Jag vill verkligen tycka om Kajsa Ingamarssons romaner. Jag gillar henne i krönikor, teve, radio: smart, slagfärdig och verbal. Ja, så genomsympatisk att jag till och med förlåter henne för att hon är rikare, längre, smalare och snyggare än jag. Så varför är hennes böcker sådana besvikelser? Handlingen har samma idéhöjd som mellansnacket i en ordinär svensk polisroman. Karaktärsbyggande transportsträckor. Marmeladkladdig, formefranskesmulig indentifikationsprosa. Vardagen som det brutala våldet ska kontrasteras mot. Fast här kommer det aldrig.

Glöm subtext, kontext, intertext ibland är böcker bara ren text; böcker utan baktankar. Jag älskar sådana böcker när de skrivs med berättarbegåvning, den där oförklarliga kvaliteten som får en att ivrigt vända blad efter blad i ren och skär smörja. Inte enklare än så är bara stora sjok av text att idissla sig igenom.

Vad saknas? I pangpå-litteratur av det här slaget vill jag umgås med gestalter som är mycket, mycket mer än jag. Smartare, snyggare, framgångsrikare, mer depraverade, ondare, dummare, fulare, godare, hjälplösare… Vad som helst utom någon som är till och med tråkigare än jag. Och lever sina liv därefter. Jag skulle säkert gilla en del av de här människorna i verkliga livet men i litteraturen krävs en Bengt Ohlsson, en Per Gunnar Evander, en Elsie Johansson eller en Anne Tyler för att få mig i spinn.

Herregud, tänker jag när jag läser Kajsa Ingmarsson. Det här kan jag göra bättre. Hur svårt kan det vara? Men egentligen vet jag. Att jag skulle dö av tristes efter en månad framför datorn.

Så Kajsa, du vinner. Dina böcker är inte helkassa för du hyser äkta empati med dina karaktärer. Tålamod är vackert. Därför lämnar jag din bok Inte enklare än så med respekt. Men halvläst.

Igår såg jag Atonement, en film som grundar sig på en bok med samma namn av Ian McEwan. Ett mästerverk som skildrar kärlek och skuld. Det är inte förvånande att McEwan skapat ett mästerverk, för han är en av samtidens mest briljanta författare. Det förvånande är att han inte åstadkommit fler

Kanske är det just briljansen som är hans problem. Eller i alla fall mitt. Ta bara boken Saturday, som likt Michael Cunninghams stensötebittra The Hours eller dess förlaga Mrs Dalloway, utspelas under några timmar.

Det är en enda lång, ljuvt doftande men ändå paradoxalt klinisk redogörelse för hur huvudpersonen tillreder en bouillabaisse. Neurokirurgen Henry Perowne lagar lika precist, kyligt och klanderfritt som McEwan skriver.

On Chesil Beach är en enda skildring av ett katastrofalt samlag som sträcker sig genom hela boken. Jag läser, imponeras, tjusas av orden och tekniken. Men jag är aldrig riktigt där.

Det är annorlunda med Atonement.

Atonement, är en mycket bra bok fram till slutet där romanförfattaren McEwan abrupt visar samma obönhörlighet mot sina rollgestalter som hans alter ego, författarinnan Briony Tallis, visat tidigare i handlingen. Och det är i just det ögonblicket som boken i mina ögon förvandlas till ett mästerverk som drabbar. Och jag tror att det beror på att McEwan indirekt är lika skoningslös mot sig själv som mot bokens älskande par.

Det anses att för att skapa stor litteratur måste en författare ofta visa en total känslokyla mot sina huvudpersoner. Ingen nåd existerar. Låt skiten hända. Vägen till skräplitteraturens helvete är kantad med goda intentioner och överslätanden. Och myten säger att du som konstnär i viss mån har samma rättigheter i verkliga livet.  Temat är inte nytt. I den Booker-prisbelönta romanen Amsterdam beskriver McEwan med en tröttsamt tydlig ironi hur en berömd kompositör, William Linley, undviker att ingripa vid en våldtäkt eftersom den stör komponerandet av den mässa som ska kröna hans livsverk. Men mästerverket visar sig vara en chimär, ett pinsamt plagiat av ett annat verk. Och frågan uppstår: Vem kan bedöma när verket är värt det pris andra får betala?

Frågan ställs åter i Atonement fast formulerad på ett annat, mer angeläget sätt: Kan du skriva någon levande igen, går det att  kompensera dina svek med att skapa odödlighet åt andra eller är det bara ytterligare en form av egoism att skapa konst av sin skuld? Det är inte så enkelt att liv och konst bara är olika valutor som kan växlas i en transaktion av skapande. Atonement lämnar inga svar på frågan vad ett mästerverk får kosta, menMcEwan släpper taget om sin cynism och sin kontroll. Det är det som gör att jag berörs.

Och det är vid sådana tillfällen, när jag motvilligt men ändå lättad slår igen Atonement, som jag tycker att det är oändligt befriande att skriva något så trivialt som recept på kycklinglever.