Jisses! En av årets pinsammaste  publiceringar kan utses redan nu. Andreas ”Frittfamförfett”Eenfeldts bok Matrevolutionen receenseras av den alltmer desperate Stephan ”Du kan banta på hallonbåtar” Rössner. Rössner är en skarp, driftig person som behövs i debatten. Men inte som förste pajkastare.

Texten inleds med osammanhängande, obegripligt och osakligt personangrepp på Annika Dahlqvist, som överhuvudtaget knappt har med boken att göra. Sedan poängteras det att bokens anekdotiska bevis är dåliga bevis (vilket är komiskt eftersom Rössner själv brukar redogöra för olika bantningsguruars enligt honom ovärdiga dödsorsaker . Att boken dessutom handlar om att allt fler välgjorda studier tyder på att LCHF verkar fungera utmärkt för många och att mättat fett inte kan bevisas vara farligt nämns inte av Rössner.

Recensionen går inte i clinch med den enskilde författarens argument, utan berättar förorättat om hur dumma alla LCHF:anhängare är i största allmänhet. Rössner påstår vidare att ingen lyckats påvisa att E-nummer är farliga. Till och med jag som är orädd (men ogillande) vad gäller onödiga tillsatser anser att azo-färgämnen bör förbjudas snarast.

Kostrådens förnyelse och den nya synen på fett är en oroligt viktig fråga. När Läkartidningen ställer upp som arena för pajkastning är det ytterst sorgligt.

Jag undrar hur redaktörerna på Läkartidningen tänkte. Dels när de utsåg bocken till trädgårdsmästare i och med valet av en ytterst jävig recensent, dels när de valde att publicera den osakliga och osammanhängande recensionen av boken. Vill du läsa en bra ifrågasättande recension av fettfrälsarens evangelium kan du läsa här.

Själv gillar jag en hel del i boken Matrevolutionen, även om mycket är förenklat och jag tycker att de etiska och miljömässiga argumententen i princip omöjliggör den populistiska ägg/bacon/biff-varianten av dieten. Själv äter jag en modifierad GI/LCHF Light.

Ja, det där var en av många saker som inträffade medan jag var i London. Ska försöka skriva mer om London och renskriva anteckningar från Madrid snart.

Hänt i veckan är inte bara en hemsk tidning, det är också en sorglig sammanfattning av filosofin bakom lejonparten av våra helgmiddagar. Det är sällan vi i förväg planerar exakt vad vi ska äta. Eller rättare sagt: det är ofta vi gör det och sällan det lyckas. Det finns helt enkelt för många små tuvor som kan välta ett helt lass av goda intentioner på ända. En snuva, en kasse varuprover som helt oväntat är aptitliga, oväntade rester från matfotografering, en skämd firre som får gå till ro i slaskhinken istället för att trona på ett vackert fat, eller det faktum att Årstiderna levererar vad som är bäst för ögonblicket (påfallande ofta kål) och inte vad jag har lust att laga (påfallande sällan kål).

Jag ser det som utmaningar. Nej, det där var en lögn. Jag försöker se det som utmaningar. I själva verket är risken för sammanbrott överhängande, lyckligtvis kan det avvärjas om jag får ett glas väldigt gott, väldigt kallt vitt vin tillräckligt tidigt i processen. Jag chansar sällan på den punkten numera.

Så när vi igår hade gäster slängde vi ihop en synnerligen disparat middag av ingredienser som stod och hoppade av otålighet. Salma-laxen var så pass påträngande angelägen att vi sniffade misstänksamt på den – och efter en överläggning beslöt vi oss att servera den stekt istället för som sashimi (den hade precis passerat bäst-före-datum). Och så måste alla tillbehören planeras om. Igen.

Precis i sista sekunden lyssnade jag, för en gångs skull, på den där lilla förmanande rösten inom mig. Och den hade ju rätt: det är något som känns in i märgen fel med kombinationen av kål och avokado. Efter några snabba ingrediensrockader i menyn fick avokadon istället mer klassiska smakkamrater i form av bland annat rosa grapefrukt.

Det blev till slut fyra små rätter som serverades i den här ordningen. Dryckerna var vita viner från The Wine Company samt ett enastående hallon- och äppelbrus från Årstiderna till barn och nyktra vuxna.

• Ägghalvor där gulan mosats med friterade torkade räkor (rest), salladslöksolja (rest), sesamolja (antikfynd), chili och friterad ingefära (recept i Sydis nästa söndag, svindlande gott)
• Sallad på ångad spetskål (nödslakt), caesarkräm (rest), knusperstekt jamon serrano (relik) och rostade oliver (en oväntad lyckträff)
• Stekt (livräddad) Salma-lax med misomajonnäs(rest) samt sallad på avokado (formtopp), blodgrape (fossil)  och mandarin (eutanasi). Ungefär som den här.
• Paj på hallon och blåbär från frysen (nödlösning på grund av äggallergisk gäst)

Allt var LCHF, i falangen för fräscht fett, utom pajen. Recept på kålen hittar du nedan. Du kommer att få massor av dressing över. Men den kan du använda till i stort sett vad som helst. Om det hänt att jag blivit påkommen när jag slafsat i mig den direkt ur plastburken mitt i natten? Sånt svarar jag inte på. Och förmodligen får du även en del rostade oliver över också. Om du inte proppar dem i dig nästan alla medan de ännu är varma. Jag känner någon som gjorde det.

Ångad kål med caesarkräm och små trevliga knapriga saker

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 som förrätt eller tillbehör

Tid: 30 minuter

Överbliven caesarkräm sparas i kyl och serveras till stekt fisk eller en grönsallad med äggklyftor. Hoppa över oliverna om du inte giter, salladen är sensationell ändå.

• 150 g urkärnade kalamataoliver
• 50-75 g snutt av jamon serrano eller prosciutto
• 1 litet (ca 500 g) spetskålhuvud
• Caesarkräm:
• 1 ägg
• 2 klyftor vitlök
• 1 msk grov fransk senap
• 2 dl neutral rapsolja
• 1,5 dl olivolja
• 3-4 dl (75 g) finriven parmesan
• 0,5 dl mosade eller finhackade sardeller
• 1-2 dl tjockyoghurt (10 %)
• 1-2 msk pressad lime eller citron
• ev lite vinäger
• nymald svartpeppar

1. Förbered de rostade oliverna i god tid. Krama ur dem lätt om de är blöta. Hacka grovt och lägg i en liten metallform. Ställ in dem i ugnen och sätt ugnen på 125°C. Låt stå tills oliverna är torra och knapriga men inte brända. Det tar minst 30 minuter. Passa noga mot slutet eftersom de lätt bränns då! Förvara dem i en tät glasburk när de svalnat helt.
2. Hacka skinkan enormt fint. Hetta upp 1 msk olivolja i en pyttekastrull. Knaperstek skinkbitarna och låt sen rinna av på hushållspapper.
3. Förbered såsen i god tid: Koka upp vatten i en liten kastrull och sjud ägget och den oskalade vitlökslyftan i en minut och 15 sekunder
4. Gröp ur ägget i en hög skål, gärna en hög mixerskål, pressa ner den oskalade vitlöksklyftan och klicka ner senapen. Vispa slätt med ursinnig kraft. Använd gärna en elvisp med bara ena vispen monterad eller en mixerstav.
5. Droppa ner rapsoljan lite i taget under fortsatt vispning. Du kan göra en paus då och då och vispa lite hårdare sen.
6. Vispa ner olivoljan i lite lugnare tempo (annars blir majon för styv, den ska vara lite mjuk till den här rätten.
7. Rör ner sardeller, parmesan och yoghurt. Om du vill ha sardellerna riktigt finfördelade mosar du dem med en gaffel i lite av majon. Yoghurten är lite styv men går lättare att röra ner om du först blandar den med lite av den mjukare majon. Smaka av med lime, vinäger och svartpeppar.
8. Skär kålhuvudet i kvartar på längden. Skär bort den grova rotstocken. Skär resten av kålen i bitar ca 3×3 cm. Lägg bitarna i ett durkslag, försök lägga de grova bitarna underst. Sött över en vid kastrull med ett par cm livligt kokande vatten i botten och sätt ett lock ovanpå durkslaget. Låt ånga tills kålen mjuknat något. Lyft bort durkslaget och tippa över skålen i en stor serveringsskål där den får svalna helt.
9. Vänd samman kålen med drygt 2 dl caesarkräm. Toppa med rostade oliver och knaperstekt skinka.

Det är ingen hemlighet att flera tafflare flörtar med LCHF. Antingen på grund av hälsoproblem eller på grund av oönskat besök: ett par kilon som smugit sig på. Akta er! De brukar ligga i bakåll i skafferiet, i regel lurar de bakom de kritvita basmatiriset eller pastan, ni vet allt det där som Livsmedelsverket anser ska uppta en betydande del av tallriken.

Anledningen till att så många fallit till föga för fettdieten är att den till skillnad från många andra dieter faktiskt fungerar. Det där fatala suget försvinner, du är mätt och nöjd hela tiden. Ät tioprocentig tjockyoghurt till frulle och du måste sätta larmet på iPhone för att komma ihåg att äta lunch. Det kan vara tufft några dygn i början då du kan bli yr och illamående om du drar ner på kolhydraterna cold turkey. Om du gör en mer smygande undan manöver och sänker kolhydraterna gradvis brukar biverkningarna utebli.

Senaste tiden  har jag snålat in på kolhydraterna lite mer, i synnerhet de snabba, för att hoppeligen bli friskare. En aning fullkorn och älsklingsrotsaker i lagom mängder får stanna i köket. Tomaterna stannar, för likt Lotta kan jag inte leva utan dem. dessutom är de knökade med nyttigheter. Kan inte påstå att ledvärken minskat, däremot kommer jag i gamla snygga kläder igen.

Och jag kan meddela alla miljövänner at ni inte behöver oroa er nämnvärt. LCHF fungerar utmärkt i näst intill veganska varianter. Orsaken till att dieten ofta framställs som excesser i biff och bacon är att det dels att det är en tidigare förbjuden ytterlighet som tilltalar journalister, dels att om man är  mindre matlagningsintresserad är det ett väldigt enkelt sätt att äta gott och lättlagat utan att överdosera kolhydrater. För mig som älskar begränsningar är en hyfsat miljövänlig färgsprakande LCHF-rätt en stimulerande utmaning. Ta bort det mesta av potatis, pasta och bröd. Ersätt med kolhydratsnåla grönsaker och plussa på fett. Olivolja, mejerifett, avokado, nötter och andra godsaker får större utrymme. Och du kan utan att tveka välja de fetaste bitarna av djuren och fettbomberna på mejerihyllan.

Ofta görs olika typer av miljökonsekvensberäkningar per kilo livsmedel utan hänsyn till vårt näringsbehov. Om du räknar på kalori och näring är grönsallad förmodligen det mest miljöskurkiga du kan äta. Det har ingen mindre än matgurun Michael Pollan räknat ut.

Idag hade jag drygt två meter charmerande Kostdoktor på besök – eftersom jag ska skriva om honom och hans bok för Sydis. Maten som kommer i Sydis nästnästa söndag är:

• Vin- och olivoljesjuden purjo med fetaost, citron och rostade oliver
• Salma-lax på bädd av skärbönor, fänkål och kål med caesardressing
• Zucchininudlar med gräddig räkfondssås med vitt vin och fänkålsfrön, chili, basilika och räkor

Lite skämtsamt kallade vi konceptet för fräscht fett. Noll bacon, biff och bea. (jo, det är gott men inte varje dag.) Massor av fisk, enkelomättat fett, en hel del grädde och berg av grönsaker. Och total mättnad.

Knepet är att servera minst två stora normalportioner grönsaker till proteinkällan. Alltså minst 200 g –gärna mer!– sammanlagt i varje måltid av minst två grönsaker. Det finns nästan alltid en grönsak som passar lika bra som den traditionella kolhydratkällan. Japanskt eller koreanskt? Ångad rättika! Salladskål! Kinesiskt? Kålrabbi eller kålrot, så klart. Och Italienskt? Hmm, zucchini och fänkål, till exempel. Ja, du fattar principen. Med min sinnrika japanska turning slicer förvandlas dessutom zucchini och rotselleri till dekorativa nudlar.

Efter att ha ätit skärbönor med caesardressing och en krämig fisk och skaldjurssoppa ska jag nu belöna mig med en liten bit av min absoluta favoritchoklad. Mer om den i morgon.

Ja, det är så här det lagas hemma hos oss just nu. Vad säger ni om saken?

Som ett resultat av att jag intresserar mig för fett/kolhydratdebatten publicerar jag här ett recept på low-carbonara. Jag gillar att experimentera med nya grejor i köket.

Receptet kommer ursprungligen från Michael Richard via Andreas Viestad. Vi svenskar känner igen smakerna från präktiga husmanskosträtten fläsk med löksås. Idén att göra låtsaspasta på annat än just pasta är suberb. Vansinnigt gott och roligt. Vi vevade vår lök på en sån där fiffig men fånigt dyr turning slicer. Förra året gjorde vi bland annat en variant på rotselleri med ädelost och valnötter. Olivoljefräst zucchini med vitlök och pinjenötter är också smarrigt. Desutom kan man göra rolig råkost. Recept på waldorfsallad kommer snart.

Har du ingen turning slicer? Du kan också skära löken i tunna halvringar för hand. Eller använda matberedare eller mandolin. Spara då de innersta bitarna till något annat och använd bara de yttre långa eleganta slanorna. Kyl löken innan du skivar den så gråter du något mindre.

Low-carbonara på lök

Receptmakare: Johan Swanljung, Lisa Förare Winbladh mfl

Portioner: 2

Tid: 25 minuter

• 2 -4 stora fina gula lökar (beroende på metod)
• 1 dl +2 msk grädde
• 1-2 äggulor
• 2 msk smör
• 125 g bacon eller pancetta i små tärningar
• 2 msk finriven parmesan
• (ev 1 1/2 dl gröna ärtor)

1. ”Kärna” ur lökarna från pol till pol för att avlägsna de alltför pluttiga lagren. Om du har en turning slicer kan du hoppa över detta. Skala lökarna och skär av ändplattorna.  Skiva lökarna mycket tunt på maskin eller för hand. Snitta ringarna om det behövs så att det bildas långa remsor.
2. Lägg i ett durkslag eller en ånginsats. Ånga över kokande vatten 7-10 minuter tills de mjuknat men har kvar krunschet.
3. Vispa samman 2 msk grädde med äggulan. Stäl åt sidan.
4. Stek baconet i smöret tills de är lätt gyllene. Slå på grädden. Vänd ner löken och låt puttra tills löken är genomvarm och mjuknat lite till. Blanda ner äggblandning och parmesan.
5. Smaka av med salt. Peppra som en tok. Blanda ner de uppkokade ärterna om du vill.

Intressant artikel i DN om två personer som utan att känna varandra tycks ha en tyst överenskommelse att dela upp kostcirkeln mellan sig. Vi har fått allt mer forskning som visar att den ensidiga fokuseringen på fettminskningen lett till en sämre kost. Sockerstinna fettfria produkter ersatte vanliga kakor, jättelika juicedrinkar blev hälsokost och vit pasta och kritvitt näringsfattigt ris godkändes av dietisterna som långe man följde tallriksmodellen.

Det har alltid funnits kostdissidenter; människor som förespråkat en oerhört strikt diet tvärtemot det rådande paradigmet. Och det värsta är att de har rätt ibland. De ska alltid misstros, undersökas och de ska inte få för stort genomslag i medierna innan de kan visa att de har torrt på fötterna. Men det värsta är att toknissarna har rätt ibland. Och då måste kostetablissemanget lyssna. Just nu är en sådan tid.

En av de största uppgifter våra politiker har är att noga undersöka om våra nuvarande kostrekommendationer verkligen är grundade på bästa tillgänglig forskningsresultat. Och hur de galopperande folksjukdomarna fetma och typ-2-diabetes ska behandlas. Och sedan försöka förena det med en uthållig produktion och miljötänkande. För varje miljömedveten vegan som mår toppen på sin mat finns fler som mår dåligt av den.

Jag tror LCHF-behandlig för överviktiga och typ-2-diabetiker är här för att stanna. Det är inte en kontroversiell åsikt, det tror Socialstyrelsen också eftersom de godkände metoden i år. Och American Diabetes Association har redan tidigare accepterat den.  Metoden kommer kanske inte passa alla, men tillräckligt många för att det kommer att påverka våra konsumtionsmönster.

Dessutom gäller det att ta reda på vad vi andra ska äta för att inte gå samma öde till mötes. Den välgjorda israeliska studien p åmåttligt överviktiga ger svar på tal: En fettminskning är inte den bästa vägen. En Atkinsliknande kost gav bra resultat. En något kolhydratreducerad ”Medelhavskost” med mer fett än vi är vana vid gav både bättre resultat och är förenlig med ett miljötänkande.

För att vi ätare ska lösa kuggfrågan ”kroppen eller klotet?” krävs en politisk insats. Det krävs en ny typ av dietister så att de som äter LCHF för sin hälsas skull inte behöver bli miljöskurkar. Jag säger bara en sak så länge: Leve ägget!