Redan före sommaren hördes tisslet och tasslet om att det skulle öppnas en bra mexikansk restaurang. La Neta. Jaja, det där har man ju hört förut. ”God mat av fina råvaror lagad med kärlek. genina smaker.” Typ. Gäsp. Men med tanke på hur jag känner för mexikansk mat, eller kanske mer exakt för dess främste förespråkare i USA, Rick Bayless var vi ju tvungna att masa oss till den lilla spartanska lokalen på Barnhusgatan 2. Deras vackra men förvirrande hemsida gav inte mycket ledning. När vi försökte beställa bord till kvällen fnissade de och sade att det inte behövdes.

Väl på plats insåg vi raskt att det var ett fastfood-hak snarare än en myskrog. Kritvita väggar, oranga pinnstolar. På disken stod lättviktiga plasttalrikar i bjärta färger på lång rad. Längst bak i köket skymtade en maskinpark. Den är imponerande, den är importerad. Den kan spotta ur sig tortillor i en rasande fart. Och det behövs, för det är redan knökfullt på luncherna.

Stället drivs av bland andra kärleksflyktingen Ricardo Medrano och hans kusin som är kock. Menyn är synnerligen begränsad. Kunskapen i det svenska språket rudimentär, men det kompenseras av en lite yrvaken charm. Olika tacosorter, quesadillas och tre tillbehör står på menyn. En liten buffé med salsor, hackad silverlök och koriander står uppdukad. Starka såser står i stora skålar på en hylla tillsammans med färggranna salt- och pepparkar i äkta plast.

Det är rent ut sagt skitgott. Inte märkvärdigt, inte avancerat. Man äter och blir glad, man behöver inte analysera eller fundera. Det smakar som gatumat i Mexiko. Guacamolen är balanserad med känsla, försedd med lök och tomathack och serverad med nyfriterade majschips. Allra godast är salsorna på buffén. Jag blir tårögd när jag äter den limefriska gröna salsan på tomatillo och avokado, den rökiga chipotlesalsan är nästan lika bra. Habanerosalsan hade de tagit bort vid vårt besök eftersom den var så eldig att gästerna klagade. På menyn blev jag mest förtjust i kryddat fläsk med en liten, men absolut nödvändig ananasbit ovanpå en näpen majstortilla. Du lassar på av såserna, viker den till en taco och glufsar i dig i ett par nafs. Sen är du nöjd i hela kroppen. Ja, mina mungipor letar sig uppåt till och med när jag skriver det här.

Priserna är inte låga, det krävs en hundring eller mer för att du ska bli mätt. Eftersom jag är en konstig människa blir jag glad av sådant. Det visar att det finns överlevnadsinstinkt och självförtroende. Naturligtvis hoppas jag på ytterligare utveckling, större meny, tequilabar… Men redan det här räcker långt.

Äh, okejdå: Det här är väl god mat av fina råvaror lagad med kärlek, helt enkelt.

Heja, La Neta!