Igår var jag på färskpotatispremiär på Långbro Värdshus. Champagne, Fredrik Erikssons sillrecept. En Svecia som fått ligga till sig i 16 månader. Tal av Jens Eriksson, den kunnige och entusiastiska talesmannen för svensk potatis. Duktige Andreas Hedlund, kökschef på Pontus!, som lyckligt berättade om hur potatisen skulle serveras med enbart rört smör från Väddö och salt från havet för 175 pix per portion.  Det hade varit fantastiskt. Om det inte vore för det där med smaken.

Jo, visst är det högtidligt att sätta tänderna i årets första, späda knöl. Men smaken, smaken … De är helt enkelt inte goda ännu med min mun smakat. Sorten Swift, som är sitt namn trogen och är snabb som attan, har aldrig fått mig att gå i spinn.  Konsistensen saknar den där betagande vaxiga, smörigheten som kommer om ett par veckor. Potatisen kostade igår 500 kr kilot. Hummerpris. Det var den inte värd, hur mycket jag än längtat.

Att kappas om att få fram den första potatisen kräver expertis. Redan i januari började man väcka sättpotatisen med ljus i lagringslokalerna, sedan slår man på värmen och i mitten av mars sätts potatisen. Potatisarna är då taggade med groddar, explosiva som stubiner, 25-28 mm långa. Sedan sker ett pyssel: täckning med fiberduk och allmänt duttande. Numera ger man inte lika mycket konstgödsel som tidigare vilket leder till att potatisen får bättre konsistens.

Nå, till det trevliga. Jag vet ingen som komponerar så bra sillrecept som Fredrik Eriksson. Sillarna var gjorda på Abbas femminuterssill, en bekvämvara som föll mig på läppen. Inte lika gott som mammas heminlagda men utan den där räliga bismaken av tran och åldrig lök som jag anser att burksill har. Något för söt kanske men det kan balanseras med kryddning. Därför kommer vi publicera recepten trots att det är ”fådda” recept med produktplacering. Men inte förrän potatisen är värd ett sånt fint sällskap.

Jag gillar jippot som tusan. Svenska råvaror kan behöva firas.  Och säsongerna behövre markeras ordentligare. Men för mig är den riktiga potatispremiären den gången jag tar en tugga och munnen och sen hela jag fylls av varm lycka. Jag längtar ännu ett tag till.

Min affär med Årstiderna har inte alltid varit oproblematisk. En alltför puristisk plastlös förpackningspolicy ledde länge till att en del av grönsakerna anlände i ett tämligen bedagat tillstånd. Och det spelar ingen roll hur ekologiska grönsakerna är om de hamnar i soptunnan. Detta har i viss mån kompenserats av helt gudomliga produkter av en kaliber man inte får tag i utan att åka till grossister. Med tiden har det långsamt blivit bättre. Senaste lådan bestod av idel underverk. Ramslök, sparris, kålrabbi. Nu är vi inne på kålhuvudet.

Jag älskar kålen allra mest när den är i den där tonårsfasen mellan späd och stursk. Mellankål. När den är grön, mjuk men ändå smakrik. Då lagar man gärna enkla rätter med rejäla kryddor. Som ett snabbt, flärdfritt kålfräs med chili, fänkål och lök. Vi åt kålen till salsiccia. Omelett är ett semivegoalternativ. Finstrimlad persilja är trevligt i kålen. Eller kanske gräslök. Men inga konstigheter, jag gillar när kål smakar kål.

Späd kål med italienska smaker

Receptmakare: Lisa förare winbladh

Portioner: 3-4

Tid: 15 minuter

• 3/4 mellanstort huvud (drygt 600 g) vitkål, halvspäd
• 2 shalottenlökar
• 2/3 tsk fänkålsfrö
• 1 liten torkad chili
• 1 msk smör
• 1-1 1/2 msk dyr gräsig olivolja
• några droppar äppelcidervinäger
• salt, 1 nypa socker

1. Strimla kålen fint. Tunnare ju kraftigare den är. Är kålen riktigt späd kan du skära den i stora tärningar. Skala och skiva shalottenlöken. Mortla fänkål och chili.
2. Hetta upp smöret i en panna. Fräs löken på medelvärme tills den precis börjar få färg. Vänd ner de mortlade kryddorna och fräs ytterligare 20 sekunder. Vänd ner kålen, salta lätt och fräs under omrörning tills kålen mjuknat.
3. Lägg upp i en skål och smaka av med vinäger och en gnutta socker.