Hemma sjuk. Lyckligtvis lyckades jag vara frisk igår när jag tillsammans med Frk Brax och andra förtjusande människor goffade i mig mer än jag behövde på Oaxen. Jag vet att ni kommer att fråga: Jo, det blev ett krispstekt gyllenbrunt grishuvud också.  Frågan är vad som var godast. De örökta kompakta välkryddade korvarna? Den kallrökta inlagda sillen med tomat och spiskummin? Pepparrotsströmmingen med kryddpeppar? Den lufttorkade grissidan med valnötter? Kalvterrinen som fick en av matgästerna att falla i gråt. På riktigt. Molnet av havtornsglass som lade sig som bomull över alltsammans? Att sakta köra genom det snöpudrade kalkbrottet i stjärnljus var en nästan lika magisk upplevelse. Mottagandet med den perfekta avvägningen av professionalism och värme inte att förglömma.

Lite för sjuk för att kunna ge en mer detaljerad rapport. Istället bjussar jag på några trevliga länkar. Samt konstaterar att boken Oaxens julbok hade kunnat bli ännu bättre med en redaktör, en korrläsare och en AD med mer intresse för läsare och lagare än bläddrare, och mindre fixa idéer. Snygg men skriande användarovänlig. Jag gillar Anders Thessings svala eleganta och dovt hemlighetsfulla bilder. Idén till de snygga bordsbilderna tagna ovanifrån har nog lånats av Nose to Tail Eating.

Boken är mer än köpvärd om resultaten kommer ens på en kilometers avstånd av Magnus Eks makalösa kreationer. Bara receptet på den fylliga men strama kakaoglöggen med försonande drag av vanilj är värd bokpriset. Någon som har provlagat rätterna?

För oss som bor i Stockholm kan det mycket väl vara årets godaste nyhet att landets bästa krögarpar Magnus Ek och Agneta Green flyttar hit. Exakt vart? De bara ler hemlighetsfullt när vi frågar.

Nåja här kommer några länkar:

Coola spinoffer på caesarsallad. (Fast är någon godare än originalet?)

Olika typer av ingefära ger sin karaktär åt kakor.

Jungpana-te är uppenbarligen het skit.

The Atlantic sammanfattar 2010.

Vår vän Martin har skrivit ett intressant inlägg om salt på frukt med en massa matnyttiga förslag på härliga kryddblandningar. Det enda som förvånar mig är att både Martin och flera kommentatorer verkar lite förbryllade över vanan. Prosciutto och melon presenteras som en av få europeiska kombinationer av salt och sött. Ibland glömmer vi kanske att vi nästan varje dag äter en mycket söt frukt i ett salt sammanhang. Nämligen tomat. Gurka också för den delen, men den är inte lika fruktig i karaktären vilket vi gör vårt bästa för att åtgärda genom att dränka den i syra och socker.

Ibland fantiserar jag om hur det europeiska köket skulle sett ut om en annan frukt skulle fått samma tongivande roll som tomaten. Och så funderar jag på vilken frukt som bäst skulle ersätta tomaten och vilka justeringar i kryddor som skulle krävas då. Min starkaste kandidat hittills är plommon, även om det har en liten bitterhet som skulle kräva andra tekniker. Och plommon saknar tomatens umamieffekt. Nja, riktigt så bra idé är det nog inte. Hur som helst är det den här sortens tankelekar som får mig och andra att uppfinna nya recept.

Jag drömde från början om mig en bolognese på plommon, fast med fläskfärs stjärnanis och ingefära på risnudlar. Det blev det här receptet med sockerstekt färs istället. Och eftersom jag var besatt av idén med en plommonsås skapade jag det här receptet som är ett hopkok av olika recept jag hittade på nätet. Varianter av grekisk sallad på plommon fungerar också utmärkt. Jag gillar Annas recept jättemycket.

För övrigt saknar svenska språket ett bra ord för savoury. Vi är i skriande behov av en svensk motsvarighet. Den som myntar ett begrepp som verkligen är tiptopp belönas med en bok.

Edit informerar: Vi har flera lovande förslag: saltaromatisk, sälsig, pikant, matig. Kom med flera så ordnar vi en omröstning!

Edit förtydligar: Savoury kan ha flera betydelser men det är betydelsen ”motsats till sötsak” jag vill åt. I engelskan skiljer man på sweet dishes och savoury dishes.

Sådan här passion får mina ögon att tåras: En grundlig undersökning av hur man skapar den perfekta knapersvålen (tack Maria för tips).

Hörrni, idag får ni läsa mig i Sydis istället. Jag är strängt upptagen med att avkalka den Lummelunda-grotta andra envisas med att kalla badrum, göra pulled pork åt 11 stora och små samt få ur mig en text eller två. Ikväll inleds middagen med stor ostbricka och en sofistikerad  finsk åkerbärsskumpa tillverkad i ett kloster nära ryska gränsen samt en hoppingivande tokvulgär jordgubbsskumpa jag fått som produktprov. Sen blir det tacokalas med det pillade fläsket. Lätlagat och förhoppningsvis mycket gott.

Just nu tokjobbar jag men hoppas att kunna lägga upp recept på något trevligt senare  ikväll. Tills vidare får ni hämta lite inspiration i mitt andra pörte där jag bjuder på mackor och öl. Mackan med rostad rotsellerimousse, aprikoser och hasselnötter rekommenderas varmt. Min kollega Håkan Engström som tipsar om öl rekommenderas ännu varmare; han är en ohyggligt fin och mångsidig skribent. Tillsammans med favoritfotografen (min och många andras) Peter Frenneson har han gett ut en superfin intervjubok om skånska artister. Trots att jag är genuint ointresserad av musik läste jag med förtjusning.

Läs!

Marion Nestlés blogg.

Allt, precis allt av Chimamanda Ngozi Adichie. Mår illa av att jag aldrig kommer att skriva tiondelen så bra. Just nu läser jag The Ting Around Your Neck. Om de avgörande beslut som formar oss och hur det till synes irrationella är livsnödvändigt. Om vad som gör oss till dem vi är. Om mod som liknar enfald och kärlek som doftar Nivea.  ”She makes storytelling seem as easy as birdsong.”

M.F.K Fisher och fundera på varför svenska gudabenådade matstilister försvunnit i glömskan.

Ni får trösta er med artikeln om glass i Sydis tills jag är i matlagningstagen igen.Just nu håller vi på och fejar och snyggar upp i stugan. Lägligt nog har jag lyckats skära upp ett finger på ett glas som sprack i min hand. Så eftersom jag blodar ner överallt blir det ett Sisyfosarbete.

Tricket för att det inta ska bli outhärdligt att åka är att stanna så pass länge att man börjar sakna vissa av civilisationens välsignelser. Nu ser jag fram mot att förköpa mig på Bondens marknad, beställa lådor av Årstiderna, botanisera i Hötorgshallen och att laga mat i ett anständigt kök med surrande, svirrande maskiner och framför allt en diskmaskin. Det har varit lite klent med recept här eftersom vi kör många säkra gamla kort och grillar fina köttrika finska korvar. Nu ska jag hem och kompensationskoka sylt, chutney och marmelad

Andreas Ekströms (som vanligt) intressanta artikel i dagens Sydis väcker gamla minnen till liv. En gång, i ett annat liv när jag hade cateringfirma för mer än 15 år sedan  lagade jag mat när en kulturpersonlighet fyllde år. Trots att hon själv var tämligen erkänd och otvivelaktigt begåvad, for hon då och då ut i köket och pladdrade nervöst vilka fina människor som kommit. Det hela var lite rörande. Jag trancherade renstek för glatta livet, lyssnade med ett halvt öra och log artigt.

Vi serverade krabbfyllda parmarullar med italienska inkokta och marinerade grönsaker till förrätt, sen kallt marinerat reninnanlår, potatis med trattkantareller, enbär och rotsaker och syltade körsbär.

Mitt i desserten kommer värdinnan in, rosa för att inte säga högröd om kinderna och utbrast: Hårras, har hållit tal och han kunde inte sluta prata om din mat! Jag hade ingen aning om vem den där Hårras var, men förstod att detta av någon anledning innebar att maten var mer än godkänd. Den var fanimig kanoniserad. Hon glömde berätta vad hon själv tyckte, eller vad andra gäster sagt. Men Hårras hade hållit tal om den. Sen kom värdinnans trevliga barn ut i köket (ja, du gissade rätt de är också i kultur- och mediasvängen numera) också de förkunnade vad som skett. Hårras, Hårras!

Efter detta var min cateringfirma flitigt anlitad i kultursvängen. Folk var förfärligt trevliga, ofta världsfrånvända och i regel rätt snåla. Och tänk de använder samma argument för att pressa priserna som de gör idag när de vill köpa mina artiklar: ”Det är bra för dig att få exponering!” Den enda som var genuint otrevlig var en känd svensk redaktör och storartad stilist  som dock ringde upp mig dagen efter vårt misslyckade planeringsmöte och bad uppriktigt om ursäkt med den avväpnande ointellektuella ursäkten att han ”hade haft mens”.

En gång för alla. I Expressens sommarserie om Hellsing.

Edit: Jag tycker alltid det är trevligt med folk som kritiserar ikoner. Expressens tidigare Hellsingartiklar tycker jag var alltför hovsamma och framför allt grymt tråkiga. Fredrik Fischer är kritisk. Andreas Ekström beklagar sig över Hellsing som en tomhetens apostel (vilket ju är en del av finessen enligt mig). Andreas menar att det inte är någon utmaning att rimma om man hittar på ord. Det är ju fusk!

Nej, det är inte svårt att hitta på ord, lika lite som det är svårt att hitta på en ny rätt (vitlökskryddad jordgubbssufflé med sardellsås, koriander och punschkräm, se där!). Det svåra är att hitta på något som låter fullkomligt oemotståndligt. En lapprika papprika puddingpastej. Något som bara måste upprepas om och om och om igen. Ord som gör en lycklig utan att man kan förklara varför.

För att läsa Hellsing med behållning måste man ge upp all kontroll, alla förutfattade meningar. De vuxna förlorar sitt överläge mot barnen. För barnen förstår ofta på en gång, de värjer sig inte mot funktionsfritt nonsens som dinkelidunk, Kalopsis och kusinvitaminer. Det är lite skrämmande men väldigt vackert. Det är upprörande opedagogiskt, fritt från fullkorn och det har format mig.

Jag undrar hur det påverkar folks personlighet att Facebook mer eller mindre tvingar dem att tala om sig själva i tredje person. Kommer det att ge en karaktärsdanade distans till de egna prestationerna? Eller bara fucka upp språkkänslan? Eller spelar det absolut ingen roll?

Nåja här kommer i alla fall en länk till lite Lisa i Sydsvenskan.

Jag jobbar fortfarande men deta kompenseras mer än väl av att jag i morgon åker hit för att träffa Camilla Plum. Sen ska jag skriva en lång artikel om henne, jag menar verkligen lång. Och det är i sådana här stunder jag skäms över min understundomliga gnällighet för det är ju trots allt makalöst kul att vara matskribent.