Jag har ganska rigida, för att inte säga fascistoida idéer om vilka smaker som passar ihop. Som ni förstår var min gom hårt prövad när jag runt millennieskiftet arbetade som krogkritiker i svallen av den fusionsbomb som briserat. Öst mötte väst och syd på en stackars värnlös tonfiskbit. Mycket var Melker Anderssons fel. På sin nydanande krog Fredsgatan 12 parade sig krabba, marulk, mango och koriander oblygt på tallrikarna.

Fast det var en liten sak som skilde Melker från de flesta andra cross-kockarna. Melkers mat var alltid sagolikt god. Jag menar ALLTID, karln är ett smakgeni. Efter att ha ätit en makaber men just genialisk rätt på kalv, tonfisk, salmiakgelé och grapefrukt har jag uppgivet insett att gastronomins lagar helt enkelt sätts ur spel när Melker är i närheten.

Därför var det med spänning jag igår begav mig till Kungsholmen igår för att smaka på de fyra såser Melker och Danyel Couet skapat med Ridderheim. Ridderheim som annars för tankarna till de där snuskiga tapastrågen med E-nummerknökat ditt och datt har nämligen en hel del ambition också. Mina höga förväntningar infriades nästan helt. Förpackningarna är lysande (se bild, det är inte prototyper), smakerna balanserade och generösa. De hade bara behövts skruvas en aning till för att få full pott.

Där fanns en senapsvariant på asiatiska senapsfrön och mycket apelsin, en kryddpepprig karibisk tomatsås, en mild len rouille-spinnoff med paprika och franska örter och en Thai BBQ som var en god men lite mesig variant av Peter Gordons sweet chili sauce. Såserna kommer att kosta 35-39 kronor i butik. En på alla sätt god investering.

Nu väntar jag med spänning på Ridderheims lansering av Taffel (vackert namn va?). Prestigesatsningen som beskrivs som ”lokalproducerad mat från hela landet”. Är det någon mer än jag som tycker att formuleringen är hysteriskt rolig?

Allvarligt nu. Är det någon av er som har problem att få i er tillräckligt med tomater? Jag är snarast nervös för att anta en lätt, och förmodligen missklädsam, lykopen-ton av alla Mutti-burkade, torkade och färska tomater jag klämmer i mig. Med andra ord biter Heinz försäljningsgimmick inte på mig. Noll poäng.
Däremot gillar jag flaskan, designen och till och med smaken som är trevligt fruktig och inte för söt. Tomatsmaken passar in fint och ger inga pasta-vibbar. Jag tycker mig känna en ton av bubbelgummiga concorde-druvor. Jag föredrog varianten med skogsbär. Allra bäst gillar jag storleken. Lagom för att släcka törsten och sötsuget utan att ge en alltför stor sockerkick.

Bra att ta till i nödfall när man är på vift. Inget som kommer att bunkras i kylskåpet. Om barnen gillar dem kanske de hamnar i deras matsäckar.

Slutomdöme: Inte så pjåkigt.

Jag gillar många grejor från Saltå Kvarn, för att inte tala om att jag avgudar deras snygga förpackningar. De hade varit sköna prydnader i mitt skafferi om inte allt stått i lager och lager på varandra i helvetisk trängsel. Den här tomatsåsen var dock i håglösaste laget. Jag tycker att tomat på burk antingen ska vara en tabula rasa, neutral kanvas där kockens fantasi förvandlar den till konstverk. Eller helt färdiga produkter.

Pastasås Napoletana är varken. Visserligen är den fri från konstifika tillsatser och smaken är ren och fin jämfört med andra färdiga såser. Men den är för klen och velig för att fungera utan en hel del första hjälpen- insatser. Och då är jag ändå lite insnöad på små smaker just nu. Det höga priset (25 kronor) känns därför helt enkelt inte riktigt motiverat hur snajdig burken än är.

Är det någon som smakat de andra varianterna?

Senaste veckorna har det inträffat flera högst intressanta saker som kommer att förändra mitt liv avsevärt. (Men inte tafflandet, jag lovar!) Jag laddar för övrigt just nu inför champagnemingel.

Kolla förresten in den här finfina bloggen för fantasifull vårinspiration.

Alla gillar inte kriek. Det gör jag sen jag lärde mig ett knep. Man ska inte ens tänka ordet öl samma dag som man dricker kriek. Då kan du uppskatta krieken för vad den är: en syrlig, stram törstsläckare. Öltypen heter lambic och är spontanjäst, frukttillsatserna varierar men körsbär är vanligast.

Drick den gärna i ett vinglas med en citronskiva. Men välj för bövelen inte Timmermans Kriek. Jag vet inte hur den slank ner i korgen på systemet. Jag borde läst etiektten med en evighetslång ingrediensförteckning av olika kemiska tillsatser. Sackarinsmaken är överväldigande, schampodoften beklämmande. Syran hög och obalanserad. Fy bubblan!

En snabb googling visade att det däremot finns en Timmermans Kriek Tradition som fått genomgående goda omnämnanden. Den har jag inte smakat och kan inte uttala mig om.

Paulúns Äpple- & Kanelmüsli: 3,5/5

Förut hade jag en del att anmärka på Fredrik Paulún. Numera är jag rätt försonligt inställd. För det första har han modifierat sin diet något och och är bättre påläst än de flesta. För det andra har det kommit mer bra forskning som visar att man förmodligen mår bättre om man äter som Paulun vill, än vad det allt mer mossbelupna Livsmedelsverket rekommenderar. Det är inte tack vare dem som en dryg fjärdedel av all pasta som säljs numera är av fullkornsvarianten. Med allt detta i åtanke är jag inte dummare än att jag kan ändra mig.

Så jag var faktiskt på ett ovanligt generöst humör när jag hällde ut kartongens gråbleka innehåll över min Dofilus. Jag är ingen gotteråtta och det skrämde mig inte nämnvärt att texten på kartongen hotade med att müslin var fri från tillsatt socker.

Fredrik, det här kunde ju varit riktigt bra! Kanelsmaken är både passande och bidrar med sötma, flingorna föredömligt knapriga med lätt rostad ton. Men … Istället för att vara tryggt förvarade i sedvanliga plastpåsen var flingorna packade direkt i den otäta kartongen. De smakade helt enkelt lite avslaget och kartongigt (jag gillar iofs papper, men vid kartong drar till och med jag gränsen).

Trots allt kommer jag att äta upp müslin med viss behållning och jag ger lite extra poäng för att det är en nyttig müsli som ändå smakar så pass bra. Men till det priset känns inte den påvra förpackningen ekologisk utan småsnål.

Start! Premium Sensation från Axa Lantmännen
Betyg: 4/5 (som kaksmulor). 1/5 (som müsli).

Nöjesdödande kan vara en god gärning. Det inser man när man läser sånt här:

”Premium Sensation är vårt absoluta flaggskepp i sortimentet och valet för dig som söker det goda i livet.” Jag rös. Inte bara av den floskliga copy-texten utan av den vällustiga insikten att lyxmüslins näringsdeklaration skulle vara en rysare. Mina farhågor besannades. Flagskeppet frå AXA Lantmännen kommer lastat med 25 procent socker och 21 procent fett. Ganska exakt lika mycket som havrekakorna i samma affär.

Det är i sådana här lägen matskribenter åkallar Sweeney Todds ande (gärna i form av Johnny Depp, tack så mycket!) och förbereder sig för lustmord. Inte minst när produkten i fråga innhåller kokos. En ingrediens som vid omild behandling ofelbart ger Hawaiian Tropic-varning i sötsaker.

Tyvärr måste jag säga att produkten är riktigt bra. Den saknar helt den där billiga stickande vanilinaromen och trista tonen av billig olja som vanlig Start! har. Den är betydligt renare, knusprigare och mer intressant i smaken är de havrekakor jag hånfullt liknade den vid. Jag gillade särskilt de hela rostade hasselnötterna. Kort sagt: kalasgott!

Varvad med krämig yoghurt och hemlagad plommonkompott blev kaksmulorna en utmärkt dessert. Och till företagets försvar måste sägas att man inte föreslår på paketet att den ska serveras på frukostfilen.

Nej, ställ paketet i kaksektionen där den hör hemma.

För övrigt: när jag försökte Googla ”Premium Sensation” i efterhand för att kolla lite siffror på innehållet fich jag mest träffar på kondomer. Jag hade riktigt svårt att hitta fram till produkten. Ett tecken så gott som något på att

a) reklambyråerna borde städa upp i ordförrådet.

b) näringsdeklarationen inte är något Axa skryter med

Santa Maria var på vippen till något stort redan med sin pastakrydda Pasta Rossa. Den hade varit alldeles utmärkt om man bara hade avhållit sig från att tjoffa ner för mycket natriumglutamat som gav en rälig metallsötma. Santa Maria kan inte på långa vägar mäta sig med företag som Frontera i USA, men i Sverige är de faktiskt ofta bäst i klassen.

Förra veckan fick jag varuprover av nya kryddblandningar från serien more. Det anmärkningsvärda är inte att alla produktnamn saknar versaler utan att man helt sonika uteslutit natriumglutamat (a k a E 621). En tillsats som obevekligen får mat att smaka industrilagat. I alla fall lyste tillsatsen med sin frånvaro på de tre kryddor jag testade. Jag undrar om någon kommer att sakna den.

En annan trevlig egenskap är att salthalten är mycket låg. Det förklarar de något höga priserna. Många kryddblandningar består ofta till största delen av billiga ingredienser som salt och natriumglutamat.

Jag inleder provsmakningen med cacao & chili Det börjar bra med hög smak av kakao och mör krunchighet från så kallade nibs, rostade bitar av hel chokladböna. Chilin är ganska balanserad. Kaneltouchen pryder sin plats. Ojdå, trevl … Asch, så kommer den där artificiella aromen och chansen att få dela ut ett riktigt högt betyg ryker.

Samma sak gäller chili & lime som hade en svag smak av hårbalsam. Viserligen ett ganska dyrt hårbalsam, men i alla fall.

Wasabi & sesame gillade jag faktiskt, även om det är bisarrt att kalla kryddblandningenför wasabi när det egentligen är vanlig pepparrot som ger schvunget. Om du till äventyrs råkar få wasabi på krogen kommer du att märka det på den svidande känslan. Inte i munnen utan i plåboken. Äkta wasabi kostar nämligen många tusen kronor kilot och ersätts därför av lika tungrungande senap eller vanlig pepparrot som färgas grön.

En liten varning för att mixerna har kort hållbarhet. Jag gissar att de kommer att förlora en del av sin charm ganska kvickt just för att så mycket av ingredienserna är naturliga. Det är priset vi betalar för att slippa onödiga kemikalier. En mörk burk hade skyddat smaken men tilltalar tyvärr inte konsumenten.

Trots vissa invändningar så ger jag de tre blandningar jag testat 4 Taffelgafflar av 5 möjliga. Jag använder inte själv den här typen av kryddblandningar eftersom det är mitt jobb att hitta på nya smaker. Men Santa Maria visar att det är möjligt att laga användbara och fyndiga kryddsalter utan natriumglutamat. Och det är värt en massa.

PS. Bilden ovan är inte en gratis produktbild, jag har tagit den i mitt kök. Vet inte varför det ser ut som en produktbild från 1992, kameran lever sitt eget liv. Hoppas att det är en fas vi kommer över, den och jag.