Det är inte lätt med demokrati. Igår fick alla som ville säga sitt. Ändå är nästan alla missnöjda idag. Jag med. Orsaken är att ett parti som heter Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Idag fylls min Facebok-feed av statusuppdateringar där folk uppmanar alla som röstat på SD att avsäga sig vänskapen och SD-väljare kallas rasister. Det föreslås på skämt att Skåne ska säljas till Danmark. En klasssisk ”Kör ut dem!”-retorik.

Rasist är förvisso ett ord som utsatts för värdeglidning och kommit att handla om mycket mer än biologisk ras, ett icke-begrepp som vetenskapen förövrigt förkastat. Ändå är det viktigt att poängtera att SD inte gått till val på ett rasistiskt program, även om de rasistiska elementen inom partiet är odiskutabla. De flesta av SDs väljare ser sig inte som rasister utan nationalister och SDs kärna är just nationalism. Inte utan visst groll accepteras faktiskt mörkhyade som medlemmar så länge de har ”rätt” värderingar och flera av SDs representanter har adopterade barn. För den som vill läsa mer rekommenderas Niklas Orrenius fantastiska bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza!”.  Jag och många andra med mig tror snarare att SDs framgångar handlar om rädsla och utanförskap än ren rasism. I själva verket har SDs framgångar kommit först sen de tvättat bort de värsta inslagen av rasism och städat lite i de egna leden. Vi kommer ingen vart i diskussionen om vi inte nyanserar oss, att kalla alla SD-väljare för rasister är nästan lika fånigt som att kalla Vänsterpartister för kommunister. Eller att likt Beatrice Ask i sitt idiotiska utspel igår jämställa partierna som extremistpartier. Ett av dem är det.

Men nog om politiken, det är inte det jag vill tala om idag. Jag vill tala om maten och hur våra värderingar av långväga mat är det mikrokosmos i vilket de stora idéströmningarna speglar sig. Är det någon mer än jag som känner att nationalromantiken på våra tallrikar ibland riskerar att slå över i något annat? Något obehagligt. En rädsla för det främmande. Vi pratar om det ”rena” och det ”äkta” och det ursvenska. Jag har på allvar strukit adjektivet ”renrasig” som beskrivning av en svensk fisk i en artikel jag redigerade för några år sen. Nationalism behöver absolut inte vara obehaglig i sina mildare varianter, men ibland finns det lätta anslag av förakt för andra matkulturer i vårt nya vurmande för det svenska.

Jag har skrivit om det tidigare i Sydsvenskan, hur vår motvilja att betala för genuin långväga mat skapar ett glastak för invandrare och personer med utländska rötter inom krogvärlden. Jag har varit i bloggräl med en person som studerat vid IMER i Malmö men vägrade inse hur hans beklaganden om att falafelpriset höjts med en femma avslöjade något om hans inställning till andra kulturer. (Bloggen är borttagen, men spår av diskussionen finns kvar hos Isobel). Ett falafelmål kostar mycket mindre än ett skrovmål på en amerikansk hamburgerkedja.

På samma sätt anses krogar som Lilla Pakistan vara dyra, trots att de inte är dyrare än ”svenska” restauranger med samma omsorg om maten och samma prisbild. Det har även glunkats i mina kretsar om att den lilla ambitiösa krogen Asien vid Möllevångstorget höjt priserna. Även Shanti anses som ”dyr” och uppmärksammas sällan i media trots att den med min mun smakat är överlägsen de billigare konkurrenterna som vinner pris efter pris men alltid i budgetklassen.

Jag har på också diskuterat med en svensk matskribent som ansåg att det var ”fel” att Asien slängde ut den klonade kinesiska kroginredningen renoverade sin lokal till en avskalad kontemporär vietnamesisk stil de själva gillade. Asiatiska restauranger ”skulle inte se ut så”, skrattade han.

Visserligen applåderar jag att man lyfter fram gamla glömda nationalskatter och husmanskost. Och visst är det underbart att fler småföretagare dyker upp bakom knuten. När det talas om mathantverkare är det främst de som producerar traditionell svensk mat som lyfts fram numera. När det gäller korv lyckas vi utsträcka nåden till Storbritannien.  Taylor & Jones, har felaktigt påståtts vara de första eller rent av de enda som gör egen köttrik korv i Sverige. I själva verket behöver du bara ta en sväng runt Möllan eller på Hötorgshallen för att få tag på närproducerade utmärkta charkuterier. De här producenterna lyser i regel med sin frånvaro i guider på närproducerad mat, trots att huvudråvarorna ofta är svenskproducerade. Likaså består sammanslutningar som Skånska matupplevelser i stort sett enbart av vita män. I själva verket borde svensk mångkulturell gastronomi vara ett starkt argument inom turistindustrin eftersom så många av våra turister kommer från övriga Skandinavien där det inte finns motsvarigheter till Hötorgshallen och Möllevångstorget.

Ofta framförs helt felaktigt miljöargument för närodlad mat, i själva verket är det själva produktionen och våra egna mattransporter från affären som är de stora bovarna. Det är naturligtvis märkligt att transportera lök från Nya Zeeland, men närodlade grönsaker i värmda växthus är inte heller någon höjdare. När man räknar på koldioxidutsläpp blir ekvationerna helt annorlunda än när man använder förenklingen matmil. En burk kokosmjölk är med största sannolikhet mer miljövänlig än en trea aldrig så ekologisk grädde. Vi förfasar oss (med viss rätt) över att norsk lax transporteras till Thailand för att fileas, men glömmer bort att det är vår stora effektiviserade fiskeflotta i Skandinavien och laxens odling som är de stora energitjuvarna. Är vi nervösa för vad laxen kan hitta på där långt borta i Thailand?

Det här är ingen anklagelse, jag tror att de flesta matnördar egentligen är intresserad av mat från alla kulturer. Och att vår jakt på genuina smaker gör att kombinera med nya roliga rätter där ingredienser från olika matkulturer integreras. Och jag vill inte diskreditera intresset för våra svenska matrötter, som är bland det roligaste som hänt i Matsverige Jag vill starta en diskussion.

Hur lyfter vi fram den mångkulturella maten, den mat som faktiskt är en del av den moderna svenska husmanskosten? Hur startar vi mentorprogram för krögare som vill laga mat från andra matkulturer så att de slipper sitta fast i lågpristräsket? Hur visar vi dem att det faktiskt finns folk som är beredda att betala mer för högre kvalitet även när rätterna på menyn är svåruttalade?  Och hur ser vi till att regeringens vision om Sverige- det nya matlandet inte bara handlar om kockar som lagar röding med hjortron och kallpressad rapsolja?