken men tilltalar tyvärr inte konsumenten.

Trots vissa invändningar så ger jag de tre blandningar jag testat 4 Taffelgafflar av 5 möjliga. Jag använder inte själv den här typen av kryddblandningar eftersom det är mitt jobb att hitta på nya smaker. Men Santa Maria visar att det är möjligt att laga användbara och fyndiga kryddsalter utan natriumglutamat. Och det är värt en massa.

PS. Bilden ovan är inte en gratis produktbild, jag har tagit den i mitt kök. Vet inte varför det ser ut som en produktbild från 1992, kameran lever sitt eget liv. Hoppas att det är en fas vi kommer över, den och jag.

Just nu är jag besatt av linser, Inte minst fasta, fina linser som svarta linser eller de dyrare grönspräckliga puylinserna. Allra vackrast är beluga -inserna som av en smart marknadsförare fått ett namn som förmodligen ökade priset med 25 procent. De här hittade jag på Daglivs, Fridhemsplan, men de finns ofta på saluhallar och fina butiker.

Sjuder du dem försiktigt håller de formen fint och gnistrar inbjudande som just kaviar.Låt gärna ett lagerblad gå med i koket.

Att alltid ha kokta linser i kyl och frys gör det lättare att äta gott och roligare att äta nyttigt. Vi smyger ner dem i tacoröran och i köttfärssåsen ibland utan att det ger upphov till protester.

Idag hamnade de i taginen på kalkonlår som du får recept på i morgon. Jag tror att jag äntligen kommit på ett sätt att laga kalkon som lockar fram det bästa ur pjodden.

Mitt liv kommer aldrig att bli sig likt igen. Det här är förmodligen de smarrigaste kakor jag ätit i kategorin icke-hembakade. Det enda sorgliga är att eftersom de påminner om Dajm men är oändligt mycket godare kommer jag aldrig mer få riktigt samma barnsliga njutning av Dajm. Innehållsförteckningen är dessutom trevligt lättfattlig. Riktigt smör. Och när det är ekologiskt räknas väl bara hälften av kalorierna?

Jag gillar det mesta Duchy gör men det här var nog det bästa. Britter kan kakor.

Vet någon av mina kära läsare var man kan hitta dem i Stockholm? Jag går under av sorg och trånad. Och jag kan inte köpa en hel jullåda till från Årstiderna bara för att få ett paket chokladkakor.