Det sägs att man som journalist ska vara snäll mot barn och amatörteatersällskap, men jag har aldrig hört att snällheten ska innefatta chilisåser. Det är tur. För det finns inte mycket gott att säga om de här två nytillskotten i Santa Marias sortiment. Jo en sak – jag älskar de små knubbiga, handvänliga flaskorna.

Sweet chilisauce med ingefära, visst låter det gott? Den här såsen såg jag verkligen fram mot att prova eftersom ingefära är min älsklingskrydda. Besvikelsen blev desto större. Såsen saknar helt ingefärans fylliga kryddighet och övertoner av blommig citrus. Den lilla karaktär av torkad ingefära som finns klingar av blixtsnabbt. Däremot har den en jolmig sötma som inte puffar upp aromerna utan bara känns kvalmig.

Chilivarianten har en tydlig ton av klor och ättika. Hettan är inte behagligt brännande utan märkligt stickig och besynnerligt efterhängsen. Fruktigheten saknas helt. Den är betydligt sämre än liknande såser du kan köpa till halva priset i asiatiska affärer. Våga dig dit och prova dig igenom sortimentet. Jag gillar både den röda heta srirachan och den gröna chilisåsen avsedd för skaldjur, som är mindre söt än den vanliga röda varianten.

Undvik!

Santa Maria var på vippen till något stort redan med sin pastakrydda Pasta Rossa. Den hade varit alldeles utmärkt om man bara hade avhållit sig från att tjoffa ner för mycket natriumglutamat som gav en rälig metallsötma. Santa Maria kan inte på långa vägar mäta sig med företag som Frontera i USA, men i Sverige är de faktiskt ofta bäst i klassen.

Förra veckan fick jag varuprover av nya kryddblandningar från serien more. Det anmärkningsvärda är inte att alla produktnamn saknar versaler utan att man helt sonika uteslutit natriumglutamat (a k a E 621). En tillsats som obevekligen får mat att smaka industrilagat. I alla fall lyste tillsatsen med sin frånvaro på de tre kryddor jag testade. Jag undrar om någon kommer att sakna den.

En annan trevlig egenskap är att salthalten är mycket låg. Det förklarar de något höga priserna. Många kryddblandningar består ofta till största delen av billiga ingredienser som salt och natriumglutamat.

Jag inleder provsmakningen med cacao & chili Det börjar bra med hög smak av kakao och mör krunchighet från så kallade nibs, rostade bitar av hel chokladböna. Chilin är ganska balanserad. Kaneltouchen pryder sin plats. Ojdå, trevl … Asch, så kommer den där artificiella aromen och chansen att få dela ut ett riktigt högt betyg ryker.

Samma sak gäller chili & lime som hade en svag smak av hårbalsam. Viserligen ett ganska dyrt hårbalsam, men i alla fall.

Wasabi & sesame gillade jag faktiskt, även om det är bisarrt att kalla kryddblandningenför wasabi när det egentligen är vanlig pepparrot som ger schvunget. Om du till äventyrs råkar få wasabi på krogen kommer du att märka det på den svidande känslan. Inte i munnen utan i plåboken. Äkta wasabi kostar nämligen många tusen kronor kilot och ersätts därför av lika tungrungande senap eller vanlig pepparrot som färgas grön.

En liten varning för att mixerna har kort hållbarhet. Jag gissar att de kommer att förlora en del av sin charm ganska kvickt just för att så mycket av ingredienserna är naturliga. Det är priset vi betalar för att slippa onödiga kemikalier. En mörk burk hade skyddat smaken men tilltalar tyvärr inte konsumenten.

Trots vissa invändningar så ger jag de tre blandningar jag testat 4 Taffelgafflar av 5 möjliga. Jag använder inte själv den här typen av kryddblandningar eftersom det är mitt jobb att hitta på nya smaker. Men Santa Maria visar att det är möjligt att laga användbara och fyndiga kryddsalter utan natriumglutamat. Och det är värt en massa.

PS. Bilden ovan är inte en gratis produktbild, jag har tagit den i mitt kök. Vet inte varför det ser ut som en produktbild från 1992, kameran lever sitt eget liv. Hoppas att det är en fas vi kommer över, den och jag.