På begäran (visserligen endast av en person, men herregud all uppmuntran tages som ursäkt) fortsätter jag nu att hylla Malmö. Jag inledde min vistelse av att ha en liten fling med bångstyriga Rebell. Sedan upplevde jag det otänkbara: att min relation med Bastard fördjupades. Förrgårdagens födelsedagsmiddag (ja, det går fint att skicka presenter i efterskott) var nämligen det bästa jag ätit där. Och bland det bästa jag ätit i Sverige. Eller rättare sagt: precis sån mat som gör just mig lycklig.

Grishuvudet kom i form av en panerad fiskpanettliknande historia som först gjorde mig i det närmaste förlamad av besvikelse. (Jag menar om man beställer huvud vill man verka cool inför andra gäster, inte äta panett). Jag log krystat. Tills jag smakade. Tungan (min alltså) bekantade sig med mjukbakat brosk, de smakrikaste köttbitarna på grisen och salladen med råa äpplen, ditt, datt och tunna ringar schalottenlök fulbordade. Så bra att det inte kunde bli bättre.

Trodde jag. Tills jag satt tänderna i den mjukbakade citronsmakande purjolöken med riven bottarga (sockersaltad torkad multerom) och ett pocherat ägg. Det kan ha varit nu jag började gråta. Sen åt jag oxhjärta i sallad, som säkert var bra det också, men då var allt som ett töcken, vilket möjligen kan ha varit Vouvray-inducerat. Sällskapet var inte sämre, det utökades under kvällen med en kär gammal bekant,  fd chef för Södra Teatern, som också han sjöng Malmös lov i pinsamt devota tonarter.

De hade visst renoverat i lokalen också. Jag märkte inte just någon skillnad. Men om du på allvar varit intresserad av det hade du inte hängt här utan läst Residence.

Sedan med samma obändiga självtilltro som Columbus som hittade en helt ny kontinent (visserligen befolkad, men än sen?) *upptäckte* jag sedan Saikō, även uppmärksammat av de dansanta urinvånarna som nominerat den till Nöjesguidens årliga pris. Saikō serverar alltså rätt dyr och rätt bra sushi och så kallade ”japas” (den som gissar vad det fyndiga namnet står för är blir Veckans göteborgare matnörd). Med ”rätt” bra menas den enda sushi jag hittills  smakat i Skåne värd att offra månadsransonen av snabba kolhydrater på. (Återkommer i ämnet när jag testat Rå Epok i Lund.) Visserligen kommer jag aldrig förstå mig på hysset att stoppa kokta räkor i uramaki-rullar. Men det är väl jag som är dum. Ännu bättre än sushin är tapiocachipsen och det charmiga bemötandet. Saikō, jag älskar er! Ja, så till den grad att jag till och med fått till fnuppen ovanför o:et i ert namn.

I morgon har jag ambitionen att hinna förbi Solde som serverar mig min bästa americano samt lite mer Malmö-älsklingar. Dock något återhållsamt, eftersom jag firat mitt inträde i den definitiva tantåldern med en grundlig shoppingrunda på Bitte Kai Rand.

I går kom jag så äntligen iväg till Rebell, Malmös unga mopsiga krogtillskott på Friisgatan. Och när jag skriver ung, menar jag ung, den äldste i personalen är 24. Med tanke på deras ringa ålder är jag riktigt imponerad, nästan bedårad.

Rebellen är oroväckande prydlig till det yttre. Så prydlig att Bo Kaspars orkester i högtalarna känns rätt, men man vet aldrig personalen kanske spelar den ”ironiskt”. Inredningen är fin och förutsägbar. Trärent golv, trärena ljusa bord, fårskinn, ylledynor och lite yllekuddar som frustrerande nog går exakt i ton med min yllekofta och får mig att känna mig lika förutsägbar. Det är jag förmodligen också, eftersom jag verkligen gillar menyn. Den är säsongsfascistisk och ett strikt statement snarare än ett frieri till den väldigt blandade och väldigt prydliga publiken.

Kocken Alexander Wugk har inte bara ett namn så svårt att uttala så att det borde förbjudas och en fantastisk charm,  han har också en kanske liten, liten överdriven fäbless för kallpressad rapsolja. I förrättssalladen med torkat lamm med valnötter och finhackad syltad lök funkar den fint. Jag köper också dess närvaro i en grov senapssås till mycket goda hårdrökta räkor serverade ur brun pappåse. Men i Rebells paradnummer fish&chips tar den halmbeska oljan överhanden i den annars goda tartarsåsen. Paradnummret består i övrigt av en lökpulverpudrad kollektion i strut: fin pommes, friterad bräss och friterade pilgrimsmusslor som tyvärr känns lite fosfathalkiga och svampiga. (Jag fattar inte heler idén med att fritera pilgrimmerna i deghölje, jag föredrar dem råa eller brynta så att sötman kommer fram.) Det är roligt, snyggt,  ganska gott och prisvärt.

Ännu godare är ”sursteken” på hjort: sensationellt mört och smakrikt kött på bädd av rödbeta, sky, färska dragonblad och bakad rödbeta till. Med en kontrapunkt i form av stark senap eller pepparrot skulle den nu lite för söta rätten platsat på vilken toppkrog som helst.

Till efterätt kan du till exempel få en rejält syrlig citronfromage med krossade bikarbonatbruna ingefärskakor och en citronmeliss som faktiskt passar in. Barnsligt gott.(Vi blev bjudna på fromagen och två kulor trevlig glass, vilket jag accepterade eftersom jag bjudit Alexander på mat och ett par glas på krogen en gång tidigare när vi träffats.)

Jo, det är lite spretigt, lite ojämnt och inte i klass med mognare matlagning på Sture, Bastard och de andra rutinerade rävarna. Men det är kul, talangfullt och …ja, lite lagom rebelliskt. Jag kommer att gå dit igen och igen; kanske sucka lite över småmissarna, definitivt njuta av fullträffarna, ambitionerna och den lyckade stämningen. Och dessutom hålla ögonen på Alexander för han kommer att gå långt. Wugk till trots.

Efter att jag jobbat en del på krog och ännu mer på studentkrog under det sena 80- och tidiga 90-talet ville jag inte se en gräddtetra i ögonen på många år. Uppenbarligen var det fler som kände samma sak; för vitvinssås och andra gräddsåser försvann i det närmaste spårlöst från de krogar som numera ibland kallas för fine dining. Allt fler kockar struntar dock i vad trenden dikterar och lagar helt enkelt den mat de gillar; det enda som i viss liten mån förtar min beundran av inställningen är att de alla började göra det exakt samtidigt. Hur som helst biter jag huvudet av skam och erkänner: Vitvinssås är ju gott. Här en bild från vår senaste återförening på Atmosfär i Malmö: en tunn men ljuv variant i sällskap med kungsflundra, brynta champinjoner och perfekt potatis. Hej, nittiotal och välkommen tillbaka! Förlåt att jag var lite dum och talade illa om dig, jag ångrar mig lite. Bara du lovar att jag aldrig mer behöver se den där marulken med stekt ananas och sås på grön chartreuse och pistasch, kan vi nog försonas.

Nu undrar jag, kära läsare, vad saknar du mest från nittiotalets tallrikar? Bäst svar blir Veckans matnörd. Vad ”bäst” är vet jag inte förrän jag får se det. kan mycket väl vara värst också.

Har du också varit med om det? Du vet: du läser en meny och det är helt omöjligt att bestämma dig. För du vill ha allt, precis allt och tanken på att missa en enda av rätterna känns djupt ångestframkallande. Sällskapet kan ju välja olika rätter vid bordet så kan ni ju smaka av varandra, föreslår resonligare personer. På vissa ställen kanske sådant fungerar men när jag igår läste den enkla men prydliga A4an på Bastard greps jag av ett sådant primitivt habegär att alla löften om smakbitar från andras tallrikar kändes som skymfer.

Efter en stunds intensiv vånda beslöt jag mig för tre förrätter. Det blev halkig, len lardo med tydlig kryddpepparsmak och rostat bröd, en senapsgriljerad grisknorr med en generös driva sallad av mâche och tunnskivade rädisor. Och så en mild hemgjord fransk blodkorv, boudin noir, med pinjenötter och maskrosblad. Ändå satt jag och tittade glupskt på mina medätares portioner. Gigantisk fläsklägg med sötsyrlig sås,  farro och bittra örter. Salsiccia med aïoli och brynt savoykål. Min väninna M hävdar att personalmaten på Bastard består av filé för någonstans måste den ta vägen. Vi skänkte dem en medlidsam tanke.

Till avslutning blev det en vaniljgräddpudding toppad med passionsfrukt mango och mynta. Den var, trots att den perfekta konsistensen och behagligt låga sötman som inbjöd till överkonsumtion, lagom att dela på tre.

Jo, jag vet att jag borde vara lycklig när jag tänker tillbaka på det men det är jag inte. Jag grämer mig nämligen fortfarande att jag inte beställde tomattarten med salt torsk. Den hade suttit fint till frukost idag.

Av alla de matfrågor personer som skickas till mig är de vanligaste: Vad ska jag göra för mysigt matigt i Stockholm/Malmö? Jag är förvisso rörd och stolt att ni lägger era öden i mina händer men det är inte alltid den känslan som dominerar när någon ringer lördag kväll vid groggdags, eller messar vid 08.10 en onsdag för att få lite tips. Inte ens turistbyrån har de öppettiderna.

Det är hemskt lätt att söka hela den här sajten och bloggen efter initierade tips. Jo, det tar dig kanske några minuter längre än att slänga iväg ett mejl, men du får mycket, mycket bättre information och jag slipper få hjärtinfarkt, lever längre och kan lägga tid på att skriva nya tips som alla får ta del av. Låter inte det som en fantastisk deal? Och har ni ändå frågor så skriver ni dem här på bloggen i kommentarerna för om jag inte har tid att svara (vilket jag faktiskt ofta gör) så kan ni ofta dra nytta av massornas visdom. Och då kommer svaren fler personer till godo. Och jag lär mig en massa saker själv också.

Bara några Malmö-rader snabbt här: Malmö har ett underbart stadsbibliotek med hjälpsam personal (jag har dessutom hittat bästa skrivstället, men jag säger inte var) men kaféet är pinsamt undermåligt. Arom heter haket där man helt rationellt stjälper upp det malda kaffet i kaffefiltret timmar innan kaffet ska bryggas för att vara riktigt säker på att det inte ska smaka. De har ett brett och varierat utbud av helfabrikat med Delicato-dominans.

Nu till roligare saker: Mrs Brown på Davidhalls torg har fantastiska luncher. Idag åt jag torsk av pre-”Tyst hav”-kvalitet med rödvinssky, perfekt potatis, tveksamt rödbetsgojs med hårdkokt ägg och ansjovissmak och knusprig, lätt syrlig baguette. Ett fynd för 90 pix.

Månadens snackis är Green Lion Inn strax bakom stationen. Sanslöst bra mat i stora portioner till sympatiska priser (typisk varmrätt av gigantiskt format runt 200).

Bloom in the park kör afternoon tea lördagar 12-16. Boka bord snarast! Jag rekommenderar det som ett slags speed-dejting med den milt sagt excentriske ägaren Igi. Mannen som tar obnoxious som beröm men är en av de kunnigaste och mest underhållande vin- och matpersonerna i Sverige. Uppstår personkemi bör du snarast beställa bord på kvällen och få en av ditt livs matupplevelser för vad som med internationella mått mätt är ett fyndpris.

Lägger upp länkar till ställena snart för jag sitter med så dålig uppkoppling just nu. Trevlig helg, älskade läsare!

Skaldjurspannkaka. Aldrig trodde jag att ett ord skulle klinga så skönt i mina öron. Skaldjurspannkaka. Jag kan inte sluta tänka på det. Skaldjurspannkaka.

Igår på Asien, på Ystadsgatan i Malmö, blev vi trakterade med en illlande gurkmejegul ni-vet-vad. Lövtunn, frasig med skaldjur lagade med sekundprecision. Som sig bör var den skuren i tårtbitar och placerad på gurkskivor och salladsblad. Vi toppade med spänstig söt basilika och vietnamesisk mynta, rullade samman med salladsbladet utåt. Sen var det bara att doppa i sin klara Nước chấm-sås.

I Vietnam äts pannkakan ofta med den märkligaste av örter: fiskmynta eller houttuynia som har en frisk myntadoft som dock övertrumfas totalt av en tydlig doft av färsk insjöfisk. Jag fick smaka lite i köket och stod fånstirrande med en svagt tinglande tunga efteråt. Inställsamt? Knappast!

Skaldjurspannkakan var bland det godaste jag ätit på Asien, kanske godast någonsin. Nu gäller det att tubba den underbara kockan Lang att sätta den på vanliga menyn. Och att ta ordentligt betalt för den. Vi åt även den goda ingefärskycklingen, räkfylld tofu, färsfylld zucchini samt dito chili och bittergurka. Kålsallad med söt anananas och laksaört (polygonum). Ja, och så de där fiskkakorna som jag inte fattar hur vi fick ner. Vi avslutade med färsk frukt; där den smultronsmältande mangostanen växte mest förtjusning. Edit: Anders har bilderna.

Ovanligt starkt var det. Maggie uttryckte det bäst:

– Ett långt tag satt man liksom bara och hanterade.

Och det är sant, jag kunde knappt tala, tänka vettigt på annat än den ljuvligt smärtsamma chilihetta som rasade genom min kropp. Ananassalladen hjälpte bara lite. Idag svider det när elden lämnar min kropp. Efteråt gick vi på Brogatan och funderade över olika matnördsfester vi vill fira i Malmö.

En idé var långbord på Brogatan med en lång tjock rand av gemensamhetsråbiff i mitten, som Malmös längsta råbiff liksom. Vi beslöt dock för att vänta till efter svininfluensan.

Någon som är sugen på att hänga med på Asien i Malmö i morgon kväll? Har inte orkat planera in en massa möten förrän nu. Ordnar ingen jättegettogether med specialmeny men jag förvarnar Lang idag att vi kommer så kanske vi får något extra gott.

Är det förresten någon som kan rekommendera något av matställena på Malmöfestivalen? Jag tänkte blogga lite om det nämligen. Inte så förtjust i festivaler för jag blir stressad av stora folksamlingar. Eller rättare sagt de navlar som jag på grund av min ynkliga storlek tvingas kommunicera med. Och så har jag lite svårt för oset av belgiska våfflor och deras flottiga kumpaner.

Men Malmöfestivalen är en av de drägligare både mat- och stämningsmässigt. Och det tyckte jag även under de år jag hade kontorsplats på Gustav Adolfs Torg. Jag gillar när folk har kul även när det inte alltid är kul på mitt sätt. Fyllan är på uthärdliga nivåer (nykterheten är påtaglig jämfört med min under min studentperiod).

Och jag tror min själ att matmedvetenheten höjs en smula. Lägstanivån höjs hos ett stort antal neofober. Stärkta av öl i plastglas vågar sig folk på något ätbart de inte kan stava till och befinner sig väl där av. Det är alltid en början. Jag har alltid hittat ljuspunkter. Malmös chokladdrottning Maria Escalente från Trois Roses brukar duka upp godsaker som sangria, tryffelbakelser och köttgryta med chili och choklad. Och en och annan anständig korv brukar man kunna snoka upp. Det borde vara ännu bättre Malmöfestivalen skulle kunna utnyttjas så mycket mer när det gäller matmedvetenhet. (Och här gick det oskyldiga blogginlägget över i ett indiskret tiggande om anställning.)

Ni som är på plats: Vart ska jag bege mig?

Småsugen? Glöm det. Det är value for money och portioner som mättar en familj som gäller. Men när man är sugen på bara en munsbit är det svårare. Nästan omöjligt.

Men på kaffebaren på Möllevångstorget kan man få en nätt bulle av bra bröd som smakar hembakat med pecorino och pesto för 20 pix. Ett litet fynd om du frågar mig.

Dessutom kan du träffa på mig när jag äter frukost här vilket jag ofta gör när jag är i Malmö. Bra Möllanmix av coola män med ordentlig mustasch och svåruttalade namn, mediaelit, studenter och annat löst folk.

Hallå! Minns ni mig? Jag har varit i Malmö ett par dagar och har fullt upp med sociala förpliktelser och tokjobb. Bland annat har jag skrivit färdigt en artikel om Lennart Hellsing, som ju milt sagt var matfixerad. Ingen kan som han skriva en på näsan att en gurka faktiskt är grön utan attt man blir ett endaste dugg förtretad.Herregud, den dansar ju mazurka!

Idag var jag med två tredjedelar av underbara bloggkollektivet Pre-Tequila och Taffel-Sofia på Möllevångstorget. Först samlades vi på Kaffebaren som serverar Möllevångens bästa kaffe. Vilket egentligen inte säger mycket men det är riktigt bra för att vara Malmö-kaffe också vilket säger desto mer.

Åh, Möllevångstorget! Mögliga ananas, tipptoppfräsch lokalt odlad bockhornsklöver, persisk gräslök och snudd på övermogna, löjligt billiga aprikoser. Allt finns. Här krävs vaksamma ögon känsliga för grönt och stresstålighet, men du blir rikligen belönad. Roligast är melonmannen som säljer tonvis av meloner med sin aggressiva charm, trots att de sötare, fastare grekiska melonerna i ståndet mittemot egentligen är ett bättre kap.

På måndag tänkte jag ta en öl med Mladen från Malmö Kötthandel vid 19.00. På något av ställena runt torget förstås. Någon som vill hänga på?

Salt&Brygga har alltid varit en hyvens krog. Maten har aldrig varit sensationellt bra men tillräckligt bra för att man ska vara riktigt nöjd att bo ett falafelkast (standardenhet i Malmö) därifrån. Dessutom har det ekologiska engeagemanget alltid känts genuint snarare än trendängsligt påklistrat. Döm om min förvåning när jag i dag möttes av en ostbricka som fick mig att baxna. Ostarna var trevliga, om än inte ögonbrynshöjande. Men tillbehören, tillbehören! En liten vaniljig perfekt balanserad chutney på färska och torkade aprikoser samt körsbär, en pumpaolja med perfekt rostade mixade pumpafrön och fullkomligt perfekta små lövtunna knäckebröd. Jag var förstummad, bedårad.

Efter som jag känner krögaren Björn Stenbeck passade jag på och fråga om de fått en ny bagare och han avslöjade att Sonja avböjt ett jobb som kökschef hos Lauterbach för att jobba hos honom i sommar innan hon börjar som restauranglärare.

Så nu vet ni vad ni ska göra. Beställ bord på Salt&Brygga en kväll ni vet att Sonja jobbar. Beställ med myndig röst in allt som just Sonja lagat just den kvällen och ni får förmodligen en kalasmåltid.