Nu sitter jag och trycker i Västra hamnen. Som lite Skåne-pepp bjussar jag på ett recept på en fenomenalt god och enkel macka. Kombinatione låter mysko men så fort du tagit en tugga kommer du att bli övertygad.

Den här smörgåsen är inspirerad av den klassiska Piratens ålasmörgås (inga andra pirater avses nödvändigtvis i detta fall, så det finns ingen anledning till politisk bojkott). Vi lade till äpplen. Och tog med sorg bort ålen av etiska skäl.

Piratmacka med rökt makrill, senap, cheddar och äpple

Receptmakare: Open source

Portioner: 4 små

Tid: 15 minuter

Gott sällskap till öl och Gammeldansk.

• 1 fast syrligt äpple
  1 tsk farinsocker
  smör till stekning
  100 g rökt makrill
  4 tunna skivor kavring
  50 g cheddar
  1 msk stark skånsk senap

1. Skala äpplet och skär i 1/2 cm tunna klyftor. Strö farinsocker på båda sidor. Hetta upp smör i en panna. Bryn äppelklyftorna. De ska fortfarande vara halvråa.
2. Lägg fisk på brödet. Arrangera äpplet på. Lägg på ostskivorna. Bred senapen på osten.
3. Värm i ugn 200°C tills osten smält men inte fått färg.

Eller i alla fall så ofta? I torsdags hade jag en förträffligt trevlig kväll hemma hos Åse och Bernt. Olle (tidigare på DOC Italiano) och hantlangaren Alfred lagade mat, recepten kommer i Sydis senare i sommar. Den handsnurrade tortellinin med kycklingleversås såg kanske inte så mycket ut för världen men fick den att stanna ett tag. Jag börjar alltmer misstro mat som är alltför utstuderat vacker.

När ger någon Olle en egen krog så att vi äntligen får riktigt italienskt krubb i Malmö?

Minns någon vad vi drack för viner? Goda var de i alla fall. Och myckna.

En av de trevliga sakerna med att bo i Västra hamnen är att det finns ett suveränt ICA Maxi runt knuten. Inte minst delikatessdisken är imponerande. Och i fiskdisken huserar Martin som var en av mina första läsare på Matälskaren. Idag stöte jag äntligen på honom! En sådan där människa som gör att man kommer ihåg varför man arbetar med mat. Sen vi först kikade på varandras bloggar har han vuxit i kunskap och självförtroende. (Jag har mest vuxit i färdriktiningen.)

Gå dit och köp lite firrar och låt honom dessutom tipsa om rara ostar, skinkor och korvar. Och tubba honom att berätta den dråpliga historien om vad som hände med de två pata negra-skinkorna.

Att komma tillbaka till Möllevångstorget är lika underbart varje gång. Leenden, ljuva dofter, ampra lukter och till och med lite vårsol som dock inte förmådde driva kylan på flykten. Jag och vår fina Sofia kom, såg och shoppade. Först värmde vi oss med te och en liten skål krabb- och majssoppa (godkänd utan anmärkning) på China Garden. De är annars bättre att besöka för dim sum på helgerna.

Jag var frestad att köpa druvor stora som små plommon men avstod eftersom jag hade så mycket att bära. Däremot köte jag underbara hasselnötter som saltats och rostats i sitt skal (bl a på Nassim).

Mladen på Malmö Kötthandel bjöd på nyfriterade fläsksvålar och beklagade sig över bristen på lagrad kaymak. Politiken lägger fälleben för gastronomin i Europa. Missa inte den fina, prisvärda pumpafröoljan han säljer. Dolskt skimrande grönsvart; den perfekta smakpartnern till rostad röd paprika.

Underbara Ke på Kina Center berättade bedrövat att jag precis missat den korta säsongen för plommonmango (gandaria). Men lyste upp när hon visade mig säsongens första litchi; små, mörka och söta. Dessutom hittade jag en massa kuliga saker från Korea som jag snart presenterar här när jag smakat på dem och klurat ut hur de ska passa in hemma i mitt kök. Det koreanska köket är på kommande, tro mig!

Nå, det här var några smakbitar, mer finns i skafferiet och en del kommer i morgondagens nyhetsbrev.

Återkommer även inom de närmaste dagarna även med en skakande skildring av matövergrepp på vad som anses vara en av Malmös bättre asiatiska krogar.

När jag var på Bloom i Malmö sist slutade kvällen med att restaurangchefen Iggy Vidal stod och vrålade på hela sällskapet. Om jag betalat själv hade jag inte gått dit igen, nu tyckte jag att det var ett intressant socialt experiment.

Idag, på nya Bloom i Pildammsparken, visade Iggy sig från sin charmigt excentriska sida (och mindes mig inte från sist). Maten var inte klockren men höll oerhört hög standard. Jag föredrog egentligen Ebbe Vollmers mer nedtonade, renare matlagning. Men den här maten tävlar i en annan gren och att jämföra dem vore som att mäta längden på ett höjdhopp. Ibland var det i och för sig som tiokamp på varje enskild tallrik. Lite för mycket som hände för min smak. Men å andra sidan inser jag att de flesta uteätare vill ha mycket pang för pengarna. Stjärnnivå? Ja!

Bäst var spädgrisen med inlagda moreller. Små köttbakelser med smältande möra fettlager, knaperskinn och mjällast tänkbara kött. Så bra att jag kommer att drömma om det i natt. Och kanske många nätter. Tillhörande pilgrimsmusslor med små algbeströdda sesamflarn och lavasalt reducerades till staffagefigurer.

Desserten med kastanjekaka, enbärsrullad kastanjemousse, choklad-honeycomb, slånbärssorbet och fryst grangrädde var också en höjdare.

Men mest imponerande (precis som förra gången) är Iggys sätt att vinsätta maten. Även om den här mer smakspretiga maten var svårare gick han i land med det galant.

Just nu lider jag av mild hybris efter att ha spikat två viner blint. Sanningen är att jag är rätt kass på viner eftersom jag som purung var mer intresserad av pojkar och som något, ehem, mognare mer intresserad av mat än av vinet i glasen.

Med mig och att gissa vin är det så att jag antingen gissar rätt på precis en gång med reptilhjärnan eller helt åt helsike. Analyser och ledtrådar ger mig ingenting. Det var en elegant Vouvray (till ett ostron med gräslök,  varm olivolja och roségelé) och en fullkomligt betagande Condrieu (till majssoppa och en potatistrådslindad hummerstjärt med mangosalsa) i glasen. Sen serverades en ovanligt subtil Rioja vilket jag tokbommade på trots att jag faktiskt varit på vinresa där.

Jag är fortfarande mätt (men konstigt nog törstig trots att jag drack en del igår). Tack alla ni som kom till Asien och nördade loss. För er som inte var där kan jag berätta att Lang bullade upp med sommarrulle (med handskalade räkor, nudlar, gurka och de rätta örterna), sprödfriterade wonton med en chilistark hoisinliknande sås.

Sen anlände majskyckling med strimlad ingefära och nypicklade grönsaker. Vidare: friterade jätteräkor i kapprock av vårrulledeg med en sublim klar sås på lime och ingefära.( Jag vet vad ni tänker men jag hade glömt att påminna Lang om mitt principiella motstånd mot jätteräkor. Så jag åt snällt, ehem, glufsade glupskt.) Sen serverades en fantastisk ångad hajmal i en sötsalt kokosgrädde med jordnötter.

Till slut blev det en stadig tapiokapudding med ångad banan och perfekt saltsöt kokosgrädde.

Burkbytet avlöpte väl (även om jag var tvungen att hetsa upp deltagarna att stjäla av varandra) och precis som brukligt var det favoritburkar som bytte ägare fler gånger. Den chokladdoppade mandelmassefyllda dadlarna och diverse hembakade skorpor var hett åtrådda byten.

Naturligtvis blir det muntrationer i Stockholm men jag vet faktiskt ingen tillräckligt prisvärd krog som vill ta mot ett så stort sällskap. Förslag?

Jag förstår inte hur en person som arbetar med integration kan gnälla över att falafeln i Malmö ökat i pris. Vi pratar om en prisökning från 15 till 30 spänn för en komplett lunch. Hur tror ni man kan producera en falafel med all the works för 15 kronor samtidigt som man betalar avtalsenliga löner? Och hur bra känns det att en person som är avlönad med pengar från Europeiska flyktingfonden är motståndare till att invandrare och andra generationens svenskar dristar sig till att ta ut skäliga priser?

Falafelmakarna i Malmö har äntligen vågat ta ut ett pris som bara ligger lite under McDonald´s. Jag jublar. Om ni inte gjort det läs gärna min artikel om vad vi är beredda att betala för mat lagad av nya svenskar.

Edit: Vissa vet inte när det är dags att göra en pudel. Missa inte ljuvliga Isobels mer eftertryckliga sågning av den  begåvade falafel-mannen (läs kommentarerna).

Skandinavisk matlagning har först de senaste åren lyckats hitta en egen ton, en del återupptäckta melodislingor har plockats upp annat är helt nykomponerat. När det gäller mat är jag anhängare av klimatläran; vårt klimat ska avspegla sig på tallrikarna. I alla fall under de årstider naturen bjussar bör man tacka och ta emot. Vår Skåne-resa var en orgie i ogräs.

På Salt & Brygga i Malmö bjöd Björn Stenbeck på odlad torsk med brynt skirat smör med en stängel strandkål och en vippa björnrot med lustig currysmak. Enkelt och raffinerat. Min fromma förhoppning är att de vilda inslagen blir mer än en övergående trend.

Just, ”övergående trend” var det många som muttrade när Björn startade Sveriges första Krav-restaurang nere i Västra hamnen. Idag har han strålande ruljans på affärerna och har täppt till näbben på ödeskorparna.

Salt & Brygga är definitivt värt ett besök, eller fler. Jag är allra mest förtjust i de generösa luncherna.

Om du undrar varför jag saknar Malmö så kan du läsa här. Maria G Franckes idé om en perfekt lördag sammanfaller rätt väl med min. Läs även andra Skåne-profilers Malmö-tips. (Och notera i förbigående att mäns åsikter som så ofta anses vara fyra gånger så intressanta som kvinnors.)