Något om litteraturkritik: Ingen kan älska som vi
Det pågår en debatt om hur böcker bör skrivas och vem som ska förmedla information om böcker. Debatten handlar om vad en recension ska vara: boktips eller analys. För idag finns det en växande skara av läsinspiratörer. På ena änden av skalan kan vi sätta de bloggande Bokhororna, de gatusmarta entusiasterna som inger lust att äga boken. De är boktipsare och litterära äktenskapsförmedlare, inte klassiska recensenter. Varje inlägg jag läser hos dem om en ny bok är en impetus, en godmodig men bestämd knuff i den slumpvandring som är min litterära upptäcktsfärd.
Bokhororna följer alla lustläsares hederskodex: att aldrig någonsin fördärva sina anhängares kommande läsupplevelse genom att avslöja för mycket av historien. Denna hederskodex innebär kraftiga begränsningar för hur texterna kommer att se ut. Det blir halvkvädna visor, topplistor och ibland osofistikerat hissande och dissande.
Samma hederskodex hämmar de traditionella kritikerna på andra ytterkanten. Kanske är det en del av förklaringen till vissa etablerade kritikers förkärlek till att skriva om böcker där handlingen är underordnad språk, symboler och form. De tillåter recensenterna att analysera, förklara, breda ut sig och positionera sig på ett helt annat sätt. De speglar varandra och liknar varandra i så mån att de är kommenterande snarare än berättande: språk matchas av språk, ideologi av ideologi. Det är en oändligt mycket mer delikat (och kanske tråkigare) uppgift att på ett klatschigt sätt presentera en rakt berättad bok som inte tål att särskilt mycket av handlingen avslöjas. Och det förekommer ofta i recensioner att stora delar av intrigen avslöjas. Är du tillräckligt intressant som litteraturdebattör får du till och med avslöja mördaren i en av höstens bästsäljare. Allt för att hamra in din poäng.
Litteraturkritiker är en tämligen homogen skara, deras idé om vad som är den rätta läsningen och hur vi bör tala om böcker blir till en snäv mall. Och deras sätt att tala om böcker funkar inte alltid för gemene man. Om du läser vetenskapsartiklar i dagspress tillåts journalisterna knappt förutsätta att läsarna vet hur en cell fungerar trots att det är högstadiekunskap. Här krävs grafik, vrålar den ängslige redaktören. På kultursidorna bollas det obekymrat med begrepp som särartsfeminism, postmodernism och kontext. Här är recensenten alltid förmer än den vanlige läsaren. (Det mest parodiska exemplet på recensentglorifiering hittas dock i Vi Läsers artikel om Annina Rabes tygkassesamling-(Jag älskar både Annina och genombussiga Vi Läser men det där var liksom lite för mycket för mig. Vad kommer härnäst, Horace strumpsamling?)
Ibland kan man läsa en hel recension utan att ana huruvida recensenten faktiskt tyckte att det var en bra bok. Om den var omöjlig att lägga ifrån sig. Om man blir kåt av sexskildringarna, om man skrattar och gråter. På samma vis kom debatten om Isobel Hadley-Kamptz debutbok att handla om dess påstått ohälsosamma symbios med bloggen och hennes moraliska rätt att använda sitt eget liv som stoff, inte om huruvida det var bra läsning eller inte. Det klarade inte recensenterna av att avgöra. Bokbloggarna klarade det i regel galant. De bedömde boken som god läsning, och bekymrade sig inte om huruvida det var Litteratur.
Låt oss återgå till DN-artikeln. Där uttalar sig Åsa Linderborg. Först kallar hon Bokhorornas Album ett sympatiskt projekt som ”man inte kan vara arg på”; i stil med en hundvalp man inte får sparka. Sen retar hon upp sig ändå. Mest på att den heliga boken blir till en accessoar och en livsstil. Att böcker läses av rent och purt nöje av den förhatliga gruppen obildad medelklass som inte förstår och älskar litteratur på rätt sätt. Åsa Linderborgs sätt. De tror att de kan göra anspråk på Litteraturen bara för att de har tid att läsa och råd att köpa böcker. Jag kan på sätt och vis sympatisera med Åsa Linderborg. Det är samma irritation som vi engagerade matnördar känner när i grunden omedvetna konsumenter köper fairtrade eller småskaligt ekologiskt som statusmarkörer eller i tron att de vinner hälsomässiga fördelar, istället för bevekelsegrunder som solidaritet eller politisk övertygelse.
Men det Åsa Linderborg missar, eller kanske inte vill se är att resultatet är det viktiga. De viktiga aktörerna, småproducenter såväl som författare, vinner i ekonomisk kraft och inflytande. Och de som konsumerar bättre mat och bättre litteratur påverkas av dem även om det kanske inte är på exakt det sätt vi initierade skulle önska. Jag vill fråga Åsa Linderborg hur i all världen hon tänker sig att den obildade medelklassen ska bli bildad om det inte är genom just läsning. Därför behövs Bokhorornas tjohoiga bokkonsumtionshets. Och därför står jag ut när Vi Läser publicerar Siri Hustvedts guide till Park Slope, trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen.
Vi måste acceptera att det finns lika många sätt att läsa en text och förhålla sig till författare som det finns läsare. Varje läsare gör historien till sin. Vi läsare tycker nog alla att ingen förstår författaren och boken så bra som just vi gör. Varje läsarrelation med författaren är unik. Ingen kan älska som vi. Ibland tycker jag att recensenterna glömmer det. Bokhororna har förstått det och ironiserar ofta över det. De sätter sina personliga referenser och preferenser över normerna för vad som är ”god litteratur”. De värderar handlingen över språket. Därför är Bokhororna innerligt nyttiga i litteraturkritiken. De påminner oss om att läsning är och får vara privat och att vi faktiskt läser för att det är kul. Den kvinnliga läsaren som utmanar den oftast manlige recensenten och har mage att sätta sin egen erfarenhet i centrum.
Tro nu inte på något sätt att jag vill vara utan den djuplodande litteraturanalysen, den som ibland finns på kultursidorna. Den är rent av livsviktig, för ord och berättelser kan vara farliga och nedbrytande när de landar fel.
Låt mig ta ett exempel hur det kan gå när en på vissa områden brådmogen flicka får en för stor bok i sin famn. Inte stor till omfång, men helt enkelt för mycket att bita i. ”That´s a big song”, brukar talangjägaren Simon Cowell säga och ruska skeptiskt på huvudet när en späd flicka tar sig an en hit skapad för en medelålders souldrottning med livserfarenhet att bära upp sången. Men det finns alltid en förväntan i hans blick också. Samma min hade mina föräldrar när de räckte mig Lolita efter att jag sopat rent i de barnvänligare delarna av bokhyllan. Min läsning blev svår. Jag var kanske elva, kanske tolv färgad av nyliga påtvingade erfarenheter av en vuxen mans sexualitet. I mitt skuldtyngda tillstånd – han hade viskat i mitt öra att han visste vad jag tänkte på när jag var ensam – var läsningen av boken självklar: Lolita var delaktig i brottet, eller var det ens ett brott som begåtts? Min läsning var för övrigt inte mer naiv än den flyhänte men smått kvinnoföraktande Robertson Davies som gjorde samma tolkning.
Jag glömde nästan boken, kvar fanns bara en vag känsla av obehag och ett eko av det vackra språket; inte minst de svindlande inledningsstroferna. Efteråt, när Lolita ingick i den vuxna litteraturkunniga vänkretsens inofficiella kanon, insåg jag naturligtvis att mina känslor, min tolkning var ”fel”. (Edit: Här har jag lagt till citattecken eftersom det inte framgick tydligt hur jag menade annars.) Men min första läsning levde kvar obönhörligt trots alla rationella argument.
Inte förrän jag läste Reading Lolita in Tehran gick jag tillbaka till Nabokovs bok och insåg att den var ett mästerverk. Att författaren manipulerade på samma vis som den ökände berättaren, på samma vis som jag en gång blivit manipulerad. Först nu var en annan läsning möjlig. Något annat hände också, jag kunde för första gången vända min ilska utåt mot den man som förföljt mig med sina hårda händer och med den vuxnes suveräna makt pressat sin styva kuk mot en höft som ännu inte fått tonårens rundning. Ingen kan förstå och älska Lolitas historia som jag. Inte i min värld.
Kanske är det så med den litteraturanalys som betyder något för mig, att den inte behöver vara särskilt ekvilibristisk eller akademisk.Jag kan inte minnas att författaren Azar Nafisi i Reading Lolita in Tehran använder begrepp som kontext, postmodernism eller utgjuter sig över tekniska finesser. Hon är briljant, men hon briljerar inte. Hon berättar bara en historia. En historia som visar att Lolitas utsatthet är en spegling av den kvinnor upplever i en religiös diktatur där deras frihet är starkt kringskuren. Azar Nafizis bok möjliggjorde min egentliga omorientering.
För mig kan bra litteraturanalys se ut på många sätt men den handlar just om att att ge läsaren en djupare förståelse. Inte bara av en roman utan också av sig själv och sin hållning till boken. Men analysen får aldrig ta ifrån läsaren rätten till den egna läsningen. Och den i mina ögon bästa analysen är den som själv berättar en historia. Den är faktiskt lika rolig att läsa som böckerna.
RSS 2.0