Idag var jag karavanförare för första gången på länge. Jag vikarierade för matexcentrikern Dag Hermelin som befann sig på kryddigare breddgrader. Det innebar att jag under två timmar vallade en arbetsgrupp matnörds-trainees genom Hötorgshallen, Omi Food och Taj Mahal. Nu stampar ni otåligt: när kommer hon till maten? Jorå, det finns fynd att göra.

Jag uppmanar alla som befinner sig i närheten att rusa til Taj Mahal som just nu har hyfsade curryblad i inre kylen. Färska curryblad, gärna i kombination med hing, gurkmeja och rostade senapsfrön är så gott att jag i mitt utmattade tillstånd inte finner ord som räcker till. Laga ris eller ett kålfräs (tillsätt currybladen precis före kålen) och läs om The God of Small Things. Ett par drypande feta, sockerknökade laddoh på det så sover du gott om natten.

Dessutom ber jag att få tipsa om boken Matsafari som just kommit ut. Afrikansk mat är inte lätt att få tag på i Sverige, så det är lika bra att laga själv. Jag tänkte både åhå och aha under snabbläsningen idag vilket var gott betyg. Bland annat fascinerades jag av en rostad müsli med mjölkpulver som jag tänker shanghaja receptet till och publicera här snart.

I morgon kommer mitt nya objektiv och då blir jag glad igen.

Ett av skälen till att jag inte blev dietist efter min utbildning var att halva jobbet tycktes bestå i att få folk att äta margarin. Under utbildningen fick vi nämligen lära oss att en hög PS-kvot var meningen med livet. Ekvationen gick ut på att mängden fleromättade fettsyror (bra) dividerades med omättade fettsyror (usla).

De som har den minsta koll på nya näringsrön förstår säkert att jag bittert begråter min förspillda ungdom. Redan innan jag var utexaminerad hade PS-kvoten blivit omodern. (Hittar inte ens något vettigt att länka till på nätet.) Nu önskar jag också att den bisarra och ovetenskapliga teorin om energiprocent ska förpassas till den idéhistoriska kökkenmöddingen.

Det är inte det att jag anser bordsmargarin vara omedelbart dödande. Knappt ens långsamt dödande sen producenterna avlägsnade transfetterna efter den förra transfettdebatten. Det är bara en så förbaskat onödig produkt. Men något måste väl de bokstavtrogna på Livsmedelsverket valla sina 6-8 brödkivor med.

Om man nu av någon anledning vill valla mer kalorisnålt än med smör finns det utmärkta alternativ. Till exempel färsk getost med ynka 13 procent fett. En ost så fjärran från Kavli-Klister att den får mig att förfalla till den oförlåtliga matskribentklyschan ljuvligt krämig. Dessutom har osten en sublim mineralrik smak med den där trevliga getsötman som gör mig så lycklig. Perfekt som pålägg i kombination med tomater, rostade grönsaker, charkuterier och nötter. Du hittar den i de flesta större livsmedelsaffärer för ett skäligt pris.

Att den passar fenomenalt till knastertorr brutal-champagne gör inte saken sämre. Mineraltonerna möter upp varandra på ett enastående vis. Lägg stora klickar på lövtunna skivor sprödrostad baguette. Det är naturligtvis smaskens helt utan champagne.

I kväll är vi frenetiskt upptagna av att fixa receptmallen så att vi kan börja lägga upp alla goda recept som väntar i lager.

Men först ska vi äta Årstidernas fina vitling med sallad och improviserade krumbukter med grönsakerna i dagens leverans. Förutom de (som alltid) mjöliga tomaterna höll lådorna god standard. Närmaste veckan ska jag också spana in Matbruket som ligger nästgårds, bekvämt bredvid ungarnas fritis.

På köksbänken gonar sig just nu några ostar från ostdisken på NK Saluhall. Utbudet och kunnigheten imponerar altid lika mycket. det är bara ett problem: I sin iver att sälja udda ostar glömmer personalen ibland att det finns en variabel som är viktigare än terroir, djurslag och hantverk. Nämligen mognad. Så spänn ögonen i dem och kräv det mognaste de har. Eller be att få en ost du själv kan låta få perfekt mognad i kökets varma kuvös. Hota med mig om de inte lyder.

Kylen är fulladdad nu kan helgen få komma!

Vad ska du äta i helgen? Den som presenterar den nördigaste helgplaneringen vinner den åtråvärda titeln Veckans matnörd.

Edit: Så jätttenördig behöver den inte vara. Bara god.

Är det inte konstigt: När man har så där skrämmande mycket att göra längtar man efter långsam mat. mat som tar tid, måste få ta tid. Aubergine till exempel. Den måsta lagas sakta, sakta för att beskan och svampigheten ska ersättas av en rökig fyllighet. Den som ätit riktigt vällagad baba ghanouj kan aldrig riktigt hemfalla åt xenofobi igen.

Jag har just slängt en skrumpen aubergine som jag hittade i kylen. Den dog oälskad. Och hur ekologisk den än var gjorde den ingen lycklig i min soptunna. Den här rostade auberginekrämen hade varit ett smartare val, min väninna Maria bjöd mig på den. Hon hade fiffat upp den med lite finfin oivolja, vitlök och spiskummin. Här ses guckan i sitt naturliga habitat på Egeisk import i Malmö. Nej, den är inte perfekt för den har en liten, knappt skönjbar kemisk syra. Men som långsam snabbmat är den banne mig så bra som det blir.

Snälla berätta var den finns i Stockholm!

Isobel skriver om lardo så att jag vill rusa och köpa på stört. Men vart rusar man? Tja, den bästa lardon jag ätit i Sverige importeras av den underbara tokan Gina Hjort. Med största sannolikhet hittar ni ett par av hennes lardosorter på NK Saluhall.

Lardolindat är varit ett stående epitet på krogarna senaste åren. Orsaken är helt enkelt att det mesta som är gott blir ännu godare i lardons mjuka omfamning. I synnerhet fisk och skaldjur trivs med lardon. Själv är jag mer inne på mer burdust bacon just nu och så fort receptmallen till Taffel.se är färdig presenterar jag den hittills enda kända kuren mot långtråkighet. Det vill säga den dystra känsla som ofelbart uppstår när jag kikar ner i Årstidernas fisklåda och ser långa. Behöver jag säga att boten är baconbaserad?

Långa är helt enkelt en mycket svår fisk. Tarvligt grov och liksom barrig och ullig samtidigt. Mysko, lite stearinlik smak. Jag har senaste veckan börjat inse att det inte är lutet i lutfisk jag avskyr utan helt enkelt själva fisken.

Enda gången jag drabbats av en liknande antipati för en fisk var under en semester på Madeira då jag råkade på ett särdeles misshandlat expemplar av den hajpade djuphavsfisken espada. Samma jolmiga ullighet, samma dävna smak. Här hade inte ens den omsorgsfullaste lardolindning hjälpt.

Eftersom jag redigerar recept för tidningen Gourmet har jag lagt märke till att de flesta kockar numera nöjer sig med röd spansk chilipeppar. En tämligen trist chili, i synnerhet när den massproduceras i Holland. Har chili blivit otrendigt efter hypen under det fusionsglada nittiotalet? Eller vill kockarna behålla sina hetaste hemligheterna för sig själva?

Själv sitter jag med kylen full av gom- och ögonbedövande chili i alla tänkbara färger. En välvillig odlare skickade ett paket för att visa upp sina produkter. Långsamt återupptäcker jag till fullo charmen hos de heta frukterna. Min man undersökte häromveckan exakt hur vrålstark en scotch bonnet är. Hans plågade stön den närmaste halvtimmen var svar nog.

Frågan är om jag inte älskar habanero mest av alla sorter. Ofta vackert orange, lika illande het som scotch bonnet men med en frappant parfym av passionsfruktsspetsad exotisk fruktcocktail. Aromen är så kraftig att den slår igenom även när du använder chilin knivsuddsvis. Allra bäst passar den kanske till aprikos. På sommaren använder jag färska aprikoser. Vintertid blir det torkade. Ibland mixar jag en sås på aprikoser, konserverad tomat, kanel, spiskummin, limeskal, lime och rödlök. Ibland får aprikoserna och habanero göra en långlagad fläskkarré sällskap i ugnen upp till fyra timmar.

Om du inte får tag på färsk habanero finns rungande räddning på flaska. Den här såsen hittade jag på Latinamerikanska Livsmedel i Hötorgshallen.