Är kummin en styggelse eller en välsignelse? Var passar det och var är det malplacerat? Ordet är ditt!

En av de hemskaste sakerna med att jobba som matskribent är att man gör fel ibland. En del misstag är banala; något man i efterhand kan skratta åt. Andra är allvarligare. Jag har gjort ett par riktigt elakartade som fortfarande ger en kall, vasskantad klump i magen varje gång jag tänker på dem. Men hade jag varit lika klantig som skribenten bakom boken den vackra indiska boken Masala hade jag förmodligen aldrig förlåtit mig själv. Extra pinsamt är det att recepten granskats av Christina Möller, en oerhört kompetent kvinna som tidigare varit chef för KF:s provkök.

I boken används genomgående kummin istället för spiskummin. Ja, det är sant. Det är inget mer eller mindre än övergrepp på Indiens matkultur. Vanliga kummin är en ytterst dominant krydda som inte alls passar in i sammanhanget. Det är möjligt att resultatet blir ätligt ändå men kalla det inte för indisk mat.  Svart kummin som används i vissa indiska rätter kallas ibland av misstag för caraway. Men även den har en helt annan smak än spiskummin. De är inte ens snarlika som anis och fänkål.

Det fåniga är att bokens mat annars är oerhört mycket mer ambitös än indiska kokböcker. Tips om att frysa curryblad om man får tag på färska, ambitiösa ingredienslistor… Men varför snoka upp kokum och asafoetida om resultatet ändå ska totalkvaddas?

Så är det ju en del småsaker också. Sånt man hade kunnat leva med, små skönhetsfläckar. Som att ”rött chilipulver” ofta förekommer i receptens ingrediensförteckningar. I Sverige är detta en ”mexikansk” kryddblandning. Jag är rätt säker på att författaren menar mald chili. Svarta senapsfrön ingår ofta i recepten. De är svåra att få tag på och därför är det bra att upplysa om att bruna är en acceptabel ersättning. Gula kan inte riktigt användas på samma vis, de blir beska.

Jag har bara ögnat igenom boken som hastigast. Bilderna av Håkan Elofsson är underbara. Formen fin och texterna inspirerande (det lilla jag läst). Synd bara med hjärnsläppet.

Jag är inte lycklig alltid. Men igår … Åh, det är små saker. Ni tycker säkert att det är bagatellartat. Det där fnoskiga min älskade viskade i mitt öra på morgonen som fick mig att gå upp utan att reta mig på onedfällda toalettlock, berg av smutstvätt och andra trivialiteter. Och att sen gå till Matlabbet och pyssla planlöst en dag utan deadline. Jag insåg åter hur fundamentalt det planlösa pysslandet är för min lycka. Och hur sällan jag ägnar mig åt det. Pottering heter det på engelska och jag funderar på en lämplig svensk term. Larvande? Fnulande? Pulande?

Små petitesser som gör en glad. Att lyckas med en plommonsås första gången man lagar den, att överraskande få ett par dunkar nypressad äppelmust av någon man gillar väldigt mycket. Och att kunna ge ett par burkar marmelad tillbaka. Utan saknad, eftersom jag gillar att koka marmelad mer än att äta den.

Och så att få smida ränker med min nya vän David och att gemensamt ta oss en och annan okynnessnus. Att få ett fånigt sms av någon jag bryr sig om som befinner sig på andra sidan klotet. Och sen skiner solen lite genom regnet och jag tänker att det nog är just för mig. I alla fall kan det inte finnas någon annan som uppskattar det så mycket som jag.

Och så passade jag på att laga, bjuda och äta rödbetssoppa nu när min man är på konferens. Rödbetor är nämligen en av de få saker jag och min man tycker olika om. Han har naturligtvis fel, men det behöver ni väl inte tala omför honom.

Snart ska jag ge er recept på min mammas borjstj också, men till den hör en annan vådligare historia som inte har så mycket med lycka att göra. Men som naturligtvis är betydligt mer underhållande än saligt trams.

Rödbetssoppa med kummin och senap

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 35 minuter

Kummin och senapsfrön är avgörande för att soppan ska smaka riktigt bra. Och så de där dropparna vinäger på slutet som balanserar rödbetornas sötma.

• 1 gul lök
• 2/3 tsk kummin
• 1 tsk brunt senapsfrö
• 2 msk smör
• 1 palsternacka
• 4 stora rödbetor
• 2 lagerblad
• 1 l lagom spädd kycklingbuljong eller lantbuljong
• 1-2 tsk balsamvinäger
• salt, nymald svartpeppar
• Till servering:
• Repad timjan
• Gräddfil, smetana eller creme fraiche

1. Halvera löken, skala den och dela i kvartar. Skiva tunt. Fräs löken med kummin och senapsfrön  på mycket låg värme i en tor tjockbottnad kastrull i rostfritt eller teflon. Fräset ska bli en smula gyllene men inte brynt.
2. Skala palsternackan. Skär den till kvartar på längden och skiva sen tunt. Rör ner i lökfräset och fräs vidare medan du ger dig på rödbetorna.
3. Skala rödbetorna. Skär dem i kvartar och skiva tunt. Vänd ner i fräset och fräs i någon minut.
4. Lägg ner lagerblad och slå på buljongen. Låt sjuda under lock 15-20 minuter tills rödbetorna är mjuka.  Smaka av med vinäger, salt och peppar.