Igår åt vi middag hos stora S, lilla S och Isobel som numera är nästan grannar och har en fantastisk berså. Maten var så där enkel och god som den alltid är hos dem. Både morötterna och kikärterna förtjänar ett blogginlägg. Jag hade med en mycket trevlig och enormt prisvärd hård getost vid namn Homage som finns på Vi Hornstull. Rekommenderas!

På nördhumör? Nå då kan ni läsa mina pigga gräl med Björn Felten, en mycket trevlig man som olyckligtvis har Jan Boris Möller som förebild. JBM är en superb föreläsare men är tyvärr väldigt ojämn när det gäller matkemi. En av hans käpphästar är att det inte spelar någon roll när man saltar på kött vilket ju är superviktigt.

Hur som helst har vi kungligt kul, så välkomna att argumentera!

20 konstigaste baconprodukterna genom tiderna. Min favvo är tandpetarna med baconsmak. Det är uppenbarligen fler än vi på Taffel.se som är besatta av bacon. Varning för de pryda: Lättklädda damer förekommer på sajten.

Jag har just dansat med min man i köket till musik som gör bröstkorgen lite för trång för hjärtat. Ankkrävorna puttrar på spisen, hjälpta på traven av lite extra gåsfett. Senapsfrön och fänkål rostas till salladen med färsk lök. Vi skyller på löken och lite på pinot noiren när vi blir tårögda när vi pratar om det här. Läs, bara läs!

Man behöver inte vara särskilt lättroad för att ge ifrån sig såna ljud när man läser sånt här.

Nu ligger min artikel om kockarnas texturas-hyss ute på nätet.

Kanske är det brunchtankarna som gör det. Jag blev helt enkelt omåttligt sugen på pannkakor och hittade en sajt full av pannkaksrecept.

Jag har tidigare lagat pannkakor på mungbönsmjöl och kokosmjölk och allaehanda udda ingredienser. Min favorit är och förblir kikärtspannkakor. 

Vilka är dina favoritpannkakor?

Tur att det finns översättningsprogram som gör livet lättare.

Att skriva recept är inte lätt heller. Sitter just nu och redigerar recept där det pratas om den ”finkackade löken”.

Inte för att jag är perfekt. Långt där i från. Mitt problem är att jag dessutom slarvar med spellchecken. Därför har jag i Gourmet lyckats lansera uttrycket ”keltisk fredag”. Det skulle ju varit hektisk.

Och NÄSTAN orsakat skandal när min spellcheck inte kunde ordet pastis och föreslog ett helt annat ord. Lyckligtvis tyckte korrläsaren att följande mening var för magstark, till och med för att komma från mig: ”Låt grytan sköta sig själv i ugnen medan du sitter i solen och smuttar på en penis.”

Frilansande fotograf, skribent eller konsult? Vi hyr ut en plats i Matlabbet på mysiga Hornstullstrand nära bussar och T-bana. Du behöver inte jobba med mat men det är ett stort plus. Hyran är skälig bestäms av huruvuda du vill ha del i kök eller bara en skrivplats. Tiilträde bums om det passar.

Vi hyr också ut vårt mysiga fullt utrustade kök med två spisar/vaskar till matproffs. Perfekt för kurser, möten, matplåtningar och receptutveckling. Vi hyr inte ut till fester och privatpersoner.

Just nu sitter Lisa och Mia Gahne på Matlabbet. Ingrid har en plats på deltid. I mars flyttar Isobel förmodligen in.

Kontakta lisa/at/taffel.se

Passar på att tipsa om lite helgläsning: Jag, gillar kockar som bloggar!  Zvampen är en av de minst kända av de riktigt, riktigt duktiga kockarna.  Superkul att läsa om hans matfynd!

Naturligtvis är jag medlem i palak paneer-gruppen på Fejsboken. Gå med ni också! Receptutbyten, krogtips, kamratstöd för abstinenta och mycket annat.

Genom Vassa Eggen hittar jag en analys av omdesignen på tidningen Bon Appétit. Tidningen har en trist sajt också.

Jag blev mest intresserad av bilderna.

För oss svenskar är de inte lika provocerande, men i USA där perfektion och hårdstyling härskat är det ett stort trendbrott. Stökiga matbilder har förvisso förekommit i en ruffare form i andra engelskspråkiga områden, främst i Storbrittannien. Ta bara bordsbilderna Fergus Hendersons Nose to Tail Eating och på en rad andra ställen. Fotografen Jason Lowes bilder till Crazy Water, Pickled Lemons hade samma intention att förmedla det stökiga och röriga i mat. (Den boken inspirerade för övrigt till bildstilen i ”Ditt nya skafferi”) Och var det inte stylisternas bibel, australiensiska Vogue Entertaining, som var djärva nog att redan för åratal sedan sätta en tom chokladsmetig tallrik på omslaget?

Men i Bon Appéttit kombineras stökigheten på de mer lyckade bilderna med en paradoxal elegans, svalhet och krispig skärpa som känns mer intressant än något jag sett på länge. Tyvärr är det något utstuderat i vissa av bilderna som stör en smula, t ex de fåniga olikvistarna på lammbilden.  Själva grundidén, att se måltiden som en social aktivitet och inte en prestation ligger däremot rätt i tiden. Jag undrar bara hur de amerikanska läsarna kommer att ta till sig de småskräpiga bilderna på måltider i full gång.

Till sist månadens lästips. Med riska att förlora er, kära läsare, för alltid rekommenderar jag er att ta en till på amerikanska Gourmets nya nätsatsning.