Nu har en ny sanning etablerats. Svensken lagar mat 14 minuter om dagen. Eller var det så att de lagar middag på 14 minuter? Ja, uppgiften varierar en smula.  Men vad ligger bakom den exakta siffran 14 minuter? Den senaste bra undersökningen, en stor tidsstudie, utfördes av Statistiska Centralbyrån 2000-2001 (SCB ligger som bäst i startgroparna för nästa tidsstudie). Då tillbringade den vuxne medelsvensken runt 30 minuter dagligen åt matlagning. Dukning, disk och inköp räknades inte in. Kvinnor ägnade ungefär dubbelt så lång tid åt matlagning som män.

Jag började fundera. Är det realistiskt att tiden mer än halverats på ett knappt decennium? Hur har utvecklingen sett ut tidigare?  Under hela 90-talet minskade tiden kvinnor ägnade åt matlagning med 7 minuter till ungefär 40 minuter per dag enlligt SCB. Männens tid var konstant: 20 minuter.

Men vänta nu! Varifrån kommer egentligen den där envetna siffran 14 minuter? Jo, från en undersökning gjord av Coops provkök 1999 (ja, ni läste rätt: 1999), då ett antal personer intervjuades om hur lång tid de trodde de lade ner på en vardagsmiddag måndag till torsdag (alltså inte matlagning under en hel dag eller i snitt under en vecka). Svaret blev 14 minuter. Tidigare under 90-talet hade den varierat mellan 12 och 17 minuter enligt samma undersökning. Min uppfattning efter att ha lett ett antal matlagningskurser är att vanliga människors tidsbegrepp i köket är milt sagt dimmigt. Christina Möller, var chef för Coops provkök när de här undersökningarna genomfördes och anser också att undersökningen ska tas med en rejäl nypa salt. (Uppgifterna i det här stycket kommer från Christina, som jag helt enkelt ringde.)

Så här går det till i media. En ganska liten, metodologiskt tveksam, feltolkad undersökning från 1999 har alltså blivit en etablerad sanning för att beskriva situationen 2010.

Jag vet att jag har en ganska barnslig hangup vad gäller myter och faktoider. Det beror på att jag anser att jag tror att riktiga faktaunderlag är viktiga för att vi ska fatta rätt beslut. Jag tycker att alla vi som når ut till många har ett stort ansvar att förmedla korrekt information. Jag vill så innerligt gärna tro att människans utveckling går från okunskap och vidskepelse mot förnuft och upplysning. Det finns ett citat som brukar tillskrivas John F. Kennedy (men äran bör förmodligen, inser jag i min cynism tillskrivas någon anonym talskrivare). Hur som helst är det vackert:

”The great enemy of the truth is very often not the lie — deliberate, contrived and dishonest — but the myth — persistent, persuasive and unrealistic. ”

Min vän Edit, tillägger: I programmet sades faktiskt bara att ”middag” tar 14 minuter att laga. Det är främst rubriksättarna som förvanskat budskapet till ”matlagning”. (Dock jämförs siffror från SCB 1947 med siffror från Coops undersökning i programmet trots helt olika metoder.) För övrigt gillar jag verkligen de fina expertintervjuerna i programmet även om jag häpnar en smula över den skeva könsfördelningen. Men det verkar bara vara jag som hänger upp mig på den. Inte bara Döden utan också Experten är en man.

Vi beslöt att tillbringa helgen i familjens sköte snippa. Jag, Johan och de två små tog bussen till Norrtälje. Vid sjusnåret nådde vi den lilla udde som går under det originella namnet Udden. Min mor förvånade som vanligt alla genom att servera en middag som var alltigenom delikat. Min mor är, som jag tidigare nämnt, en gastronomins paleontolog med ett påtagligt förakt för bäst-före-datum och en välsignad okunskap om mikrobiella processer. Hon bryter oförskräckt mot varje tänkbart påbud och understundom mot naturlagarna. Några av ingredienserna i gårdagens fantastiska lammfärsbiffar var äppelmos och flädersaft. Sen frågade jag inte mer.

Däremot vill jag påminna om hur god rödbetstsatsiki kan vara. Grovrivna kokta rödbetor (man brukar ju ofta få någon över) med en aning tjockyoghurt, pressad vitlök, salt och peppar. Lite olivolja om så önskas. Eftersom det var väldigt mörkt ute plockades av misstag selleriblast från trädgårdslandet istället för bladpersilja. Trots mina mästrande varningsord strimlade min mor dem och blandade ner dem i rödbetstsatsikin. Misstaget visade sig vara ett genidrag.

Naturligtvis.

Jag ger upp.

Rallarsvingarna haglar. Nu skriver Peter Wennblad en drapa om att kvinnlig frigörelse varit omöjlig utan industrimaten. Och han hotar med att bokstavligen talat ge Mats-Eric en fläskläpp nästa gång de ses.

Till viss mån håller jag med honom. Men jag undrar hur genomsnittsvensken har tid att titta på teve ett par timmar om dagen men inte tid att laga mat. Och att hemkörda ekologiska grönsaker skulle vara dyrare än industrilagat är faktiskt rent ut sagt okunnigt. Det som krävs är kunskap och intresse.

Däremot tycker jag att idealiserandet av forna tiders mat är milt tröttande. Livsmedlen var osäkrare, matförgiftningarna fler och matlagningen ofta sämre.

Fast lite kul är det. Och ju mer vi pratar om mat desto bättre.

Vill du lära dig göra chokladmousse på lite oväntade sätt? Till exempel laga den på två ingredienser: choklad och vatten. Eller föredrar du en gräddig sagolikt len variant med fin smak av nötter. Igår var det kurs på Matlabbet igen. Ämnet var molekylär gastronomi. Det blev mycket choklad och emulsioner. Sen trippade vi lite på mirakulin.Vad annars göra en söndagskväll?

Chokladmousse med valnötsolja

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 12 ganska små

Tid: 20 minuter

Att blanda olja i chokladmoussen gör den smidig och mjuk. Den lämnar inte den där lite kladdiga känslan i munnen. Du kan använda en fruktig olivolja, hasselnötsolja eller pinjenötsolja med gott resultat. Gör en stor sats frys in restan i plastade portionsskålar.  Använder jag dyr choklad brukar jag nöja mig med oljan; men är det tomt i skåpen panikköper jag ibland Marabous mörka och då brukar någon ytterligare smaksättare slinka ner. Lite krossad kardemumma, kanske. Vill du skoja till det lite extra kan du blanda ner lite apelsinblomsvatten eller hasselnötslikör.

Ställ fram grädden ett tag innan den ska användas. Den ska vara mittemellan kylskåpskall och rumsvarm för bästa resultat.

•  400 g mörk choklad, ca 70 %
• (2-4 msk ljust muscovadosocker beroende på sötman hos chokladen)
• 6 dl vispgrädde
• 2 msk valnötsolja eller hasselnötsolja

1. Bryt chokladen i bitar. Smält den försiktigt i en tjockbottnad kastrull med 1 dl grädde.  Har aldrig fattat varför folk använder vattenbad. Rör till slät kräm med oljan och låt svalna något.
2. Vispa resten av grädden medan chokladen svalnar. Vispa inte för hårt då blir moussen lätt gryning utan bara till mjuka toppar. Rör ner lite av grädden i chokladen.
3. Vänd ner chokladblandningen i grädden med en slickepott. Vänd runt ordentligt utan att röra. Skulle moussen bli lite platt så gör det inte så mycket. Den blir god i alla fall.
4. Häll upp moussen i små koppar eller glas. Plasta över. Ställ i kylen minst två timmar.

Det är något slags axiom att all mänsklig verksamhet går från det enkla till det komplexa. Så inte min matlagning. Den blir faktiskt mer och mer sparsmakad. Det beror inte på mig utan på den mirakulösa förändringen i råvarutbudet runt om kring.

När jag var lite matvägrade jag konstant. Envetet knep jag ihop munnen vid bordet. Kronolja, burkmajonnäs och vitt fyrkantigt bröd var värst. Saker som jag inte äter idag heller om inte betydande summor tillfaller välgörande ändamål.

När jag själv lagade mat upptäckte jag snabbt hur komplexa kryddningar kunde rädda slätstrukna råvaror. Tomatsåser boostades med vanilj, kanel eller nejlika.  Röd curry slätade över smakskavanker hos ditten och datten. Sisådärig fryst torsk dränktes i ett hav av currydoftande grädde.

Nu finns för första gången fantastiska råvaror som är sig själva nog att få tag på för gemene man. Och behovet av att krydda maten är inte längre ett behov utan en valmöjlighet. Idag när jag rev ner en gnutta fint ekologiskt citronskal i senapssåsen tänkte jag på att kryddor visserligen är fantastiska men inte längre livsnödvändiga. Såsen till den pankopanerade pinfärska flundran kom att bestå av tre ingredienser. Liss-Ellas senap, gräddfil och citronskal. Och när jag smakade av den så insåg jag att den inte skulle bli bättre av att jag lade till yterligare en smak. Annorlunda, men inte nödvändigtvis goodare.

Den minimalistiska matlagningen är i viss mån klassbunden. Den förekommer främst i den idag så föraktade bildade medelklassen. Där är är lite fult och brackigt att sporta iransk kaviar och rödlistad marulk.  Men att kärleksfullt skiva en polkarödbeta och begjuta den med ypperlig olivolja och strö över ett par fjun biodynamisk citrontimjan är så rätt det kan bli. Inte på något sätt övermaga. För att lägga vantarna på den typen av råvaror krävs inte pengar utan kunskap och engagemang. Insiderinformation.

Jag kommer inte sluta med komplexa recept med långa, vindlande ingredienslistor. Men något har hänt och jag tycker att ni läsare har rätt att få veta det först.