I höst är Piennolo-knippet för matnörden vad chihuahuan en gång var för Paris Hilton. Du kommer tappa räkningen på hur många mondäna storstadsbor kånkande på tomatknippen du springer på närmaste veckorna. Förmodligen går de sen  runt kvarterert och luftar dem då och då för att få valuta för pengarna.

Nå, det är lika bra att du får en snabbkurs så att du kan glänsa över andra matnördar. Du kan ju så klart spana in lite tomatnörderier på tuben också. Piennolotomaterna är en sorts extra tjockskaliga bittersöta små tomater med en lustig mitra-liknande form. Toppen kallas för övrigt pizzo.  Tomaterna binds konstfärdigt samman i glesa klasar, piennolo,  där luften kan cirkulera. En tradition från Vesuvius, minsann. Piennolon köps i stora pappakartonger där klasen ömt bäddats ner i halm och strå. Du hittar dem bland annat på NK Saluhall och Hötorgshallen.

Häng upp tomaterna i taket och plocka sedan efter behag medan tomaterna långsamt skrumpnar utan att förfaras. De håller i flera månader. Hemligheten är det tjocka skalet och tomaterna påvra uppväxt utan konstbevattning i den säregna lavajorden på Vesuvius sluttningar. De är rustade att stå emot både mögel och jäsning.

Gissa om det är ekologisk slow food, gissa om det är den oefterlikneliga Gina Hjort som importerar.

Om de är goda? Tja, är det så viktigt? Förmodligen kommer du aldrig få veta sanningen om du inte smakar själv.  För ingen (inte ens jag) är så dum att de erkänner att de hostar upp med 300 kr för två kilo för tomater som inte är fullkomligt galet delikata.

Om de är värda priset. Otvivelaktigt!  För bara några hundralappar deklarerar du för omvärlden att du tillhör den yppersta gastronomiska eliten utan att kunna beskyllas för att vara foie gras-brackig eller kaviar-dryg. Vem har sagt att lycka inte kan köpas för pengar?