Det finns bekännelser som kan vara svårt att klämma fram med i finsmakarkretsar. Som att man inte gillar espresso. Alls.

Jag och espresson hade en kort fling i början av nittotalet när jag jobbade på italiensk krog där ägaren sällan hade pengar till hyran men ändå investerade i en örnprydd espressomaskin som var större än jag. Detta för att prestera uppskattningsvis 30 koppar om dagen, varav tio till sig själv. Det var i och för sig rätt gott men väckte en viss skepsis vad gällde manligt identitetsbyggande och espresso. En sejour som domare i en barristatävling med grav koffeinförgiftning som följd dödade definitivt de sista ömma känslorna för espresson. Därför läser jag idag med glädje i The Economist att espressons hegemoni är över.

Vill man vara elak mot espresson kan man säga att det är som att göra konjak. Potent, berusande och oomtvistligt ljuvligt, men lite av druvkaraktären går onekligen förlorad på vägen. Men en konjak sippar man i alla fall. Espresso är snabbmat. Nestlés Nespresso slimmar numera produktionen ytterligare genom att erbjuda färdiga ampuller. Jag känner mig inte bekväm med det. Espressomaskinen och elixiret den producerar designades för att ge stressade italienska pendlare en snabbkick på stående fot, inte för svenskt makligt fikande.

Orsaken till The Economists profetia är nog så trevlig: intresset för ursprung och småproducenter. Dessa kaffen kommer ofta bättre till sin rätt med mildare rostning och mjukare tillagningsmetoder.

Nästa kultpryl, skriver The Economist, är därför Clover en apparat som ger perfekt bryggkaffe för bara 11.000. Dollar, alltså. Och så är vi tillbaka i apparatvurmen igen.

Lyckligtvis finns det kaféer som inser charmen med lo-tech. På Johans och mitt favoritfik i London, Monmouth Coffee just bredvid myllriga Borough Market, serveras det godaste kaffe jag druckit. Köerna ringlar sig långa och det är vanligt hederligt filterkaffe som drar mest. Lite vill jag tro att man här på Monmouth hittar ytterligare en orsak till det sävliga kaffets återkomst. Även om köerna är långa och den förtjusande personalen stressad sitter man gärna och hänger en stund över koppen. En kopp som är trevligt bastant för att hålla värmen ett bra tag.

Hemma lagar vi varje morgon en stor presskanna med sprillans nymalt kaffe och till bara för en vecka sen var det Monmouths oslagbara bönor som gällde. Nu är de slut. Är det någon som är på väg till London?