Har du också varit med om det? Du vet: du läser en meny och det är helt omöjligt att bestämma dig. För du vill ha allt, precis allt och tanken på att missa en enda av rätterna känns djupt ångestframkallande. Sällskapet kan ju välja olika rätter vid bordet så kan ni ju smaka av varandra, föreslår resonligare personer. På vissa ställen kanske sådant fungerar men när jag igår läste den enkla men prydliga A4an på Bastard greps jag av ett sådant primitivt habegär att alla löften om smakbitar från andras tallrikar kändes som skymfer.

Efter en stunds intensiv vånda beslöt jag mig för tre förrätter. Det blev halkig, len lardo med tydlig kryddpepparsmak och rostat bröd, en senapsgriljerad grisknorr med en generös driva sallad av mâche och tunnskivade rädisor. Och så en mild hemgjord fransk blodkorv, boudin noir, med pinjenötter och maskrosblad. Ändå satt jag och tittade glupskt på mina medätares portioner. Gigantisk fläsklägg med sötsyrlig sås,  farro och bittra örter. Salsiccia med aïoli och brynt savoykål. Min väninna M hävdar att personalmaten på Bastard består av filé för någonstans måste den ta vägen. Vi skänkte dem en medlidsam tanke.

Till avslutning blev det en vaniljgräddpudding toppad med passionsfrukt mango och mynta. Den var, trots att den perfekta konsistensen och behagligt låga sötman som inbjöd till överkonsumtion, lagom att dela på tre.

Jo, jag vet att jag borde vara lycklig när jag tänker tillbaka på det men det är jag inte. Jag grämer mig nämligen fortfarande att jag inte beställde tomattarten med salt torsk. Den hade suttit fint till frukost idag.

Att vara krogkritiker kräver en naivitet gränsande till stupiditet. Man måste nämligen på allvar tro att man är den första som upptäckt hur underbart brynt smör kan kan dofta, att gös är en fantastisk fisk och att ställen som Westerby Gård är en pärla som ingen annan upptäckt. Någonsin. Då och bara då kan man få till den där riktiga entusiasmen när man förkunnar sitt evangelium.

Typ så här:

Westerbygårds gästfrihet börjar redan ett par hundra meter innan du når den röda gården med vita knutar. På åkern nedanför växer nämligen ärtor i kanten och en skylt bjuder vänligt:. Ärtor-Herneitä Var så god. På vägen hem fyller vi ena ärmen på en jacka med släpärtor och den andra med små fina kantareller. Även om Westerbygårds personal knappast planterat ut kantarellerna i vår väg så känns det så i alla fall.

Låt oss ta det från början. Westerbygård (45 minuter med bil från Helsingfors) är en gård med anor från 1500-talet och huvudbyggnad som dateras kring mitten av 1800-talet. Historien avspeglas i den elegant återskapade, milt eklektiska miljön med sobra gråtoner som jag i min bottenlösa okunnighet associerade till gustavianskt, Det hela räddades från överputtinuttighet av ett stiligt men bonnigt blanknött trägolv.

På verandan med uteservering bjuds utsikt över den lilla dalen med trädgård och havreåkrar (med ärtkant). Ett gråpäronträd smyger förstulet in sina dignande grenar över verandans räcke.

Serveringen är förtjusande vänlig, och gör sitt jobb men borde tala mer både för och om sin mat och sitt vin för det är de värda. Inte minst maten som baseras på lokala råvaror imponerade stort. Den pinfärska stekta gösen är ett paradexempel på hur väldigt långt man kan komma med brynt smör och kärlek; helt utan att konstra till det med långväga och långsökta kryddor. Laxsoppan smakar fisk, grädde, dill och potatis; med andra ord hjärtinnerligt gott på samma enkla vis.

Lammkarrén kunde haft en mer finstämd sås än den kraftiga och limmiga rödvinsskyn. Den enda tallrik som lider av akut överetablering är husets sallad med kokt ägg, ett fantastiskt skogsduvbröst, svartvinbärssås, senap, tomattärningar, gurka, en mild hemostliknade gethistoria och sallad från gården. Kokt ägg och svarta vinbär bör aldrig befinna sig på samma tallrik. Och getost bör ha så lite som möjligt med senap att göra. Det bara är så.

För övrigt var brödet trist bikarbonatlimpa och det utlovade hembakta rågbrödet till soppan uteblev. Men vi åt, njöt och förlät. Inte minst med tanke på de sympatiska priserna. De flesta av varmrätterna låg på knappt 200 kronor. Imponerande nu när euron är så svindlande hög.

I och med det här inlägget har vi nog avslöjat den pinsamma sanningen för släkten: vi missade på dag och åkte till Westerby Gård idag istället för i morgon. Det är nämligen först då släktlunchen med ungarnas farfarsfar kommer att äga rum. Men faktum är att stället är så sabla bra att vi i denna stund lyckönskar varandra till misstaget och redan ser fram mot morgondagens repris. Och nästa års.

Salt&Brygga har alltid varit en hyvens krog. Maten har aldrig varit sensationellt bra men tillräckligt bra för att man ska vara riktigt nöjd att bo ett falafelkast (standardenhet i Malmö) därifrån. Dessutom har det ekologiska engeagemanget alltid känts genuint snarare än trendängsligt påklistrat. Döm om min förvåning när jag i dag möttes av en ostbricka som fick mig att baxna. Ostarna var trevliga, om än inte ögonbrynshöjande. Men tillbehören, tillbehören! En liten vaniljig perfekt balanserad chutney på färska och torkade aprikoser samt körsbär, en pumpaolja med perfekt rostade mixade pumpafrön och fullkomligt perfekta små lövtunna knäckebröd. Jag var förstummad, bedårad.

Efter som jag känner krögaren Björn Stenbeck passade jag på och fråga om de fått en ny bagare och han avslöjade att Sonja avböjt ett jobb som kökschef hos Lauterbach för att jobba hos honom i sommar innan hon börjar som restauranglärare.

Så nu vet ni vad ni ska göra. Beställ bord på Salt&Brygga en kväll ni vet att Sonja jobbar. Beställ med myndig röst in allt som just Sonja lagat just den kvällen och ni får förmodligen en kalasmåltid.

Jag vet inte hur många gånger jag berättat historien. Den är lent blanknött nu, men jag älskar den fortfarande.

Då, för kanske sju, åtta år sedan, arbetade jag på frilanskontor i Malmö men pendlade fortfarande till Lund. När arbetsdagarna gick över i kväll och jag drog mig för att åka hem till den där staden jag inte riktigt kom över ens med behövdes det ursäkter att stanna kvar och äta middag ute. Fast jag egentligen inte hade råd. På Victors vid Lilla Torg fanns det en lillig, lite medelhavsinspirerad meny som var en upprabbling av kvarterskorgsmantran: Getostkräm, bruschetta, soltorkade tomater, pesto, oliver… Ja, ni fattar galoppen.

Knepet var att ringa innan och kolla om Daniel jobbade. För när Daniel jobbade satt varenda Medelhavsklyscha som en smäck. ja, de upphörde till och med att vara klyschor och blev till självklarheter. Jag begriper fortfarande inte vad det är som gör att vissa kockars mat alltid är två snäpp bättre än andras trots att ingredienserna är identiska. Något med vinkeln som basilikakvsiten spretade i, det där extra draget med pepparkvarnen. Mjukheten i getostkrämen. Jag visste inte vem Daniel var, kände inget behov att presentera mig. Jag åt hans mat och viste att han var hyvens. Det räckte.

När jag ett par år senare träffade Daniel Müllern fick vi veta att hans kollegor hade haft roligt åt att det ringde okända kvinnor och frågade om han jobbade utan att vilja prata med honom. Hans flickvän hade varit mindre road.

Nu har Daniel startat Brasserie Östergatan i Ystad. Jag har bara hunnit ta ett glas vin i baren och tugga på en perfekt fläsksvål och jag kan inte bärga mig tills jag får komma dit att äta. Jag kommer inte att bli förvånad; det är klassiska rätter, betryggande smakkombinationer på menyn. Det kommer att vara väldigt bra. Inte så att man lyfter ögonbrynen, inte så att man messar alla polarna mitt i middagen. Men så att man blir så där innerligt glad i magen. Kanske är det den maten jag uppskattar allra mest.

Efter att lyckligt har återförenats med vårt bagage (i alla fall fått veta att det var på väg) begav vi oss ut i ett soligt Bilbao. Få pratar engelska men vänligheten är stor och kroppsspråk och haltande spanska räcker långt. Vänligheten är inte översvallande utan mer värdig. Bilbaoborna fjäskar inte för turisterna men nonchalerar dem inte heller. Det är ganska imponerande med tanke på att turism är ett mycket nytt fenomen i den ganska ruffiga forna varvindustristaden. Orsaken till att miljoner vallfärdats till Bilbao kunde länge förklaras i ett enda ord. Guggenheim. Frank Gehrys titanglänsande skulpturala byggnad rymmer en makalös samling modern konst. Och bygnaden, som liknats vid Marilyn Monroe, har i sig varit en attraktion.

Men numera är det även maten som lockar turisterna. I Baskien fanns redan alla förutsättningar för ett strålande kök; men kulturturismen gav den gastronomiska revolutionen bränsle. I runda slängar 9 miljoner besökte Guggenheim-museet mellan 1997 och 2007. Inte illa för en liten stad med runt 350.000 invånare.

I Baskien är det tätt mellan stjärnkrogarna. Jag har tidigare ätit på både utsökta Mugaritz och Zuberoa (som jag var mindre imponerad av). Men det jag älskar allra mest är att sitta på barer och äta enkla pintxos med det vita lokala vinet txakolin.

Till lunch idag åt vi alltså helt enkelt pintxos på stimmiga Purple Bar med just de där två glasen txakoli som stunden och den höga fetthalten i köket krävde. Vi satt inne i baren uppspetade på vingliga stolar; utanför stod det Bilbao-bor och kisade mot den klara vintersolen som snabbt gjorde vinterjackorna överflödiga. Inte en turist inom hörhåll.

Det var tämligen traditionella pintxos som serverades även om godbitarna var elegantare och mer utstuderade än brukligt. Vi lirkade det sötsalta köttet ur havssnäckor med knappnålar. Övergick till stabbiga smakrika albondigas i rik oljig sås på vitt vin, bröd och lök som stekts söt. Miniburgare toppade med stekta vaktelägg. Till sist spett med svampar och bacon som stektes med vitlök och persilja.

Vi har fått en läsarfråga från Maria:

Jag har en mat- och Stockholmsrelaterad fråga som jag hoppas ni på Taffel kan hjälpa mig med! Jag har förstått att ni får en massa frågor och att ni inte hinner svara på alla, men jag håller tummarna för den här…

Min fråga gäller mitt kommande disputationsfirande i februari. Jag bor i Göteborg men ska disputera i Stockholm – en stad jag tyvärr inte känner till så bra. Eftersom att hyra en egen lokal blir för krångligt, så letar jag nu efter nån lämplig restaurang dit vi kan gå på kvällen. Men jag vill ju så gärna att det inte bara blir vilken restaurang som helst, utan någon där maten är bra och stämningen är avslappnad! Detta är alltså min fråga:

Känner ni till nån trevlig men prisvärd restaurang i Stockholm där man kan boka för en större grupp (ca 20-40 pers, flera bord funkar) som är av blandade åldrar och nationaliteter? Och där ljudvolymen är pratvänlig. Middagen blir på en torsdag.

Jag skulle bli otroligt tacksam för tips!

Härförleden samlades ett antal stjärnprydda kockar på en liten restaurang i Helsingfors. Ja, man kunde räkna till sex stjärnor sammanlagt vid det lilla bordet på den skumma restaurangen. I slutet av måltiden hyllades de rodnande kockarna på krogen med applåder av de berömda matgästerna med René Redzepi från danska tvåstjärniga Noma i i spetsen. Kuggfrågan är nu: Vilken krog?

Svaret är Salve, ett favorittillhåll för hamnarbetare och de som blir sugna på en lonkero mitt på blanka dagen. För er oinvigda måste jag berätta att lonkero är finska för långdrink, färdigblandad ginåtonic (fast på finsk grapefruktssoda)på flaska. Salve är den typen av krog där salladsbuffén består av ett stort tråg sillsallad med potatis och inlagda rödbetor samt ett pliktskyldigt tråg strimlad isbergssallad.

Varför gå dit? Jo, Salve serverar vad många anser vara den bästa stekta strömmingen i Helsingfors. För en dryg hundring får du ett tiotal små stekta strömmingar och ett berg grov potatismos krönt av en klick smör som smälter ner över hela härligheten. Är du karl eller kvinna för din hatt äter du hela strömmingen rakt av med hull och hår … nej, förlåt ryggrad och stjärt. Det är sagolikt gott. Därför blandas publiken upp av konstnärer, affärsman och en och annan lysten matnörd. Igår var vi där och förtjustes.

Enligt en ögonvittnesskildring belv René Redzepi så upphetsad över de knuspriga strömmingsstjärtarna att han plnerar att servera enbart den yttersta stärtbiten med den fantastiska knapriga fenan som tilltugg till champagne.

Kom ihåg var ni läste det först!

Jag får väldigt många trevliga, roliga frågor mejlade hem till mig. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. Vill. Men det går bara inte. I väntan på Taffel.se.s frågelåda lägger jag ut några här som jag tror har allmänintresse.

Jag bor och arbetar i Luxemburg sedan drygt sju år. Under de femton år jag bodde i Stockholm innan vi flyttade hit ner så var jag först apfattig, sen aningen mindre fattig och sen småbarnsförälder i förorten. Det innebär att de enda restauranger jag har koll på är
billiga, barnvänliga, businesslunchställen och/eller nerlagda.

I mitten av maj ska några kolleger och jag till Stockholm på konferens och eftersom några av dem är mycket matintresserade vill jag ta med dem på något riktigt bra. Vi kommer att bo på söder, och det skulle vara skönt med gångavstånd tillbaka till hotellet om maj månad blir så fin som jag inbillar mig att den brukar vara. Jag har läst lite om Frantzén/Lindeberg och det låter alldeles underbart. Finns det andra ställen jag borde fundera på?

Alla tips är varmt välkomna!

Regngrå hälsningar från Luxemburg,

Jorun

Folk frågar mig ofta varför vi hänger på Judit och Bertil.

Är maten fantastisk? Nä! (Undantaget oxsvansgrytan som gästspelade ett tag.)

Är vinlistan intressant? Nä!

Är det billigt? Nä!

Judit & Bertil är helt enkelt haket där summan är mer än delarna. Nu säger bostadsrättsföreningen upp kontraktet utan föregående diskussion. Botten!

Naturligtvis har jag gått med i Facebook-gruppen.

Andreas och jag har en passion för gris gemensamt. Grisens ultimata manifestation kan nu avnjutas på Matbaren i Stockholm.

Långrostad spädgris parfymerad med toskanska kryddor med kronätskocksdressing. På salladsbädd med hyvlade majrovor. överst ser du knaperiknus av grisens knuspriga svål. Extas på ett fat. Trots att grisen var lite för kylskåpskall och vitlöken en aning för framträdande slog den med flera trynlängder det mesta jag ätit i grisväg.

Personalen är bedårande, viner kan fås på halva okynnesglas och stämningen på topp.

Det blir nog lunch där igen nästa vecka.  För det finns blodpudding på menyn …