Förra veckan fick jag diagnos av min optiker. En märklig sådan. Jag kan inte låta bli att hoppas att hon var en smula imponerad. Rejält långsynt på ena ögat, lika närsynt på andra. Förmodligen har jag haft problemen länge men hjärnan är en förunderlig tingest som kompenserar för det mesta. (Läs: duperar dumma tanter.) Nu är det linser som gäller; dyrt och bökigt.

Men trots allt är jag lättad över den tämligen odramatiska förklaringen till senaste tidens dubbelseende dimsyn och trötthet. Framför allt hoppas jag att kunna läsa bättre när bokstäverna inte längre skuttar ystert över sidorna. Och redan under min Skåneresa var det som om höstluften var klarare och horisonterna skarpare trots gråvädret. Världen har blivit lite mer tredimensionell.Och jag har redan hört fler Puy-linsskämt än jag orkar räkna.

Det är bara att konstatera att de småskaliga mathantverkarna i sydvästra Skåne är på frammarsch, ja, i andra delar också naturligtvis. Underbar ofiltrerad äppelmust finns att köpa på allt fler ställen. I de små gårdsbutikerna säljer varandras produkter och samarbetet blomstrar.

Jag besökte bland annat Larsviken där man det odlas 500 sorters potatis för att bevara den genetiska mångfalden. Ture, den charmerande mannen på bilden, bjöd mig för ett par år sedan på min första Amandine-potatis under en skördefest på Sofiero, utanför Helsingborg. Trots att jag egentligen är skeptisk till potatis var jag såld efter en enda len och krämig tugga. Nu har jag en påse Anya med mig hem och ett par påsar av deras fantastiska chips på rosenskimrande potatis och rotsaker från deras gårdsbutik. Kanske är det just den här vintern som jag blir potatisfreak på allvar. Att vara Sydsvenskans matskribent och förhålla sig svalt till potatis håller ju bara inte.

Nå, ge mig lite inspiration snälla ni! Vad är era favoritpotatissorter och hur tillagar ni dem? Om ni vill kan ni gissa vad det är som skymtar på bilden uppe till vänster. Rätt svar vinner som vanligt titeln Veckans Matnörd. Förra Veckans Matnörd blir Patrik för hans idé om produktutveckling som blev en så bra önskelista.

Nu sitter jag och trycker i Västra hamnen. Som lite Skåne-pepp bjussar jag på ett recept på en fenomenalt god och enkel macka. Kombinatione låter mysko men så fort du tagit en tugga kommer du att bli övertygad.

Den här smörgåsen är inspirerad av den klassiska Piratens ålasmörgås (inga andra pirater avses nödvändigtvis i detta fall, så det finns ingen anledning till politisk bojkott). Vi lade till äpplen. Och tog med sorg bort ålen av etiska skäl.

Piratmacka med rökt makrill, senap, cheddar och äpple

Receptmakare: Open source

Portioner: 4 små

Tid: 15 minuter

Gott sällskap till öl och Gammeldansk.

• 1 fast syrligt äpple
  1 tsk farinsocker
  smör till stekning
  100 g rökt makrill
  4 tunna skivor kavring
  50 g cheddar
  1 msk stark skånsk senap

1. Skala äpplet och skär i 1/2 cm tunna klyftor. Strö farinsocker på båda sidor. Hetta upp smör i en panna. Bryn äppelklyftorna. De ska fortfarande vara halvråa.
2. Lägg fisk på brödet. Arrangera äpplet på. Lägg på ostskivorna. Bred senapen på osten.
3. Värm i ugn 200°C tills osten smält men inte fått färg.

Jag vet inte hur många gånger jag berättat historien. Den är lent blanknött nu, men jag älskar den fortfarande.

Då, för kanske sju, åtta år sedan, arbetade jag på frilanskontor i Malmö men pendlade fortfarande till Lund. När arbetsdagarna gick över i kväll och jag drog mig för att åka hem till den där staden jag inte riktigt kom över ens med behövdes det ursäkter att stanna kvar och äta middag ute. Fast jag egentligen inte hade råd. På Victors vid Lilla Torg fanns det en lillig, lite medelhavsinspirerad meny som var en upprabbling av kvarterskorgsmantran: Getostkräm, bruschetta, soltorkade tomater, pesto, oliver… Ja, ni fattar galoppen.

Knepet var att ringa innan och kolla om Daniel jobbade. För när Daniel jobbade satt varenda Medelhavsklyscha som en smäck. ja, de upphörde till och med att vara klyschor och blev till självklarheter. Jag begriper fortfarande inte vad det är som gör att vissa kockars mat alltid är två snäpp bättre än andras trots att ingredienserna är identiska. Något med vinkeln som basilikakvsiten spretade i, det där extra draget med pepparkvarnen. Mjukheten i getostkrämen. Jag visste inte vem Daniel var, kände inget behov att presentera mig. Jag åt hans mat och viste att han var hyvens. Det räckte.

När jag ett par år senare träffade Daniel Müllern fick vi veta att hans kollegor hade haft roligt åt att det ringde okända kvinnor och frågade om han jobbade utan att vilja prata med honom. Hans flickvän hade varit mindre road.

Nu har Daniel startat Brasserie Östergatan i Ystad. Jag har bara hunnit ta ett glas vin i baren och tugga på en perfekt fläsksvål och jag kan inte bärga mig tills jag får komma dit att äta. Jag kommer inte att bli förvånad; det är klassiska rätter, betryggande smakkombinationer på menyn. Det kommer att vara väldigt bra. Inte så att man lyfter ögonbrynen, inte så att man messar alla polarna mitt i middagen. Men så att man blir så där innerligt glad i magen. Kanske är det den maten jag uppskattar allra mest.