Ni vet hur det är. Ibland kan man bli gruvligt irriterad över petitesser. Som skorpsmulor i sängen eller ett ordval i en underrubrik. Det skaver, som det numera heter på kultursvenska. Idag var det en underrubrik i en gammal DN-artikel som fick mig att stanna upp: ”Lars Von trier får kritik för sina kvinnoporträtt.” Inget konstigt med det. Jag tillhör för övrigt inte dem som anser att konst ska vara manualer, misogyna män som Von Trier, Stig Larsson eller Houellebecq är snarast mer medvetandegörande just genom sin provokativa  cynism. Och betydligt mer njutbara än många mer sympatiska, plakatpolitiska författare. Därför tycker jag också att ”Ett tal till min systers bröllop” är oerhört mycket större litteratur och berör mer än ”Bitterfittan” på nästan identiskt tema.

Det jag hakade upp mig på var löjligt nog det där lilla ordet kvinnoporträtt. Ett uttryck som så ofta används utanför bildkonsten. Det talas om ömsint tecknade kvinnoporträtt, stereotypa eller torftiga kvinnoporträtt; men porträtt är det likförbannat. Porträtt. Ett objekt som subjektet ska förhålla sig till; kanske är det tittaren som är subjekt, kanske är det den manlige huvudpersonen. Ordet mansporträtt används mycket sällan. kan inte minnas att jag sett det någon gång. Möjligen undantaget Joyces Porträtt av konstnären som ung, men då vill ju författaren så innerligt åstadkomma en distans. Och lägg märke till att det är ett självporträtt där författaren både är objekt och subjekt. Aktiv, som män ska vara. Djävulen märks i deltaljerna och våra värderingar hukar förstuleti bisatser och ordvalörer.

I och för sig har jag en del synpunkter på kvinnoroller i filmer också. Inte bara det att de är så få (går ett överslag hur många kvinnliga respektive manliga bärande roller det finns i en ordinär Disneykreation, våldsfilm eller splatterrulle. Och hur många och hur roliga repliker de har.). Det där är lite att slå in öppna dörrar. Och när allt kommer omkring är olika kulörer av färgade, feta och fysiskt oattraktiva än mer styvmoderligt behandlade av filmindustrin. Det intressanta är vad filmskaparna tror att vi kan köpa. Orcher, alver och hober. Varsågod och svälj! Flygande hästar, dimhöljda monster från andra dimensioner och mordiska läskautomater. Sure thing! Matriarkat, hemmapappor och jämställda familjer. Hihoha, en komedi, väl?

Nej, jag går inte om kring och känner mig heltidskränkt som kvinna. Jag tillhör trots allt de mest priviligierade fem procenten av jordens befolkning. Min heliga ilska spar jag åt sånt här och sånt här. Men ni vet hur det är: Skorpsmulor i sängen är ändå skorpsmulor i sängen.