Posts Tagged ‘off topic’

Off topic: En liten text om vad som egentligen är roligt

Naturligt vis är det en myt att alla lyckliga familjer är lika varandra. Om man bara skrapar på ytan finns där en lika intrikat som slitstark finmekanik av självbedrägerier, lögner, lojaliteter och tystnader som krävs för att iscensätta projektet som kallas lycka. I vår familj, som på många sätt skulle kunna kallas lycklig förenas vi av en stark gemensam självbild. En självbild vi putsar på varje högljudd familjemiddag där vi öppet diskuterar alla våra små fel för att på så sätt slippa konfronteras med de stora. Till exempel  år ovilja att se oss själva som annat än i grunden förträffliga personer.

Jag vill berätta om när den självbilden fick sig en spricka. Jag minns inte om jag var med vid själva händelsen. Så det här är som jag vill minnas det, förmodligen har det ganska lite med sanningen att göra. Men den sorts sanning som jag tummar på här har aldrig varit så viktig i vår familj. Nå:

Vi bodde i den stora röda trävillan i Äppelviken, på den tiden ganska vanliga människor medelklass bodde där. Det låter flottare än det var. Vi bodde i halva villan som vi fick hyra billigt av farfar medan mamma pluggade och pappa forskade. Vi åt mycket blodpudding och pölsa men vi hade sommarställe, skruttig bil och en vetskap om att det inte alltid skulle vara ont om pengar. Vi var trygga. I köket, där originalinredningen från 30-talet var målad två nyanser av lila, låg mammas egenhändigt tillverkade strumpbyxmattor på golvet av glipande plastkorksplattor. Det luktade ofta svagt av gas från den fossila spisen. Bredvid det spröjsade stora dubbelfönstret satt en åttkantig klocka vars tunna metalliska tickande fyllde hela köket. Och intill klockan en skylt: Hellre rik och frisk än fattig och sjuk.

Av någon anledning älskade vi den där skylten. Det var långt innan skojiga skyltar med putslustigheter var i var mans ägo. Den var vanvördig, visst, men alla visste ju att vi var en hyvens familj som röstade rätt och var engagerade i samhällsfrågor. Vi hade distans. Humor. Det är en annan av de orubbliga pelarna i vår självbild.

Ibland ringde det en man på vår dörr. Han ville dricka vatten hos oss. Fast han bara bodde ett par hus bort, som inneboende. han var manodepressiv. Som jag minns honom idag var han inte skrämmande. Smal, mörkhårig med rädda ögon som aldrig var stilla. Han såg aldrig riktigt ovårdad ut. Inte ens när han hade ett skov. Då rabblade han osammanhängande och sprang runt med det det viktigaste av sina ägodelar i en plastkasse. Han hade haft ett annat liv, mer likt vårt men förlorat det. Det här hände en av gångerna han var inne i köket. han drack vattnet i små häftiga klunkar. Pratade mellan dem. Blickarna for runt utan att få fäste. Så blev han tyst. Helt tyst. Pekade på skylten och sa med låg röst:

”Det där … Det där är inte roligt.”

Och det var det inte. Inte längre.

Jag tänker mig att det var tyst i köket några sekunder efter att mannen talat. Att det enda som hördes var den åttkantiga klockans vassa tickande. För det som gick sönder gjorde det ljudlöst. Kanske var det bara så att något började gå sönder. För vi tog inte ner skylten. Inte omedelbart. Det hade varit att erkänna något.

Tvärtom blev mannens reaktion inför skylten ytterligare en anekdot som berättades i vår familj. Men den skavde på ett sätt som vi inte var vana vid. Och vi hade slutat skratta åt den. Jag minns inte när vi tog ner skylten, och när jag ringer mamma för att fråga minns hon inte heller. Hon får tårar i rösten när hon pratar om det. Jag börjar gråta.  Vid flytten några år senare kom skylten i alla fall inte upp igen. Och när vi nu berättar historien om mannen och skylten, för det gör vi fortfarande, är det med något som liknar skam. Jag har lärt mig tycka om smaken på den här skammen. Och tänker ofta att den skammen är en av de delar i vår familjs självbild som gör oss lite uthärdligare. Jag tror att den är en orsak till att många i vår familj är engagerade i bra saker.

Nu finns det de som tycker att vi borde låta skylten sitta kvar. Som ett monument över vår självgoda dumhet. För att vi aldrig skulle glömma. Men ärligt talat är det ju bara vi som skulle förstå orsaken till att den satt uppe. Vi skulle faktiskt varken ha tid eller lust att förklara dess innebörd för varenda gäst som kom förbi. Det är helt enkelt inte alltid läge för det. Skylten skulle bara ge en bild av oss som inte riktigt stämde, eftersom vi faktiskt lärt oss något nytt. Och det är möjligt att våra gäster skulle ta med sig skyltens budskap som det skämt vi en gång tyckte att det var. Och några av våra gäster skulle kanske ta illa upp. Det viktiga är att vi fortsätter att berätta historien. Den är ingen allegori, den är på riktigt. Och den handlar om hur svårt det är att se sig själv med andras ögon.

Kanske hade skylten varit rolig om den suttit hos en annan, mindre självgod familj som inte långsamt och självklart gjorde sin utstakade statusresa.Och som inte som vi, på grund av mammas engagemang i mentalvården, hade så många gäster som var trasiga och utsatta. Jag måste fundera lite till på det. Jag är inte färdig med det här. Kanske kommer jag aldrig bli det. Och vet ni: Jag vill inte bli det heller.

—————————–

Jag vill bara förtydliga att jag tycker att vanvördig humor ÄR vansinnigt roligt. Men väldigt många gånger har jag sårat människor genom att prata med dem på samma sätt som vi pratar hemma. Vår allmänt självgoda stil i kombination med att min mammas engagemang för mentalvård gjorde att vi hade utsatta, trasiga gäster gjorde att skylten var fel hemma hos oss.

Humor är, med risk för att bli larvigt övertydlig, en fråga om kontext. Avsändare, mottagare, sammanhang, tonfall. Alla kan inte tycka att allt är roligt alltid och man kan inte ta hänsyn till alla. Men väldigt ofta idag raljerar människor över folk som inte ”förstår lite kul”.

En del tar upp komiker som exempel på att man FÅR säga vad som helst. Men det handlar om att vi i en given stund ger en given person dispens. En extremt viktig säkerhetsventil i samhället. Det innebär inte att vem som helst, när som helst kan upprepa skämten för vem som helst med samma dispens och få samma effekt. För humor handlar inte om ordkombinationer.

Etiketter: , ,

Off topic: Direktsändning

Orsaken till att jag inte uppdaterar den här bloggen? Tja, bland annat att jag går en kurs i att skriva skräck för fantastiske Anders Fager. Det är sinnessjukt kul. Eftersom i alla fall en person tyckte att jag skulle lägga upp något jag skrivit gör jag det. Inte mycket mat precis. Men den kanske smakar ändå. Övningen var att skriva dialog, max fyra sidor. Om du hellre vill lyssna på riktig radio, närmare bestämt mig och Richard Tellström prata mat i Nya vågen kan göra det här.

Direktsändning

”… och så får vi höra vad Anna Palling åt till frukost?”

”Åt till frukost?”

”Han vill bara testa ljudet. Du kan säga vad du vill så länge du pratar på.”

”Åh! Jag åt … vänta nu! Det vanliga: kaffe latte, ett löskokt ägg, lättyoghurt, två smörg …”

”Tack det räcker! Malin, kan du flytta fram Annas mick lite?”

”Så här? Hur låter jag då?”

”Sammetslen och småkåt. Som alltid, Malin. Som alltid.”

”Kör du eller jag nyheterna sen?”

”Jag kan ta dem. Kör så det ryker nu, tjejer!”

”Hur känns det, Anna? Nervös? Du har aldrig varit med i radio förut va? Vi pratar lite om din kommande bok. Du läser några rader. Biten om seansen, tyckte din redaktör. Jag fick bara de tre första kapitlen av henne, men de är otroligt bra. Vågade inte ens gå upp och släppa in katten i natt.”

”Tack, jag uppsk…”

”När röda lampan lyser är vi i sändning. Annars är det bara att luta dig tillbaka så kör jag. Blir det bra?”

”Jättebra.”

”Gooood natt alla nattugglor! Det här är Radio Roslagen och Malin mitt i natten med Malin Lundgren. Vi har den skönaste musiken, de skönaste gästerna och framför allt – de skönaste lyssnarna. Kvällens gäst är Anna Palling som ska berätta om sin kommande bok Dödstrummorna. En riktig, riktig rysare. Patrik Johansson, vår tekniker och flygande nattreporter sitter i slussen och väntar på att just du ska ringa. Ring in på 0176-239049.”

—————————-

”Det där gick ju bra.”

”Gjorde det?”

”Gör så här under låtarna: Ena hörluren på örat, andra av. Då hör du om Patrik i slussen vill nåt.”

”Sjunger du alltid med?”

”Bara när det är nåt jag gillar. Det är en kille på huvudkontoret i Stockholm som väljer musiken.”

”Malin, Patte här. Det är nåt jävligt mysko med frekvenserna.”

”Frekvenserna? Lät jag konstig?”

”Det är typ tio personer som ringt in och sagt att det låter som om det är fler i studion. En käring var vettskrämd och insisterade på att hon hörde sin döde man försökte lägga sig i. Hon är helt säker på att det var han för han kallade dig radiofittan, som han alltid gjorde. Han har varit död i tre år. Lika bra det, verkade det som på käringen. En man säger att han hörde sin farmor sjunga inne i köksfläkten. Nån unge har ringt säkert 18 gånger och bara grinar i luren. ”

”Du skämtar.”

”Dagsens sanning.”

”Nån måste hällt nåt kuckelimuck i vattnet. Vad hörde du?”

”Totalos normalos. Annars hade jag ju brutit. Hade ju hoppats på lite mer action med två unga fräscha brudar i studion, men man …. ”

”Kan vi få hit dem till studion till efter nyheterna? Så kan vi köranågra telefonare så länge.”

”Jag kan försöka få tjejen i Kupdalen. Linda Ga… Ja, Linda nåt spanskt. Hon verkade mest samlad. Hörde sin syster inifrån diskmaskinen .”

”Linda Garcia da Silva?”

”Ja, just det.”

”Henne känner jag. Gick i parallellklass. Jag minns hennes syster, jättegullig unge. Kolla om du kan få tag på taxi. Om hon inte kan köra själv, alltså. Tänk inte på budgeten.”

”Det går på ditt ansvar.”

”Patrik, det här kan bli hur stort som helst. Riks, säkert. Jag tar dig med hela vägen. Lovar.”

”Vad gör vi med Palling?”

”Anna stannar kvar, fast som expert. Hon har ju skrivit en bok om övernaturligheter. Är det ok med dig, Anna? ”

”Jo, men …”

”Fatta hur bra det här är för din bok. Super. Du kan få läsa lite till ur den senare i sändningen. Lite längre. Läs det där stycket med flygplanssexet så blir Patrik glad. Du vet: tentaklerna och det.”

”Är de arga på mig?”

”På dig? Det är ju mitt program. Det är alltid nån lyssnare som flippar. Det räcker med att man läser väderleksrapporten. De tror att det är jag personligen som sett till att det regnat hela sommaren.”

”Jag menar inte lyssnarna. De andra.”

”Vilka andra? Hjärnspökena? Vad spelar det för roll?”

”Jag visste inte att de skulle bli arga.”

”Patrik, Har du fått tag på Linda?”

”Taxin är skickad. Hon vägrade köra fast hon bara druckit ett par glas vin. Vi har en telefonare på ingång också.”

”Ibland tror jag att jag älskar dig.”

”Upp till bevis. Du får en Louise Svartling. Spillersboda. Lite upprörd. Hon ringde på mobilen men jag har fått över henne på fast lina nu. Låten är slut om tjugo. Jag släpper in henne direkt.”

– Vindarna vänder, drömmen består. Vi håller varandra när stormarna yr,finns här intill dej när morgonen gryr. –

”Det var fina balladen Allt som jag känner med Tommy Nilsson och Tone Norum. Du lyssnar på Radio Roslagen och Malin mitt i natten med Malin Lundgren. Vi har fått rapporter av hundratals lyssnare som ringt in och rapporterat om oförklarliga röster som stört sändningen. Har vi en spökinvasion på gång? Med oss i studion har vi Anna Palling, blivande succéförfattare och välkänd expert på övernaturliga fenomen. På telefon, direkt från Spillersboda har vi Louise Svartling. Hallå Louise, hur står det till i Spillersboda?”

”Hej Malin. Måste bara få säga att jag alltid lyssnar på dina program. Varje natt.”

”Tack finaste! Louise, du stod och strök i tvättstugan alldeles nyss när nåt konstigt hände. Berätta! Ta det lugnt.”

”Jag trodde det var teven först. Men det var strykjärnet. Nån som pratade långt inne i strykjärnet. Först hörde jag inte vem det var. Sen började den prata om trupprörelser i Sudeten. Jag är nästan säker på att det var min pappa, han var besatt av andra världskriget.”

”Sa rösten nåt mer?”

”Att jag … att jag hade fått fet häck. Sen skrek den.”

”Louise vännen, allt är okej, gråt inte. Jag skickar styrkekramar här från studion. Vad skrek rösten?”

”Den skrek: Hälsa henne att vi inte luktar illa. Och att vi inte har hesa röster.’”

”Vad hände sen? Orkar du berätta? Tala nära telefonen så hörs det bättre.”

”Det … det sprakade till i strykjärnet. Jag fick en stöt och tappade strykjärnet. Sen började det glöda, plasthandtaget bara smälte och det brände en stor fläck på strykbrädan. Sen slutade allt bara. Jag har inte vågat gå in i tvättstugan sen dess.”

”Stort tack för att du delat med dig. Det är lyssnare som du som gör Malin mitt i natten till vad det är. Vi skickar en liten present till dig som tack.”

”Kan man få ett nytt strykjärn?”

”Vi ska se vad vi kan göra, Louise. Det ska vi verkligen.”

Något om litteraturkritik: Ingen kan älska som vi

Det pågår en debatt om hur böcker bör skrivas och vem som ska förmedla information om böcker. Debatten handlar om vad en recension ska vara: boktips eller analys. För idag finns det en växande skara av läsinspiratörer. På ena änden av skalan kan vi sätta de bloggande Bokhororna, de gatusmarta entusiasterna som inger lust att äga boken. De är boktipsare och litterära äktenskapsförmedlare, inte klassiska recensenter. Varje inlägg jag läser hos dem om en ny bok är en impetus, en godmodig men bestämd knuff i den slumpvandring som är min litterära upptäcktsfärd.

Bokhororna följer alla lustläsares hederskodex: att aldrig någonsin fördärva sina anhängares kommande läsupplevelse genom att avslöja för mycket av historien. Denna hederskodex innebär kraftiga begränsningar för hur texterna kommer att se ut. Det blir halvkvädna visor, topplistor och ibland osofistikerat hissande och dissande.

Samma hederskodex hämmar de traditionella kritikerna på andra ytterkanten.  Kanske är det en del av förklaringen till vissa etablerade kritikers förkärlek till att skriva om böcker där handlingen är underordnad språk, symboler och form. De tillåter recensenterna att analysera, förklara, breda ut sig och positionera sig på ett helt annat sätt. De speglar varandra och liknar varandra i så mån att de är kommenterande snarare än berättande: språk matchas av språk, ideologi av ideologi. Det är en oändligt mycket mer delikat (och kanske tråkigare) uppgift att på ett klatschigt sätt presentera en rakt berättad bok som inte tål att särskilt mycket av handlingen avslöjas. Och det förekommer ofta i recensioner att stora delar av intrigen avslöjas. Är du tillräckligt intressant som litteraturdebattör får du till och med avslöja mördaren i en av höstens bästsäljare. Allt för att hamra in din poäng.

Litteraturkritiker är en tämligen homogen skara, deras idé om vad som är den rätta läsningen och hur vi bör tala om böcker blir till en snäv mall. Och deras sätt att tala om böcker funkar inte alltid för gemene man. Om du läser vetenskapsartiklar i dagspress tillåts  journalisterna knappt förutsätta att läsarna vet hur en cell fungerar trots att det är högstadiekunskap. Här krävs grafik, vrålar den ängslige redaktören. På kultursidorna bollas det obekymrat med begrepp som särartsfeminism, postmodernism och kontext. Här är recensenten alltid förmer än den vanlige läsaren.   (Det mest parodiska exemplet på recensentglorifiering hittas dock i  Vi Läsers artikel om Annina Rabes tygkassesamling-(Jag älskar både Annina och genombussiga Vi Läser men det där var liksom lite för mycket för mig. Vad kommer härnäst, Horace strumpsamling?)

Ibland kan man läsa en hel recension utan att ana huruvida recensenten faktiskt tyckte att det var en bra bok. Om den var omöjlig att lägga ifrån sig. Om man blir kåt av sexskildringarna, om man skrattar och gråter. På samma vis kom debatten om Isobel Hadley-Kamptz debutbok att handla om dess påstått ohälsosamma symbios med bloggen och hennes moraliska rätt att använda sitt eget liv som stoff, inte om huruvida det var bra läsning eller inte. Det klarade inte recensenterna av att avgöra. Bokbloggarna klarade det i regel galant. De bedömde boken som god läsning, och bekymrade sig inte om huruvida det var Litteratur.

Låt oss återgå till DN-artikeln. Där uttalar sig Åsa Linderborg. Först kallar hon Bokhorornas Album ett sympatiskt projekt som ”man inte kan vara arg på”; i stil med en hundvalp man inte får sparka. Sen retar hon upp sig ändå. Mest på att den heliga boken blir till en accessoar och en livsstil. Att böcker läses av rent och purt nöje av den förhatliga gruppen obildad medelklass som inte förstår och älskar litteratur på rätt sätt. Åsa Linderborgs sätt. De tror att de kan göra anspråk på Litteraturen bara för att de har tid att läsa och råd att köpa böcker. Jag kan på sätt och vis sympatisera med Åsa Linderborg. Det är samma irritation som vi engagerade matnördar känner när i grunden omedvetna konsumenter köper fairtrade eller småskaligt ekologiskt som statusmarkörer eller i tron att de vinner hälsomässiga fördelar, istället för bevekelsegrunder som solidaritet eller politisk övertygelse.

Men det Åsa Linderborg missar, eller kanske inte vill se är att resultatet är det viktiga. De viktiga aktörerna, småproducenter såväl som författare, vinner i ekonomisk kraft och inflytande. Och de som konsumerar bättre mat och bättre litteratur påverkas av dem även om det kanske inte är på exakt det sätt vi initierade skulle önska. Jag vill fråga Åsa Linderborg hur i all världen hon tänker sig att den obildade medelklassen ska bli bildad om det inte är genom just läsning. Därför behövs Bokhorornas tjohoiga bokkonsumtionshets. Och därför står jag ut när Vi Läser publicerar Siri Hustvedts guide till Park Slope, trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen.

Vi måste acceptera att det finns lika många sätt att läsa en text och förhålla sig till författare som det finns läsare. Varje läsare gör historien till sin. Vi läsare tycker nog alla att ingen förstår författaren och boken så bra som just vi gör. Varje läsarrelation med författaren är unik. Ingen kan älska som vi. Ibland tycker jag att recensenterna glömmer det. Bokhororna har förstått det och ironiserar ofta över det. De sätter sina personliga referenser och preferenser över normerna för vad som är ”god litteratur”. De värderar handlingen över språket.  Därför är Bokhororna innerligt nyttiga i litteraturkritiken. De påminner oss om att läsning är och får vara privat och att vi faktiskt läser för att det är kul. Den kvinnliga läsaren som utmanar den oftast manlige recensenten och har mage att sätta sin egen erfarenhet i centrum.

Tro nu inte på något sätt att jag vill vara utan den djuplodande litteraturanalysen, den som ibland finns på kultursidorna. Den är rent av livsviktig, för ord och berättelser kan vara farliga och nedbrytande när de landar fel.

Låt mig ta ett exempel hur det kan gå när en på vissa områden brådmogen flicka får en för stor bok i sin famn. Inte stor till omfång, men helt enkelt för mycket att bita i.  ”That´s a big song”, brukar talangjägaren Simon Cowell säga och ruska skeptiskt på huvudet när en späd flicka tar sig an en hit skapad för en medelålders souldrottning med livserfarenhet att bära upp sången. Men det finns alltid en förväntan i hans blick också. Samma min hade mina föräldrar när de räckte mig Lolita efter att jag sopat rent i de barnvänligare delarna av bokhyllan. Min läsning blev svår. Jag var kanske elva, kanske tolv färgad av nyliga påtvingade erfarenheter av en vuxen mans sexualitet. I mitt skuldtyngda tillstånd – han hade viskat i mitt öra att han visste vad jag tänkte på när jag var ensam – var läsningen av boken självklar: Lolita var delaktig i brottet, eller var det ens ett brott som begåtts? Min läsning var för övrigt inte mer naiv än den flyhänte men smått kvinnoföraktande Robertson  Davies som gjorde samma tolkning.

Jag glömde nästan boken, kvar fanns bara en vag känsla av obehag och ett eko av det vackra språket; inte minst de svindlande inledningsstroferna. Efteråt, när Lolita ingick i den vuxna litteraturkunniga vänkretsens inofficiella kanon, insåg jag naturligtvis att mina känslor, min tolkning var ”fel”. (Edit: Här har jag lagt till citattecken eftersom det inte framgick tydligt hur jag menade annars.) Men min första läsning levde kvar obönhörligt trots alla rationella argument.

Inte förrän jag läste Reading Lolita in Tehran gick jag tillbaka till Nabokovs bok och insåg att den var ett mästerverk. Att författaren manipulerade på samma vis som den ökände berättaren, på samma vis som jag en gång blivit manipulerad. Först nu var en annan läsning möjlig. Något annat hände också, jag kunde för första gången vända min ilska utåt mot den man som förföljt mig med sina hårda händer och med den vuxnes suveräna makt pressat sin styva kuk mot en höft som ännu inte fått tonårens rundning. Ingen kan förstå och älska Lolitas historia som jag. Inte i min värld.

Kanske är det så med den litteraturanalys som betyder något för mig, att den inte behöver vara särskilt ekvilibristisk eller akademisk.Jag kan inte minnas att författaren Azar Nafisi i Reading Lolita in Tehran använder begrepp som kontext, postmodernism eller utgjuter sig över tekniska finesser. Hon är briljant, men hon briljerar inte. Hon berättar bara en historia. En historia som visar att Lolitas utsatthet är en spegling av den kvinnor upplever i en religiös diktatur där deras frihet är starkt kringskuren. Azar Nafizis bok möjliggjorde min egentliga omorientering.

För mig kan bra litteraturanalys se ut på många sätt men den handlar just om att att ge läsaren en djupare förståelse. Inte bara av en roman utan också av sig själv och sin hållning till boken. Men analysen får aldrig ta ifrån läsaren rätten till den egna läsningen. Och den i mina ögon bästa analysen är den som själv berättar en historia. Den är faktiskt lika rolig att läsa som böckerna.

Porträtt av en kvinna

Ni vet hur det är. Ibland kan man bli gruvligt irriterad över petitesser. Som skorpsmulor i sängen eller ett ordval i en underrubrik. Det skaver, som det numera heter på kultursvenska. Idag var det en underrubrik i en gammal DN-artikel som fick mig att stanna upp: ”Lars Von trier får kritik för sina kvinnoporträtt.” Inget konstigt med det. Jag tillhör för övrigt inte dem som anser att konst ska vara manualer, misogyna män som Von Trier, Stig Larsson eller Houellebecq är snarast mer medvetandegörande just genom sin provokativa  cynism. Och betydligt mer njutbara än många mer sympatiska, plakatpolitiska författare. Därför tycker jag också att ”Ett tal till min systers bröllop” är oerhört mycket större litteratur och berör mer än ”Bitterfittan” på nästan identiskt tema.

Det jag hakade upp mig på var löjligt nog det där lilla ordet kvinnoporträtt. Ett uttryck som så ofta används utanför bildkonsten. Det talas om ömsint tecknade kvinnoporträtt, stereotypa eller torftiga kvinnoporträtt; men porträtt är det likförbannat. Porträtt. Ett objekt som subjektet ska förhålla sig till; kanske är det tittaren som är subjekt, kanske är det den manlige huvudpersonen. Ordet mansporträtt används mycket sällan. kan inte minnas att jag sett det någon gång. Möjligen undantaget Joyces Porträtt av konstnären som ung, men då vill ju författaren så innerligt åstadkomma en distans. Och lägg märke till att det är ett självporträtt där författaren både är objekt och subjekt. Aktiv, som män ska vara. Djävulen märks i deltaljerna och våra värderingar hukar förstuleti bisatser och ordvalörer.

I och för sig har jag en del synpunkter på kvinnoroller i filmer också. Inte bara det att de är så få (går ett överslag hur många kvinnliga respektive manliga bärande roller det finns i en ordinär Disneykreation, våldsfilm eller splatterrulle. Och hur många och hur roliga repliker de har.). Det där är lite att slå in öppna dörrar. Och när allt kommer omkring är olika kulörer av färgade, feta och fysiskt oattraktiva än mer styvmoderligt behandlade av filmindustrin. Det intressanta är vad filmskaparna tror att vi kan köpa. Orcher, alver och hober. Varsågod och svälj! Flygande hästar, dimhöljda monster från andra dimensioner och mordiska läskautomater. Sure thing! Matriarkat, hemmapappor och jämställda familjer. Hihoha, en komedi, väl?

Nej, jag går inte om kring och känner mig heltidskränkt som kvinna. Jag tillhör trots allt de mest priviligierade fem procenten av jordens befolkning. Min heliga ilska spar jag åt sånt här och sånt här. Men ni vet hur det är: Skorpsmulor i sängen är ändå skorpsmulor i sängen.

Bästalista: Off topic så att det visslar om det!

På måndag är det White Guide-gala. Alla krogar drömmer om att stå på ”bästalistan”. Tänkte göra en liten bästalista á la Shampoo Rising som inte alls har med mat att göra. Jo, lite dårå. Men mest ytligheter. Jag har nämligen haft en okarakteristisk shoppingspree. Dessutom har jag faktiskt en hel del andra intressen än mat, jag tycker bara att var sak har sin plats. Oftast.

Om ni tycker att detta är ointressant är det hur enkelt som helst att låta bli att läsa. Men jag startar snart en annan blogg om oangelägna trivialiteter jag måste ha ur mig.  Gör gärna era egna bästalistor eller tipsa i kommentarerna!

Bästa läppstift (kanske viktigaste kategorin)

Vincent Longo med Rythm (Dyrt, men det var mer än ett år sen jag köpte ett läppstift. Samme hutlöst dyre producent är till min spargris stora sorg även vinnare i kategorin bästa makeup-underlag -ellervarenuheter- med Water Canvas. Ruinera dig på Cow, gärna filialen i Köpenhamn.)

Bästa mascara

Letar fortfarande.

Bästa vinterdeckare

Midvinterblod av Mons Kallentoft. (Galet pretentiös, men det ser jag som något positivt. Böcker som handlar om liv och alla typer av ondare, brådare död ska fanimig vara pretentiösa, allt annat är tjänstefel av ängsliga författare. Bekämpa den sövande fiskpinnerealismen! Heja Mons – nästa blir ännu bättre! )

Bästa bok på länge

En halv gul sol (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie. (Läs den och dö en liten smula. Och lev sen lite innerligare.)

Bästa självförtroende

Frantzén och Lindeberg (Och det med all rätt.)

Bästa klädinköp

Yllekjol från Sofie D’HooreLilla Svarta i Malmö. Ursprungligen 2.900, köpt med 70% rabatt men jag inser efter ett par dagar att den hade varit värd fullpris. Trots att jag är sjukt snål. Om någon någonsin snuddar vid den futila idén att kalla mig elegant så är det enbart tack vare denna kjol

Bästa stad

Malmö (Inga nyheter där inte.)

Bästa person

Min man. (Inga nyheter där heller.)

Bästa lukt på bästa person

Comme des Garçons Man

Bästa hudkräm

Pink Grapefruit Puree Body Lotion från Body Shop. (Pampelmus regerar!)

Bästa handkräm till fötterna

Smitten från Lush. (Varför till fötterna? Den luktar Play Dooh vilket blir lite enerverande för nära näsan. Men mina fötter har aldrig varit fingerfärdigare.)

Bästa heminredningstips

Absolut inga. Jag är tämligen ointresserad av heminredning och köper nästan aldrig nya möbler. Jag blir ofta ytterst nervös av välinredda hem, isynnerhet designade badrum ger mig frossa. Jag är med i en stödförening för dammråttornas bevarande.

Bästa kap

Cdon.com som har DVD-uthyrning hem till din brevlåda. (Jag är latent filmnörd. Ajö förseningsavgifter! Välkommen uppesittarnätter!)

Bästa medianyhet

Att läskigt (ja, nästa äckligt) begåvade och trevlige Ivar Ekman är redaktör för högintressanta projektet Filter.

Bästa blogg som inte handlar om mat

Vassa eggen, Shampoo Rising, Bokhora, Ensamma Morsan. (Kolla till höger. Sorry, kunde inte välja bara en!)

Bästa sajt jag aldrig läser

Weird Science (Det är inte er det är fel på, etc etc … Jag är bisarrt likgiltig inför teve, tittar en gång i månaden och somnar gott. Men tack i alla fall.)

Bästa politiska skribent Jag ofta håller med

Ann-Charlotte Martéus (Glödande empati och iskall logik. Borde bli fesljummet sammantaget, men det blir det inte.)

Bästa politiska skribent jag håller med ibland

Katrine Kielos (Passion, medmänsklighet och konsekvens.)

Bästa politiska skribent jag nästan aldrig håller med

Per Gudmundson ( Oförutsägbar och gudabenådad stilist med integritet. Och sådana här dråpande inlägg applåderar jag.)

Bästa sättet att få barnen att städa sitt rum

Choklad.

Annons