Precis som Isobel laddar jag inför Hannukkah. Som varandes hedersjudinna* plockar jag russinen ur den judiska matkulturen. Latkes är helt klart ett sådant.

I själva verket är latkes inget annat än en variant på råraka. Ingen skugga över rårakor. Men det känns så sofistikerat och kosmopolitiskt att säga latkes. Plötsligt är det helt OK, ja rent av nödvändigt, att smita i väg till NK Saluhall och köpa en burk av Rossinis forellrom för över 100 spänn fast man inte har råd med det. Är man judisk prinsessa för en dag så är man. Och en judisk prinsessa kräver naturligtvis att få sina latkes toppade med lyxtillbehör.

Trots att tillagningen är enkel så är det mycket som kan gå fel. Jag gillar latkes bäst på den här sidan om nyår, sen blir potatisen för stärkelsesmakande i mitt tycke. I helgen ska jag prova några olika recept och återkommer med resultat.

Medan ni väntar kan ni läsa om hur marknadsföringen av vatten tar sig allt mer bisarra former.

• * Med hedersjudinna avses att jag under nästan ett halvt år lagat koshermat i min judiska nästanfamilj. Samt caterat en bar mitzvah till min judiske nästanbror och fått mina knivar välsignade av en bindgalen rabbin. Inte illa för en inbiten ateist.