En uppskrapad kind, en stukad fot, nylärda skabrösa visor och en halvt avtuppad svägerska som provat snaps för första gången. Det var delfacit för den årliga kräftskivan med finlandsvenskfranskamerikansk prägel. Den stukade foten tillhör tyvärr mig och nu stirrar jag surt ömsom på den, ömsom på solen och klipporna utanför.

Jag har inte mycket mat att skriva om, det har kremerats korvar, det har sotats majskolvar och det har kokts baljor av färskpotatis. Faktum är att våra semestrar här också är en semester från tankar på matlagning. Men smörgåsarna vi äter! Hårt och mjukt surdegsbröd, helt och hållet på råg. Intensivt i smaken, med ett tjockt  lager smör, fett ylikypsäfläsk och fransk senap. Eller ekologisk, riktigt köttig kalvsylta med dillvippor och en driva skivad finsk frilandsgurka.  Det är små fasta förunderligt smakrika gurkor som gör alla andra gurkor gröna av avundsjuka.

Men det kan jag ju inte skriva om smörgåsar dag efter dag. Jag tycker att ni ska läsa lite mer på Matmolekyler för Malin och jag behöver all er hjälp med återföda (feedback, dårå).

… kommer ofta huvudvärk. Måste ha med astaxantinet att göra, va? Kan bara upprepa att de finska piskar de svenska med många kräftlängder. Och ni vet väl att dillmacka är ett måstetill? Smöra rostat bröd och doppa i finhackad dill. Galet gott i all enkelhet.

Snart får alla ni som är smarta nog att prenumerera ett nyhetsbrev som ett brev på posten.