Jag fick en underbar orimmad gladgrisskinka av Griskinds-Patrik. Han urskuldrade sig lite och kunde inte på rak arm komma med ett tillagningsförslag. Inte ens han, alltså. Skinka är svårt eftersom det lätt blir torrt. Och jag ville inte rimma den. Jag funderade på något slags grytstek som hade fungerat fint på en pluttskinka. Den här var stor, snudd på hotfull. Jag ska inte gå in på alla pinsamma detaljer och felinställd temperatur och felräknad tid. Bara konstatera att nästa gång kör jag den i en Le Creuset mycket länge på kanske 100°C tills innertemperaturen är kanske knappt 70°C. Jag gillar inte nättlagad skinka, en del av smakämnena som ger den fina smaken utvecklas inte förrän precis under 70°C. Eller så gör vi korv på klabbet! Skinkfärs är nämligen en underbar färs.

Kryddningen var jag dock nöjd med. Mortlat fänkålsfrö, korianderfrö, lagerblad, rosmarin, salt och en gnutta socker. Och själva grissmaken var fantastisk – fyllig och rund.

Den något torra skinksteken räddades dock på sedvanligt sätt: Den skivades lövtunt och fick bada i en marinad med olivolja, kryddor och kokspad. Det blev vansinnigt gott. Metoden funkar på nästan alla köttbitar, till och med dystert stenhårda kalla fläskkotletter får nytt liv om de strimlas tunt och marineras med exempelvis olivolja, limeskal, några droppar lime, färsk chili och koriander.

För övrigt kan man smörja in sina egna torra skinkor med olivolja också (jag var tvungen att skriva det för att ingen lustigkurre skulle vitsa till det i kommentarerna). Jag brukar ta en rejäl skvätt olivolja och blanda ut med min hudkräm, som förövrigt luktar rosmarin. Sen kan man leka att man är en tomat, soltorkad dito när man kommit upp i min aktningsvärda ålder.