Hörrni, idag får ni läsa mig i Sydis istället. Jag är strängt upptagen med att avkalka den Lummelunda-grotta andra envisas med att kalla badrum, göra pulled pork åt 11 stora och små samt få ur mig en text eller två. Ikväll inleds middagen med stor ostbricka och en sofistikerad  finsk åkerbärsskumpa tillverkad i ett kloster nära ryska gränsen samt en hoppingivande tokvulgär jordgubbsskumpa jag fått som produktprov. Sen blir det tacokalas med det pillade fläsket. Lätlagat och förhoppningsvis mycket gott.

Just nu tokjobbar jag men hoppas att kunna lägga upp recept på något trevligt senare  ikväll. Tills vidare får ni hämta lite inspiration i mitt andra pörte där jag bjuder på mackor och öl. Mackan med rostad rotsellerimousse, aprikoser och hasselnötter rekommenderas varmt. Min kollega Håkan Engström som tipsar om öl rekommenderas ännu varmare; han är en ohyggligt fin och mångsidig skribent. Tillsammans med favoritfotografen (min och många andras) Peter Frenneson har han gett ut en superfin intervjubok om skånska artister. Trots att jag är genuint ointresserad av musik läste jag med förtjusning.

Läs!

Marion Nestlés blogg.

Allt, precis allt av Chimamanda Ngozi Adichie. Mår illa av att jag aldrig kommer att skriva tiondelen så bra. Just nu läser jag The Ting Around Your Neck. Om de avgörande beslut som formar oss och hur det till synes irrationella är livsnödvändigt. Om vad som gör oss till dem vi är. Om mod som liknar enfald och kärlek som doftar Nivea.  ”She makes storytelling seem as easy as birdsong.”

M.F.K Fisher och fundera på varför svenska gudabenådade matstilister försvunnit i glömskan.

Ni får trösta er med artikeln om glass i Sydis tills jag är i matlagningstagen igen.Just nu håller vi på och fejar och snyggar upp i stugan. Lägligt nog har jag lyckats skära upp ett finger på ett glas som sprack i min hand. Så eftersom jag blodar ner överallt blir det ett Sisyfosarbete.

Tricket för att det inta ska bli outhärdligt att åka är att stanna så pass länge att man börjar sakna vissa av civilisationens välsignelser. Nu ser jag fram mot att förköpa mig på Bondens marknad, beställa lådor av Årstiderna, botanisera i Hötorgshallen och att laga mat i ett anständigt kök med surrande, svirrande maskiner och framför allt en diskmaskin. Det har varit lite klent med recept här eftersom vi kör många säkra gamla kort och grillar fina köttrika finska korvar. Nu ska jag hem och kompensationskoka sylt, chutney och marmelad

Andreas Ekströms (som vanligt) intressanta artikel i dagens Sydis väcker gamla minnen till liv. En gång, i ett annat liv när jag hade cateringfirma för mer än 15 år sedan  lagade jag mat när en kulturpersonlighet fyllde år. Trots att hon själv var tämligen erkänd och otvivelaktigt begåvad, for hon då och då ut i köket och pladdrade nervöst vilka fina människor som kommit. Det hela var lite rörande. Jag trancherade renstek för glatta livet, lyssnade med ett halvt öra och log artigt.

Vi serverade krabbfyllda parmarullar med italienska inkokta och marinerade grönsaker till förrätt, sen kallt marinerat reninnanlår, potatis med trattkantareller, enbär och rotsaker och syltade körsbär.

Mitt i desserten kommer värdinnan in, rosa för att inte säga högröd om kinderna och utbrast: Hårras, har hållit tal och han kunde inte sluta prata om din mat! Jag hade ingen aning om vem den där Hårras var, men förstod att detta av någon anledning innebar att maten var mer än godkänd. Den var fanimig kanoniserad. Hon glömde berätta vad hon själv tyckte, eller vad andra gäster sagt. Men Hårras hade hållit tal om den. Sen kom värdinnans trevliga barn ut i köket (ja, du gissade rätt de är också i kultur- och mediasvängen numera) också de förkunnade vad som skett. Hårras, Hårras!

Efter detta var min cateringfirma flitigt anlitad i kultursvängen. Folk var förfärligt trevliga, ofta världsfrånvända och i regel rätt snåla. Och tänk de använder samma argument för att pressa priserna som de gör idag när de vill köpa mina artiklar: ”Det är bra för dig att få exponering!” Den enda som var genuint otrevlig var en känd svensk redaktör och storartad stilist  som dock ringde upp mig dagen efter vårt misslyckade planeringsmöte och bad uppriktigt om ursäkt med den avväpnande ointellektuella ursäkten att han ”hade haft mens”.

En gång för alla. I Expressens sommarserie om Hellsing.

Edit: Jag tycker alltid det är trevligt med folk som kritiserar ikoner. Expressens tidigare Hellsingartiklar tycker jag var alltför hovsamma och framför allt grymt tråkiga. Fredrik Fischer är kritisk. Andreas Ekström beklagar sig över Hellsing som en tomhetens apostel (vilket ju är en del av finessen enligt mig). Andreas menar att det inte är någon utmaning att rimma om man hittar på ord. Det är ju fusk!

Nej, det är inte svårt att hitta på ord, lika lite som det är svårt att hitta på en ny rätt (vitlökskryddad jordgubbssufflé med sardellsås, koriander och punschkräm, se där!). Det svåra är att hitta på något som låter fullkomligt oemotståndligt. En lapprika papprika puddingpastej. Något som bara måste upprepas om och om och om igen. Ord som gör en lycklig utan att man kan förklara varför.

För att läsa Hellsing med behållning måste man ge upp all kontroll, alla förutfattade meningar. De vuxna förlorar sitt överläge mot barnen. För barnen förstår ofta på en gång, de värjer sig inte mot funktionsfritt nonsens som dinkelidunk, Kalopsis och kusinvitaminer. Det är lite skrämmande men väldigt vackert. Det är upprörande opedagogiskt, fritt från fullkorn och det har format mig.

Jag undrar hur det påverkar folks personlighet att Facebook mer eller mindre tvingar dem att tala om sig själva i tredje person. Kommer det att ge en karaktärsdanade distans till de egna prestationerna? Eller bara fucka upp språkkänslan? Eller spelar det absolut ingen roll?

Nåja här kommer i alla fall en länk till lite Lisa i Sydsvenskan.

Jag jobbar fortfarande men deta kompenseras mer än väl av att jag i morgon åker hit för att träffa Camilla Plum. Sen ska jag skriva en lång artikel om henne, jag menar verkligen lång. Och det är i sådana här stunder jag skäms över min understundomliga gnällighet för det är ju trots allt makalöst kul att vara matskribent.

Oj, idag blev det visst länkfest.Läs om min proffsiga Matlabbet-kollega!

När jag arbetar för mycket minskar matambitionerna, vilket gör att jag får mindre att blogga om och då får jag mer tid att laga mat så att jag får mer att blogga om.

Just nu sitter jag på tåget till Malmö och skriver på en artikel för Gourmet som bara kan beskrivas som esoterisk. Eller kanske desperat. Och i morgon ska jag gå på Möllan med fina, duktiga Sofia som vi haffat till Taffel. Kameran får följa med och förhoppningsvis blir det en fyllig rapport här på bloggen om återseendets glädje.

Roligare läsning finns dock redan nu… Här får du en liten länk till en artikel om mat-twittrande och twecept. Och en om Vita husets köksträdgård.

Nedsättande ord har varit på tapeten. I veckan hade jag en krönika i ST Press. Om saker som går att äta och läpparnas bekännelse.

För övrigt blir jag ibland trött på hela begreppet antirasism och hur urvattnat det blivit. Kan man inte vara pro-integration istället? Göra något praktiskt för integrationen istället för verbala ställningstaganden mot rasister. Och nej, det räcker faktiskt inte med ett fackeltåg då och då även om det är lovvärt.

Ibland har jag en känsla av att det är för att du genom att vara antirasist bara behöver konfronteras med andra svenskar. Integration har i Sverige en tendens att reduceras till en etikettsfråga. Precis som alla andra är jag rejält upprörd över hur poliser kallar invandrarungdomar för apejävlar. Men vi får aldrig glömma att orden bara är symtom. Och att det är vår likgiltighet som är det stora problemet. Det är situationen i Rosengård som är problemet vi borde diskutera och engagera oss i. Att demonisera ett par dioter i en polisbil är ingen lösning.

Min erfarenhet från projektet Mat-Karavan är ganska enkel: När människor inser att de har ekonomisk nytta av att interagera med varandra blir kulturella skillnader ofta sekundära. De upphör inte att existera men de minskar i betydelse. Det är inte riktigt fint att säga såna saker för i Sverige vill vi gärna tro att integration är en känsla; att det viktiga är vad vi säger och hur vi känner. Det är det inte. Det viktiga är vad vi faktiskt gör.

Jag saknar det; jag tror jag var till nytta i Malmö på ett sätt som jag inte kan vara här. Är det någon som har ett vettigt förslag på vad vi kan göra? Finns det några bra matprojekt som väntar på att bli upptäckta?