Den här veckan har jag fått hem produktprover. Eftersom Årstiderna också levererade godsaker idag är kylen knökad. Så där Rubiks kub-knökad den bara är hos köpgalna matnördar. Först ut var pastakuddar från Matric, de goda människorna som förser svenskarna med Mutti körsbärstomater. En produkt som revolutionerat min matlagning. De funkar nämligen perfekt i köket. Jag gillar nämligen både sammetslena långkokta tomatsåser och de piggare kortkokta sopporna och såserna. Förutsättningen är dock att tomaterna man använder är tillräckligt bra.

Och om ni undrar om jag är mutad för att skriva detta så undrar ni fel. Jag har just denna vecka (med sorg i hjärtat) tackat nej till Swedish Open-biljetter med VIP-buffé av leverantören. Enbart för att kunna sjunga Muttis lov utan bitter bismak i munnen.

Märker ni att jag undviker ämnet? Det finns en anledning. De ekologiska pastakuddarna var nämligen så infernaliskt tråkiga att jag inte kan hitta på något att skriva om dem. Men i morgon ska jag blogga receptet jag skapade till deras ära. Oförtjänt, visade det sig när jag satte tänderna i kuddarna och försökte urskilja någon som helst karaktär i den grittiga fyllningen. Men receptet var bra.

Jag orkar inte blogga så mycket för jag är sjukskriven på grund av dubbelsyn och väntar på tid hos ögonspecialist. Jag har laddat med talböcker och tar korta pass vid skärmen. Därför kommer det inte hinna uppdaters mycket på Taffel närmaste tiden. Ha tålamod för jag har flera finfina artiklar på ingång. Bland annat kommer nye nordiske mästaren Arvid Rosengren berätta mer om vinlistor och så ska jag presentera en populär höstfrukt som är besynnerligt svårlagad.

Alla varnas bestämt från att köpa Saltå Kvarns Små gröna linser. Edit: Om ni inte vill ha oskalade masoor-linser, små röda linser med det brunt skalet kvar, vill säga. För det är nog just vad det är.

Begreppsförvirringen i linsvärlden är redan påfallande. Det är ju de små gröna/svarta linserna av Puy-typ som betingar högst pris och är mest åtråvärda tack vare att de håller formen fint och har en milt nötig/kastanjig smak. Jag är ganska torsk på de små svartskimrande beluga-linserna.

De här linserna är så långt i från dessa linser man kan komma. Trevlig fyllig, ganska neutral smak, visserligen. Men helt utan subtilitet och de kokar ofelbart sönder till mos som alla röda linser och skalen blir rätt grova. Funkar i rustika soppor och grytor men tänk bort alla eleganta rätter och sallader. De saknar dessutom de gröna linsernas trevliga, kärva metallsmak. Vilket kan vara ett plus om du inte gillar den.

Fy skäms Saltå Kvarn! Vi brukar gilla era produkter, men här blir det bakläxa! Folk känner sig misslyckade om de kokar sönder linser som påstås passa i sallad på förpackningen.

Äldste bonuspojken äter numera ansenliga mängder grön rasande stark chilisås på sin hamburgare.

Han hatade chili som barn och började gråta om han åt något för starkt men har nu långsamt börjat självmedicinera sig till kapsaicinkickar. Just i tioårsåldern börjar allt fler barn gilla chili, enligt flera asiater jag pratat med. En del diggar heta smaker redan som små, för andra tar det tid. Vissa lär sig aldrig. Och är lika glada för det.

Slisksöt sweetchilisauce brukar var en inkörsport till chilins underbara värld. När man avancerat till den här gröna, sköna, lätt syrliga såsen får man betraktas som chiliskalle. Den passar vansinnigt bra till pankopanerad fisk och bläckfisksallad men funkar även till kyckling. Ett måste i skafferiet. En jätteflaska kostar under 30 pix på t ex Asian Market på Olof Palmes gata.

Ja, ni läste rätt. Jag har fortfarande inte hämtat mig från chocken. Jag tycker fortfarande att Findus fiskpinnar är en ganska sorgesam historia med unken doft av småhärsket fett och smak av ingenting (gudskelov, bör kanske tilläggas).

Men.

Produkten med det illavarslande namnet fisköttbullar är riktigt, riktigt bra.  Rejäl fisksmak, klassisk krokettkonsistens. Vi åt dem igår med het grön asiatisk chilisås (skriver mer om den senare) och förtjustes. Servera dem med asiatiska tillbehör eller en het salsa och förbluffas över att industrin kan laga mat. Synd bara att de så sällan har lust. Lingonsylten på bilden passar däremot inte till alls. Det versala l:et klarar jag mig också utan.

Det är till och med möjligt att jag köper dem igen för egna pengar (den här gången var det ett varuprov). Vi fick dessutom varuprover på deras nya serie Dagens Deli som var tämligen acceptabla. Nej, det är inte fantastisk mat men tamigtusan om det inte är bättre än maten i en hel del lunchrestauranger.

Visst är det underbart med saker man inte ens behöver prova för att tokdissa? Korvbollen från Scan kommer aldrig sätta sin fot på mitt bord (förresten är det oartigt att ha fötterna på bordet).

Det handlar alltså om en kulformad Hot-Dog. Ni vet korvapproximationen med en köttprocent som  ligger i det ytterst snäva spannet mellan min ålder och  George W Bushs IQ. Och en smak som påminner om … eh, vilken smak? Det är sånt här som får mig att förstå vegetarianer. Taskigt näringsvärde, massor av mättat fett, bindemedel och vatten. Förtjänar ungarna inte bättre än så?

Samtidigt måste jag bekänna att jag förfallit till kulinarisk reduktionism när det gäller korv. Kvalitet behöver inte ha med procent att göra. Lika lite som när det gäller vin.

Tillbaka till skrivbordet, Scan! Vad jag skulle vilja se i framtiden är nämligen en serie nya fegvego-korvar med låg kötthalt men kanske blandade med linser, fullkorn, grönsaker och annat gott. Tänk grynkorv! Minns isterband! Bra för både kroppen och klotet.

• Bild: Scan

Nej, jag behöver inte ens smaka. Faktiskt. Jag hatar den här typen av produkter. Det här har inte med mat att göra. Och ännu mindre med ”må bra” att göra. Det här är artificiella vitaminer och fibrer slitna ur sitt naturliga sammanhang för att skyla över en kass och onödig produkt med ett råtöntigt namn. Cynismen lyser igenom i varenda rad av pressmeddelandet. Sälj läsk men låtsas inte att det är något annat.

”I sommar hakar Fanta på den funktionella livsstilstrenden genom att addera fibrer, frukt och vitaminer i drycken för en mer hälsosam profil. De adderade nyttigheterna gör det lättare att välja rätt törstsläckare i sommar, men även för att må bra på längre sikt. Fanta B’good Vita-Kick är milt kolsyrad med tropiskt fruktig smak av apelsin, äpple, druva, citron och persika. I drycken har vitaminerna B₆ och B₃ (Niacin) tillsatts. Fanta B’good Berry Delight har smak av tranbär men innehåller också apelsin och äpple. Båda dryckerna innehåller kostfiber och 15 procent fruktjuice.

— Våra undersökningar visar att ”må bra” ligger i topp på konsumenternas önskelista och medvetenheten att ta hand om sig själv har ökat kraftigt de senaste åren. Med serien Fanta B’good vill vi erbjuda konsumenten ett uppfriskande och fruktigt alternativ som inte gör avkall på den klassiska Fanta smaken, säger Fredrik Öberg, Business Manager Coca-Cola Drycker AB.”

Jag har inga ömma känslor för företaget Exotic Snacks. Jag förknippar dem med halvdana överprissatta nötter och frukter i självplocksställ. Ofta försedda med varningar om at jag kommer att polisanmälas om jag dristar mig till att provsmaka. Just nötter i lösvikt är det en matnörds plikt att kontrollera eftersom de förfärande ofta är härskna.

Men med sin nya Krav-märkta serie har de spottat upp sig rejält. Seedmix, tamarirostade frön är en riktig fullträff. Sötalta knapriga och färska frön från sesam, solros och hampa. Umamismaken kommer från tamari-soja, koji och alger.

Det enda problemet är att det är på tok för dyrt. 30 pix för en pyttepåse får till och med mig att dra öronen och plånboken åt mig. Jag kommer att köpa den fler gånger men det är inget man öser upp i skålar när det kommer gäster. Inspirerad av seedmixen har jag skapat ett rasande gott recept på sojarostade jordnötter med sesam och sichuanpeppar som dyker upp här snart.

Egentligen är jag inte mycket för malda kryddor, inte ens i form av kryddblandningar. Eftersom vi äter så rysligt mycket olika saker hinner de helt enkelt bli för gamla och dassiga och är därmed en dålig investering. Jag måste dock skriva några goda ord om Fiddes Payne som jag fick produktprover på för ett par veckor sedan. Och nej, jag är inte vänligare inställd för att jag fått dem gratis. Jag har kryddor så att det står upp över öronen. Företaget som importerade kryddorna beställde dessutom nästan en matlagningskurs av mig men bokade av, så jag var snarast extra kritisk (läs: dumpsur).

Jag måste säga att produkterna genomgående håller hög kvalitet. Den malda koriandern är avgjort bättre och mer fruktigt aromatisk än de jag hade hemma (färskheten spelar dock stor roll här). Kryddblandningarna är välbalanserade och ingen natriumglutamat så långt ögat når.

Dessutom packas kryddorna i plåtburkar vilket gör att de skyddas från solljus. (Santa Maria, eat your heart out!) Vissa av burkarna har små gulliga fönster som kompromiss, vilket matnördar skakar på huvudet åt eftersom det försämrar kryddorna. När kommer kryddproducenterna våga börja sälja kryddor i riktigt bra förpackningar? Tyvärr är inte Fiddes Payne-burkarna hundraprocentigt aromtäta. Men nästan. Och snygga som fanken på ett litet kitschigt vis, vilket gör dem till en perfekt gåbortspresent.

Dessutom har de enligt rykte hela sellerifrön (tack fina läsaren Fredric L för info!) som snart ska inhandlas.

Fiddes Payne finns att köpa blanda annat på Hötorgshallen och på ICA Kvantum men tipsa gärna om fler ställen i kommentarerna.

Jag gillar verkligen fryst mat. Inte all fryst mat, men många saker är både godare och miljövänligare i fryst form. (Nej, jag tänker inte tjata om ärter igen.) Bland annat gillar jag Findus små paket med frysta örter, i synnerhet den provensalska blandningen. Visserligen har örterna på kruka, som jag ständigt baktalat, spottat upp sig rejält men jag säkrar fortfarande med att ha lite örtpaket i bakfickan, nej, jag menar frysen.

Därför var jag ohyggligt nöjd när jag fick små gåvocheckar på posten som berättigade mig till två paket med frysta asiatiska örter. Koriander, chili, ingefära och citrongräs. Vilken genial idé! Som jag spanat likt en äggsjuk höna vi frysdisken i väntan på miraklet. Så idag dök askarna upp och då hade jag naturligtvis sen länge förlagt gåvocheckarna.

Jag investerade i ett paket och snodde hop en snabb asiatisk dippsås med mixen och resultatet blev … sådär.

Det är nämligen ett gigantiskt aber med produkten och det stavas p-e-r-s-i-l-j-a. Persilja har inget i en asiatisk kryddblandning att göra utom att lägga till billig bulk. Den beska grönskan lade sig som en tung gräsmatta över de blommiga asiatiska aromerna. Den lockade fram det sämsta hos koriandern och dödade efektivt citrongräset och ingefäran. Leta i litteraturen och ni hittar få kombinationer av citrongräs och persilja eller persilja och ingefära. Gissa varför! Detta borde tagits som ett varningstecken av produktutvecklarna på Findus.

Möjligen skulle dill med sin fina lakritston ha passat bättre. Dill används i thailändsk matlagning och påminner dessutom i smak om den söta thaibasilikan.

Kanske kan kryddorna i sin nuvarande form vara ett alternativ i glesbygd (med gles menas här att det är glest mellan korianderkrukorna och citrongräset). Men jag fryser hellre in egna asiatiska kryddor för att slippa persiljesmaken.

Jag har ganska rigida, för att inte säga fascistoida idéer om vilka smaker som passar ihop. Som ni förstår var min gom hårt prövad när jag runt millennieskiftet arbetade som krogkritiker i svallen av den fusionsbomb som briserat. Öst mötte väst och syd på en stackars värnlös tonfiskbit. Mycket var Melker Anderssons fel. På sin nydanande krog Fredsgatan 12 parade sig krabba, marulk, mango och koriander oblygt på tallrikarna.

Fast det var en liten sak som skilde Melker från de flesta andra cross-kockarna. Melkers mat var alltid sagolikt god. Jag menar ALLTID, karln är ett smakgeni. Efter att ha ätit en makaber men just genialisk rätt på kalv, tonfisk, salmiakgelé och grapefrukt har jag uppgivet insett att gastronomins lagar helt enkelt sätts ur spel när Melker är i närheten.

Därför var det med spänning jag igår begav mig till Kungsholmen igår för att smaka på de fyra såser Melker och Danyel Couet skapat med Ridderheim. Ridderheim som annars för tankarna till de där snuskiga tapastrågen med E-nummerknökat ditt och datt har nämligen en hel del ambition också. Mina höga förväntningar infriades nästan helt. Förpackningarna är lysande (se bild, det är inte prototyper), smakerna balanserade och generösa. De hade bara behövts skruvas en aning till för att få full pott.

Där fanns en senapsvariant på asiatiska senapsfrön och mycket apelsin, en kryddpepprig karibisk tomatsås, en mild len rouille-spinnoff med paprika och franska örter och en Thai BBQ som var en god men lite mesig variant av Peter Gordons sweet chili sauce. Såserna kommer att kosta 35-39 kronor i butik. En på alla sätt god investering.

Nu väntar jag med spänning på Ridderheims lansering av Taffel (vackert namn va?). Prestigesatsningen som beskrivs som ”lokalproducerad mat från hela landet”. Är det någon mer än jag som tycker att formuleringen är hysteriskt rolig?