Andreas Ekströms (som vanligt) intressanta artikel i dagens Sydis väcker gamla minnen till liv. En gång, i ett annat liv när jag hade cateringfirma för mer än 15 år sedan  lagade jag mat när en kulturpersonlighet fyllde år. Trots att hon själv var tämligen erkänd och otvivelaktigt begåvad, for hon då och då ut i köket och pladdrade nervöst vilka fina människor som kommit. Det hela var lite rörande. Jag trancherade renstek för glatta livet, lyssnade med ett halvt öra och log artigt.

Vi serverade krabbfyllda parmarullar med italienska inkokta och marinerade grönsaker till förrätt, sen kallt marinerat reninnanlår, potatis med trattkantareller, enbär och rotsaker och syltade körsbär.

Mitt i desserten kommer värdinnan in, rosa för att inte säga högröd om kinderna och utbrast: Hårras, har hållit tal och han kunde inte sluta prata om din mat! Jag hade ingen aning om vem den där Hårras var, men förstod att detta av någon anledning innebar att maten var mer än godkänd. Den var fanimig kanoniserad. Hon glömde berätta vad hon själv tyckte, eller vad andra gäster sagt. Men Hårras hade hållit tal om den. Sen kom värdinnans trevliga barn ut i köket (ja, du gissade rätt de är också i kultur- och mediasvängen numera) också de förkunnade vad som skett. Hårras, Hårras!

Efter detta var min cateringfirma flitigt anlitad i kultursvängen. Folk var förfärligt trevliga, ofta världsfrånvända och i regel rätt snåla. Och tänk de använder samma argument för att pressa priserna som de gör idag när de vill köpa mina artiklar: ”Det är bra för dig att få exponering!” Den enda som var genuint otrevlig var en känd svensk redaktör och storartad stilist  som dock ringde upp mig dagen efter vårt misslyckade planeringsmöte och bad uppriktigt om ursäkt med den avväpnande ointellektuella ursäkten att han ”hade haft mens”.